Jo, jag umgås dagligen med vissa, på facebook då. Men ses gör man nästan aldrig nu förtiden.
Fyller man år så grattar folk en antingen på FB (facebook) eller via sms. Prata med någon verkar överflödigt. Man vill ju inte störa som det heter.
Om jag inte vill bli störd så svarar jag inte i telefonen eller så stänger jag av den. Vilket folk kan tycka är oförskämt?!. Ringer du och jag inte vill prata så är det bara så. Behöver inte betyda att jag hatar dig.
Det är just detta som är dagens i-landsproblem.
Då hör man av sig via sociala medier och lägger över bollen till den andra. Sedan kan man alltid skylla på att jag minsann försökte hålla kontakten.
Bara att inse, vissa trivs man bättre med via nätet än i verkliga livet.
Jag är den som kan tycka att tack vare FB så är jag inte helt instängd. Med det menar jag att jag kan välja vilka jag vill prata med och på det sättet så stänger jag mig inte inne helt. Även om man skulle vilja det ibland. Jag blir inte helt isolerad från omvärlden. Utan får ibland inbjudningar (utav dom som inte helt har tappat hoppet om mig) till olika saker. Dom som skickar inbjudningarna VET hur jag har det och kan förstå mina "kryptiska sidor". Förstå är väl att ta i, men acceptera dom. Inte lätt att förstå när jag själv knappt vet.
Men jag kan ändå känna mig ensam. Man ser dom andras konversation via FB och känner sig genast förbisedd. Jag vet att det inte ÄR så men ändå så känns det som om vissa folk vill skrubba lite extra salt i såren.
Jag har fått en annan synvinkel nu när jag vet vad adhd kan ställa till med uppe i knoppen. Att det är faktiskt inte så som det är. Utan att hjärnan bara är elak mot en. Eller inte tänker som andra gör.
Samtidigt som jag längtar så är jag fan livrädd. Jag vet vad som hände sist jag blev av med min medicin. Och vill inte tillbaka dit ner igen, ALDRIG. Men det som har hänt gnager i bakhuvudet.
Och denna gången är jag ensammare än någonsin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar