Hjälp, det går lite fort just nu. Allt bara faller på plats efter hand.
Känns skrämmande och nervöst inför morgondagen. Jag var där idag på en andra "intervju" och studiebesök.
Nu är det inget sådant jobb som "normala" människor har utan jag kommer att ingå i en arbetsgrupp två gånger i veckan. Jag kommer att tillhöra arbetsgruppen Rekvisita. Det är lite mjukstart innan klivet ut i den riktiga världen. Vilket jag är livrädd för. För vem fan vill anställa en som redan har "problem". Ja, det är väl därför dom mutar in "oss" hos arbetsgivare. Usch, ryser bara jag tänker på det.
Ja ja, det är då det.
Nu är man med personer som sitter lite i samma sits som en själv. Alla som går på aktivitetshuset har någon form av psykisk funktionsnedsättning och varit i kontakt med psykratin. Så det är alla nivåer på tomtar här. Fick exempelvis en skönsång (kanske inte enligt mina öron) av en man när jag väntade på handledaren idag.
Det finns vissa regler som gäller. Man får inte vara påverkad av alkohol eller droger. Inte bete sig hotfullt eller aggressivt mot andra, heller inte uttrycka rasistiska eller sexistiska åsikter. Man får inte ta med sig vänner, släkt eller någon annan som inte är introducerad i verksamheten. Man skall betala för det man äter och dricker. Och inte prata om sjukdomar eller mediciner.
Inte många regler men dom är viktiga för allas trivsel och trygghet.
Så från en dag i veckan (arbetsrehableteringen på onsdagar) till tre "arbetsdagar".
Jag hoppas att jag skall klara av detta. Vill ju inget annat än att bli frisk och kunna jobba så jag kan tjäna pengar. Sjukersättningen är inte direkt fet.
Vill kunna vara en individ som känner sig behövd, uppskattad och självständig.
I dagsläget så är man inget av dom tre. Mer en börda för samhället och skattebetalarna.
Säger man psykisk ohälsa så tänker 99% på en galning. Vilket bara 0,1% är. Så "vi andra" blir dragna över samma kant. Det kanske är därför ingen vill tala om att man lider av psykiska problem. För man blir jämförd med en galning. Och ingen vill ju vara kompis med en sådan. Eller kännas vid.
Som min pappa sa om min mamma: Ja du vet ju, hon var ju inte riktigt frisk.
Och det var med en nedvärderande ton som det sas. Dom orden ekar fortfarande i mitt huvud.
Men det är som med allt annat, okunskap. Och fördomar som lever kvar fån förr.
Men är vi fler som vågar visa oss. Så kanske bilden av oss psyksjuka ändras.
Alla är inte dårar eller galningar, utan helt vanliga människor som har snubblat i livet.
Det tar ett litet tag att sälla sig upp igen. Så istället för att bara stå vid sidan om och titta, så hjälp oss upp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar