Mycket på G...

Det är just nu mycket som händer. Som om det inte alltid är det i mitt liv?!?!
Hjärnan går på högvarv och jag engagerar mig i allt för att slippa tänka. Gräver ner mig i jobb så att säga. Jag vet att det har ett pris, men just nu finns inga allternativ.

I veckan kom det fruktade / efterlängtade brevet från psykologen att jag var kallad för NP (neuropsykiatrisk) bedömning. Minn utredning om jag har ADHA sätter igång. I MORGON!!
Den är omfattande och djupgående med intervjuver med annhöriga osv.. Orkar inte äns rabbla allt här, googla själv och läs om du vill veta mer.
Min läkare om forskar i detta område säger att allt tyder på ADHAD, men man måste genomgå en utredning för att få diagnosen. Det skall nämligen inte vara för lätt att få den och rätt mediciner skall sättas in osv.... bla bla bla.....
Blir trött bara jag tänker på att vränga sig ut och in ÄNNU en gång för folk. Men jag har själv valt att genomgå utrdeningen. Just för att jag skall få hjälp med livet. Förhoppningsvis få ett.

Som om inte det är jobbigt nog så har vi beslutat att flytta Cleo från det dagiset hon går på i dag till ett annat. Ledningen på hennes nuvarande förskola är helt pantade.
Det blir antagligen ett föräldrakoperativ. Vilket jag har valt då jag vill vara delaktig, engagerad och kunna påverka hennes utveckling/situation på dagiset. Och så verkade det som det bästa allternativet just nu.
Det blir två eftermiddagar / termin och familj man "jobbar" då fröknarna har planering. Det är 17 barn på 3,5 fröken. Vilket är bra. Och så är det blandad ålder från 1,5 - 5 åringar. Än så länge är det bara fördelar, men det kan ju ändras. Vi får se.

Och den tyngsta biten.
Jag skall till tingsrätten den 6/3.
Pappa skall redovisa vart han har gjort av med alla pengar, saker, inkomster och arvet från mamma.
Advokaten läste papprerna som hans försvarare eller vad det nu är har skrivit och inte äns den rutunerade advokaten fattade vad det stod. Rörigt och svamligt var det milda uttrycket.
Men det är skönt att det äntligen sätter igång på allvar. Vill ju gärna ha min lagliga del av min mammas arv. Han var ju inte äns arvinge när hon dog. Utan roffade åt sig allt. Och då menar jag ALLT.
När jag en gång frågade vart vissa saker tagit vägen fick jag en utskällning så skjortan stod rätt ut och att jag skulle sluta vara sådan girig person som bara vill ha och ha. Och vi kunde dela på pengarna så hade jag varken mamma eller pappa sedan. Och att jag minsan hade fått min beskärda del, då det egentligen skulle vara han som skulle ha mammas livränta. (Livräntan var det enda jag hade att leva på 3000:-/månad. Vet inte hur många gånger jag var utan mat för jag hade inga pengar, men det är en annan historia.)
Det var det svaret jag fick. Ni fattar ju själva att när man har förlorat sin mamma så vill man inte förlora den enda föräldern man hade kvar.
Bli lämnade helt ensam (som nu i efterhand sett inte hade gjort någon större skillnad, förutom att jag hade varit fan så mycket rikare).
Min handläggare på rehab tycker jag har ett sådant hat mot min pappa. HALLÅ ELLER!!!!
Vem fan skulle inte ha det. Det värsta är den psykiska manipullationen han har kört med på mig och min syster. Ingen av oss två har starkt psyke, och speciellt inte hon.
Och det har han varit duktig på att utnytja. Han har kört två helt olika stratigier mot oss.
Den som ger dåligt samvete på min syster och gapat och skrikit åt mig.
Kan bara hata honom. Kärleken tog han för länge sedan bort.
Psykopat är det som han är. ALLT som en psykopat står för har han.
Jag blir så in i hälvete förbannad när jag tänker på honom. JÄVLA SKITSTÖVEL!!
Vet inte hur många gånger jag önskat att det var han som dog den där dagen i april 1994 istället för mamma.
Ja ja, jag kan bara hoppas på att han får ett hälvete, så som vi har haft.

Phu, nu har jag fått "gapa" av mig. Känns mycket bättre.

Nu till något trevligare.
Jag har pysslat lite i Cleos rum. Och satt upp ett körsbärsträd med fjärilar runt om på hennes ena vägg. Tyckte den var så kal efter jag hade möblerat om. Jag blev jätte nöjd och Cleo blev helt salig för alla fjärilar.
Hon var med när jag satte upp klistermärkena. Jag frågade vart hon ville ha fjärillarna och varje gång fick jag till svar "Där" så pekade hon på väggen. Smart unge, för någon annan stans hade dom inte fått sitta.

Det märks att jag har mycket som snurrar bland dom två grå där uppe.
Inläggen blir så in i **** långa. Har ju bloggen som avlastning. Lägger min klaga här och det känns så mycket skönare efteråt.
Tycker du att jag e gnällig och bara beklagar mig så är det helt rätt fattat. Det är därför jag har denna bloggen.