Tre timmar per vecka slår jag ihjäl med sådant jag tycker är helt outnyttjad tid. Lär sig inget å gör helt meningslösa saker. Sist täljde jag klart mitt dubbelhjärta (ja du hör ju). Urk, vad tråkigt det är.
Men ändå så kan jag inte låta bli att längta tills onsdagar. Kanske är det det där sociala med andra människor eller att man har skaffat sig ett "jobb". Jobb kan jag ju inte kalla det men man har ändå en plikt att vara där och få träffa andra tomtar. Man förväntas att komma och kan man inte det så ringer man och säger det.
Det kanske är där som jag ser att jag faktiskt har en framtid att få jobb.
När man omedvetet jämför sig med dom andra i "intelligens", vi snackar tomtar på alla nivåer så jag är ingen stjärna jag heller. Men ändå så gör man det. Förundras av andras opraktiska tänkande. Sådant som jag tycker är en barnlek tycker andra är världens problem å tvärt om.
Saker som är så självklara så man måste vara blind för att inte se, ser inte alla.
Jag blir på något sett bekräftad på att jag inte är helt värdelös. Utan att jag klarar saker.
Som min läkare sa att det finns bidrag arbetsgivaren kan får för att anställa en med någon slags nedsatt arbetsfunktion. Vilket jag genast utbrast, "Muta menar du". Läkaren grunnade ett tag och sa sedan. "Jo så kan man ju oxå se det."
För mig är det inte ok att gå till ett jobb och inte försöka göra sitt bästa. Man kan inte alltid göra 100% men i alla fall försöka.
Det är just det som är mitt problem.
Jag gör förmycket och tror att jag kan klara allt, vilket jag också gör. Ett tag, tills det är bom stopp.
Har inte lärt mig vad medelhastiget är förnågot. Antingen kör jag i 190 eller inte alls.
Sån e jag. Och det måste jag ändra på. Frågan är bara hur. Men det är därför det finns arbetsrehabilitering. Vi får väl se.
Mitt hinder är inte nödvändigtvis ditt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar