Tack!!!

När något händer en så får man veta vem som är ens vän. Även om man inte pratar med varandra regelbundet så betyder det så oerhört mycket när någon ringer eller skickar ett meddelande när man råkat ut för något som får världen att rasa eller om man bara mår skit.
Jag har inte många jag umgås med, knappt en handfull. Med umgås menar jag att vi ses kanske 2-5 gånger per år. Och nu visade det sig att jag har 3 som ställde upp av dom. Tre som hörde av sig när min värld rasade samman förra veckan. Och jag hade inte hört av mig till dom ang det som hänt. Utan dom hörde av sig och frågade om dom kunder göra något för mig. Och sedan hörde av sig igen för att bara påminna mig att dom finns där.
Jag blir ledsen när någon som man tror sig stå nära inte hör av sig. Man undrar om dom skiter i mig eller inte bryr sig. Ledsen kanske är fel ord. Sårad och besviken är det mer som.
Så till er som hörde av er, ett jätte TACK och det värmer verkligen i hjärtat att ni finns.
Ni vet vilka ni är.

Nu kom bakslaget, med ett självord....

För ett tag sedan skrev jag: Har det vänt? (se inlägget från 14/5)
Jag skrev att jag undrar när bakslaget kommer, för det gör det alltid. Nu har det kommit i alla fall.
Och hur bättre jag mår desto hårdare och värre är dom. Jag undrar vem det är som tester mig hur hårda slag jag klara av tills jag inte pallar mer. Och VARFÖR händer detta mig???

Nu kom smällen som är den värsta sedan min mamma dog för 20 år sedan.
I torsdags natt fick jag veta att en som står mig otroligt nära har försökt att ta livet av sig.
Över 150 sömntabletter och en massa alkohol hade hon tagit. Att hon blev hittad var rena turen.
När ambulansen kom dit så hade hon svag puls, 35 grader i kroppstemperatur och mycket svag andning. Hon kunde inte andas själv i ryggläge, så det var rena turen att hon inte ramlat i hop så.
Hon hade även skrivit avskedsbrev. Så det var inget litet rop på hjälp. Utan hon menade verkligen allvar.
Jag har varit hos henne så mycket jag kunnat. Första dygnet var stabilt med kritiskt. Dom viste inte om hjärnan hade skadats ang syrebristen. Bara att vänta......
När dom väl kunde göra en hjärnröntgen så såg allt normalt ut.
I går var en mycket lång dag. Jag var uppe hos henne redan kl 8 på morgonen.
Vid 13 skulle hon flyttas till ett annat sjukhus.
Ambulanstranporten kom och hämtade henne och jag började så sakta köra dit jag med.
På motorvägen så kör en bil vårdslöst och sick sackar mellan filerna. Jag ligger i 85 så den ligger betydligt högre.
Ser att det köar upp längre fram så jag släpper gasen. En bil som ligger sist i kön blinkar och byter fil till det vänstra. Dåren som har den svarta bilen hinner inte bromsa utan kör rätt in i den. Den svarta bilen snurrar runt och hamnar 100 meter längre bort än den som hon körde på. Den påkörda bilen, som är en liten Peugot, har nu mera inget bagageutrymme och halva motorn är borta. Den som förorsakade olyckan har inte så mycket kvar av sin front. Som tur var så tog mitträcket dom största smällarna.
När bilarna snurrade runt så kom dom åt flera andra bilar. 
Jag var den första bilen bakom dom. Så det var bara att stanna och springa ut till den närmsta samtidigt som jag ringer 112.
Jag var den enda som stannade och hjälpte till. Lite mäckigt när ena bilen står 100 meter bort att hjälpa alla. Och kolla så inga bilar har läckage. Jag viste inte hur många som var skadade eller chockade. Såg att dom i den bilen som förorsakade olyckan var ute och irrade runt på körbanan. Men inte om det satt kvar någon i bilarna.
Kollade så killen i bilen var ok och sprang bort till dom andra.
En av passagerarna hade slått huvudet i framrutan och spräckt den. Hon hade säkerhetsbälte men satt väldigt långt fram med stolen. Hårrester satt kvar i glaset.
Dom i den bilen var väl i 25 års åldern. 2 tjejer och en kille. Killen verkade sansad så jag sa att han fick ta hand om föraren som var chockad. Men efter som han kände henne så lät han henne göra som hon ville. Det var hennes syster som slagit huvudet i rutan och hade jätte ont i nacke och rygg. Satte den tjejen ner och sa att hon skulle vara lugn och inte röra sig. Den hysteriska föraren försökte jag lugna så gott det gick.
Dom andra i bilarna var omskakade.
Beordrade, ja faktiskt, någon att gå bort till killen som fått den värsta smällen och ha uppsikt över honom och se till att han satt stilla.
En annan fick i uppgift att prata lite med killen som satt i bilen som förorsakade olyckan. Så fick jag ta hand om den hysterika föraren och hennes syster.
Som vanligt var brandkåren först på plats.
Efter ett jäkla tag kom ambulanserna. Och sist polisen.
Förklarade för räddningsledaren vad som hade hänt i snabba drag och vem som var skadad. Jag satt kvar med tjejerna tills ambulansen kom och dom tog över.
Då var det bara att invänta polisen för att ge vittnesuppgifter.
Kan meddela att i går var det 28 grader och strålande sol. Jag hade shorts och t-shirt och bara ville in i skuggan. Brandmännen gick omkring i sin mundering. Kan meddela att det tyget dom har i sina kläder är inte direkt andningsvänligt. Deras kläder har flera olika lager med olika sorters tyg. Jag vet för jag har sytt kopior till brandförsvaret på deras jackor, visserligen i storlek barn som dom skulle ha när dom kom dit på studiebesök.
Så det var jag som var den enda som inte var med i olyckan som stannade.
Blir mörkrädd att folk inte har tid med att hjälpa andra. Vad kan vara så viktigt att man bara skiter i att stanna, eller åtminstone fråga om man behöver hjälp.
Inom ett år har jag varit den som först har hjälpt till på en olycksplats 3 gånger. Antingen har jag en uppgift i livet att få olyckorna där jag är så jag kan hjälpa till eller så är folk så jävla korkade att dom bara blundar för det rör inte dom.

Så med en rejäl försening fortsatte jag mot sjukhuset. Fortfarande lugn, vilket jag alltid blir när det gäller olyckor, och väldigt nöjd med min insatts. Fick också ett stort tack från räddningspersonalen och polisen vilket gjorde mig extra stolt.
Jag var inte hemma förrän klockan var över 21 i går. Lättad över att hon nu får den vård hon behöver. Som hon har behövt länge. När hon sist sökte hjälp fick hon till svar att det var väntetid på 2-3 månader innan hon kunde få träffa en läkare/psykolog hos psykvården. Vad svarar man då?
-Tack, då återkommer jag lite senare.

Jag vill också säga till sjukvården, som "skiter" i folks psykiska ohälsa, och till hennes ex som gav henne den sista knuffen över kanten.
FUCK OFF!!!

Torkvindornas Royce Royce

Kollade runt på nätet efter en torkställning som man kan ha ute, en sådan där liten ingen torkvinda, till svärmor.
Helt plötsligt blir jag förälskad. Ja jag blir det i saker. Där var MIN storkvinda. Ingen sådan där ful i aluminium som vi redan har utan en som är i teak.
Ååååå, vill haaa!!!
Men börjar ana ugglor i mossen när den är från danska Skagerak. Det märket betyder dyrt. Och vist hade jag rätt. Men en prislapp på ynka 10995:-. Nej, ni läste inte fel, tiotusenniohundranittiofem kronor.
Aldrig i livet att jag lägger det på en sak som jag skall hänga kläder på.
Men snygg är den i alla fall.

Blogga från mobil

YDet där med att blogga från mobilen är inte min grej alltså. Vet inte varför.  Men gillar det inte. Nu gör jag ett försök och ser om jag kanske kan ändra uppfattning.
Men nu till det som jag ingenting skulle skriva om.
Är uppe på landet och i natt skulle jag på toa.  Bäckmörkt i huset och jag går mot badrummet. Men brakar rätt in i kaminen och bränner låret rejält.
Min syster frågade varför jag inte skrek. Skrek tänkte jag, jag kunde ju för fan inte ens andas.
Men det var inte så farligt faktiskt. Vet inte varför det inte kändes så värst mycket. Men jag låter blir att fördjupa mig i den frågan.
Dottern undrade i morse vad det var för konstig blå plastsak som låg i sängen.
Nej det är inte jag som svaret kommer bli och inte heller en smurf, utan det var isklamp som räddade mig från smärtan idag.
Men två 15 cm långa sträck över låret kanske är rätt snyggt ändå?

Sommaren här???

Nu kanske värmen har kommit för att stanna. Detta med snålblåst, regn och max 10 gradera är ingen höjdare. Mycket skönare mer sol, sol och minimum 19 grader.
Passar också på att byta huvudbild till något mer somrigt och bohuslänskt.

Har det vänt???

Det var längesedan, jag kommer inte än i håg när det var, jag kände mig så här stark, tillfreds, lugn, positiv mm. Inte direkt jätte glad, men nöjd. Och det känns jävligt bra.
Men nu är det då detta med bakslag. Det kommer ju alltid, och det brukar vara värre hur bättre man mår. Detta är inget som jag själv påverkar utan något helt utanstående. Då pratar jag inte om att jag kör på en betonggris med bilen eller så. Utan så mycket värre.
Men nu skiter jag i det. Bara tänka på nuet och njuta av att min hjärna är på bättre tankar, eller kanske gått på semester. Vem vet?
Något som jag tycker är viktigt är detta med mediciner. Har läkaren föreskrivit en viss dos så skall du ta den, och inte hålla på med att självmedicinera.
Nu e det så att jag själ gjort det. Nu alltså.
Jag äter litium, två tabletter på morgonen och tre på kvällen. Detta skall vara med 12 timmars mellanrum. En diff på en timma är ok men inte mer.
Jag har haft lite konstiga rutiner , och medicinlarmet har jag inte hört (som är på min mobil) för telefonen inte har legat där jag kan höra den, på det senaste så jag har missat att ta kvällsdosen inom den angivna tiden. Och som alla vet skall man inte ta en dubbel dos när man glömt den förgående. Så det har helt enkelt blivit så att jag hoppat över kvällarna.
Efter detta nerdragande på tre tabletter så mår jag så här bra. Kan det vara möjligt??
Skall gå och ta prover nu igen. Vi får se vad dom svaren säger om mitt värde. Sist hade jag förhöjt levervärde, vilket kan innebära att det är för hög dos på litiumet.
Visar proverna att alla värden är kanon skall jag nog ta ett snack med min läkare, tror det är bäst att göra det om det är tvärt om också.
Jag har varit på två 40-årsfester det senaste. Vilket också kan bidra till detta. Att man blir bjuden på en fest, eller liknande, betyder ju att man vill umgås med en (förhoppningsvis).
Att känna sig utvald, det gör mig glad.

A B C D E....

Cleo har alltid varit en bokmal. Hon älskar böcker och bokstäver. Hennes favoritbok när hon var liten var.... telefonkattalogen??
Nu är det lite mer vanliga böcker. Hon verkligen älskar att titta på texter.
Hon har kunnat skriva sitt namn ganska länge nu. Men frågar hur saker och ting stavas. Hon kan inte alla bokstäver så man får visa. Sedan skriver hon det flera gånger.
I går hade hon gjort en teckning till pappa och skrivit pappa på den, helt själv.
Är så glad för att hon har så lätt för att lära sig skriva och har intresset.
Det värmer i hjärtat så jag bli alldeles tårögd att hon har inte har dom svårigheterna med stavning och läsning som jag hade.

Ny huvudbild

Dags att byta huvudbilden igen. Fortsätter med temat blommor.

Lite till

Jag tar min lilla sekatör och skall bara klippa lite på en rosenbuske.
Helt plötsligt står jag med sågen i handen och kapar både grenar och träd.
Varför kan jag inte bara gå ut och klippa lite och sedan gå in.
Nej då. Det blir alltid att jag tar lite till och lite till. Och där borta behöver det klippas. Oj, där står ju det trädet som skall tas ner. Och så vidare.
Jag är mycket väl medveten om detta "problem". Och vet att det alltid blir så när jag "bara" skall.
I går fastnade jag i Krikonträdet med sekatören. Jag tänkte trycka i hop grenarna jag tagit ner så det skulle bli lättare att hålla runt. Detta träd har nämligen taggar på sig på 5 cm. Visst tjena, trampade och fick så klart taggar rakt upp i skorna. Inga smartskor direkt jag tagit på mig, utan ett par foppatofflor.
I dag när jag höll på att beskära päronträdet, som jag "bara" skulle ta dom döda grenarna längst ner på, så slutade det med att jag stod på taket och klippte dom jag inte nådde från marken. Jäkligt irriterande att jag inte nådda alla bara, trots ansträngningen. Var på väg att ställa stegen och klättra upp i trädet när det ropades att maten var klart. Lika bra det. Annars hade jag fortfarande röjt runt bland träd och buskar.
Jag har testat mig själv att försöka gå ut och bara ta lite och sedan gå in. Lyckas det tror ni?
Nopp.

Vart tog den snälla lilla flickan vägen?

Jag längtar tillbaka till denna lilla glada lillfisen. Innan 2,5 års ålder var hon alltid glad. Inga problem med något. När hon skulle lägga sig så var det bara att lägga ner henne i sängen så var det klart.
Sedan kom trotsåldern. Och den håller fortfarande på. Ett jävla liv om allt. Senast i morse var det att hon inte fick ha sina vita strumpbyxor på sig. Hon ålar nämligen omkring i sandlådan på dagis så hon är helt svart när hon kommer hem. Gap å skrik om allt. Precis allt. Vissa säger att det aldrig går över.
Undrar om det finns internatdagis?

Påsken är över

Helgen har tillbringats på Tjörn hos svåger.
God mat och trevligt sällskap med underbart väder var en mycket lyckad kombination.
Som jag sagt tidigare så är detta en av mina absoluta favoritplatser på jorden. Här får själen verkligt komma till ro.

20 år senare och fortfarande gör det ont

I dag är det 20 år sedan jag hittade min mamma död.
Kan fortfarande känna hennes kalla och stela kropp som jag tog i. Känna lukten av död. Se henne. Och dessa minerna är som om det var i går.
Vissa saker glömmer man aldrig. Hur lång tid det än gått.
I dag efter 20 år har jag lärt mig att hantera smärtan på ett annorlunda sätt. Annars skulle man inte överleva. Att tiden läker alla sår är rena skitsnacket. Mina djupa sår har förvandlats till ärr. Stora ärr.
När någon som står en närmast dör så dör du också. Sakta flyter du i hop igen. Men du blir aldrig den samma.
Jag vet att jag bad Gud att ta mig istället, jag ville inte leva utan henne. Och så kan jag fortfarande känna i bland. Saknar henne så fruktansvärt mycket och det gör så ont. Så mycket jag skulle vilja ha råd i. Alla frågor som aldrig blir besvarade. Alla kramar jag saknar från henne. Kunna krypa upp i knät och bara få bli omhållen, trots att jag är vuxen. Bara kunna lyfta luren och ringa för att höra hennes röst.
Jag saknar dig och älskar dig så mycket Mamma.

SÅLD!

Då var svärmors lägenhet såld.
Men allt är inte över än.
Det är så mycket som hon inte skall ha med sig till den nya lägenheten som skall både säljas och skänkas. Skänkasdelen är väl omkring 80%. Så jag har redan varit ett X antal gånger på Erikshjälpen med hur mycket som helst.
I morgon skall jag dit och ta kort på sakerna som skall inbringa pengar, är tanken i alla fall. En hel del skall skickas till Göteborgs auktionsverk för verdering. Tavlor framför allt. Vill inte "slänga" något som man kan få någon tusenlapp för. Matbordet som är 2,30x80 cm och är från början ett slaktarbod med 100 år på nacken vill vi helst inte göra oss av med. Älskar det, man ser fortfarande hugg i det och en härlig patina. Men det är bara att inse, det får inte plats i hennes nya lägenhet. På tok för stort. Och hos oss finns det heller ingen plats. Vi hoppas på att köpare av lägenheten vill ha det. Hon gillade det och hennes ena dotter älskade det. Vi gav henne ett riktigt bra pris, så det är bara att hoppas på att hon slår till.
Jag känner mig verkligen nöjd med affären. Och det är inte alla som får köparen att lägga på 50 papp över sitt eget bud. Svärmor är så lättad att fått sålt lägenheten. Samtidigt är det lite vemodigt för henne. Det har ju ändå varit hennes hem i 40 år. Men hon ser fram emot att flytta till den nya lägenheten på markplan med terrass istället för att gå upp till tredje våningen. Med stroken och den gamla skadan efter lårbensfrakturen har hon problem med trappor. Ändå så ränner hon upp och ner 3-4 gånger per dag i dom. Hon vill träna på att vara ute och gå. Vilket hon gör rätt i. Men hon kan hellre gå ut 7 gånger/dag när hon har flyttat, utan dessa helvetes trapporna. Jag känner mjölksyra redan på andra våningen.

TBE & EKG

I dag bar det iväg till vårdcentralen för att jag och Cleo skulle ha vår tredje TBE spruta. Vi var där i lördags med då visade det sig att dom inte vaccinerade på helger. Cleo blev jätte ledsen och var nära på att börja gråta för hon inte fick någon spruta.
Glad för att vi skulle tillbaka var hon i dag. Hon hjälpte sköterskan när jag fick min. Sedan var det hennes tur. Vilket ramaskrik det blev. Nu helt plötsligt skulle det inte tas en spruta. Slutade med att jag fick hålla fast henne. Efter det var klart frågade jag om det gjorde ont. Svar: Nej, men jag ville inte ha en spruta nu.
Herre min Gud. I bland har man lust att sälja ungen för 25 öre.
Efter kallaballiken i det rummet förflyttade vi oss till ett annat. Det var dags för EKG för mig. Kolla så pumpen funkar som den skall med alla mediciner man tar.
Där var Cleo minsann i sitt esse. Hon var doktor och sköterskan också. När alla fina g
klisterlappar (som hon sa) var på skulle jag kopplas in (även detta från samma lilla doktor). Cleo fick snällt hålla alla "kontakter" och ge en efter en till sköterskan. Nu satte hon på skärmen och Cleo tittade med stora ögon på den där linjen som hoppar upp och ner. Sedan sa hon: Mamma! Du lever. Kolla! Det ser man där.
Mycket observant unge må jag säga. Tur att hon påpekade det så jag vet.

Grattis mamma

I lördags skulle min mamma ha fyllt 64 år. Jag valde att inte skriva något då för jag skulle på 40 års fest och ville inte ägna dagen på att vara ledsen. Det tar mer på krafterna att skriva än vad många tror.
Lördagens fest var kanon. Bordsplaceringen betyder så mycket och det hade hon verkligen lyckats med. Många underbara skratt blev resultatet. Jag dricker ju inte så jag var den som körde av mig och maken. Vet att många inte var i bästa skicket dagen efter. Men det är så det bli med flödande champagne och vin, och kan meddela att folket som var där är inga som spottar i glaset, och en välfylld bar. Första skålen var till födelsedagsbarnet och jag passade även på att säga grattis till mamma tyst i huvudet.
Maten var suverän. Men det finns inget annat att räkna med när JG står och rör i grytorna.
Vi tog 1.30 färjan från Marstrand. En timma senare var vi hemma. Somnade inte direkt utan var vaken ett tag till. På morgonen när lillfisen börjar sprattla omkring i sängen var det bara att förflytta sig till soffan. Trött var namnet.

Utebliven förhandling

Två inlägg sedan skrev jag att jag hade fått behövd glädje. Ni som läst bloggen vet att efter glädje kommer en käftsmäll. Så är det alltid för mig. Ni som inte tror mig kan ju läsa bloggen och se efter själva. Och nej, det är inte jag som styr, att smällen kommer.

I går kom den iaf. Vi skulle varit i tingsrätten i dag för fortsatta förhandlingar mot min sk pappa. Förhandlingar till att vi vill ha våran rätt till mammas arv, som var hennes önskan enligt det sista testamentet.
Dom var inte gifta när mamma dog. Men ändå så tycker han att han skall ha ALLT (mycket klipp å klistrat med myndighetspapper och konstigheter i detta). Jag och lillasyster stod utan någon ting när hon dog. Och han med en jävla massa miljoner. Vi fick bo i ett kollektiv i en villa som vi hade (vilket vi inte viste var att det var vi två som ägde den). Nämnde man något om vart pengarna från arvet var fick men en utskällning så håret trillade av. Sedan gav han oss massor med skuldkänslor och att vi skulle vara jävligt tacksamma att vi fick bo gratis. Tror du att man frågar igen? Nej. Man är ju så korkad att man skyddar sin pappa och tror att han bara vill en väl. Vilket ingen psykopat vill. Ja det är det han är, psykopat. Kolla in listen som man brukar pricka av hur psykopater är och gör. Tror det var två som inte stämde in på honom.
Som jag sa skulle vi vart i tingsrätten i dag. I går kom detta på mail till oss från vår ena advokat.

Hej

Ber att få meddela att jag haft telefonsamtal med advokat XX som meddelat att förhandlingen vid Göteborgs tingsrätt imorgon är inställd. Motparten har enligt uppgift ingivit en stämningsansökan mot Er med klander av testamentet.  Vänligen kontakta mig så snart Ni mottagit stämningsansökan som tingsrätten kommer att skicka direkt till Er.

Med vänlig hälsning

Advokat

XX

 

Sist vi var i tingsrätten, i januari, skulle motparet klandra det nya testamentet (vilken vi velat hela tiden, det vill säga i 2,5 år). Det skulle skickas in en stämningsansökan snarast. Ett nytt mål blir det då.

Tro nu inte att det är en engångsföreteelse med att det kommer in i sista sekunden. Så har dom hållit på sedan dag 1. Att förhala allt. Var inte pappas ombud (inte ens advokat) fast i Dallas så var han sjuk eller så var pappa sjuk, hade fått en propp i benet osv. Kan tillägga att proppen är vårt fel, enl andra. Inga namn nämnda.

 

För någon månad sedan fick vi ett handskrivet brev från pappa. Det var skickat till min syster.

Där skrev han att han tycket det var så ledsamt att det blivit så här. Han tänker på mig, lillasyster och min dotter varje dag. Han vill att vi skall lägga allt detta bakom oss och bli en familj igen. Han förstår nu efter han själv varit sjuk att pengar är inte allt.

Stopp stopp stopp. Nu skall vi se vad det står.

Han tänker på oss?

OK, men det är inte tanken som räknas. Utan handlingen när det gäller en förälder iaf.

Han vill att vi lägger det bakom oss?

Nu vill han det när han antagligen ser att han håller på att förlora.

Familj igen?

Vi har aldrig varit en riktig familj med honom. Han har inte velat vara hemma för mamma var bipolär och hade alkoholproblem. Vilket gjorde att jag fick ta hand om både henne och lillasyster från det jag var 9. Liiiiite sent att komma på att vi skall vara happy family efter över 30 år, han har aldrig funnits där utan alltid mamma. Trots hennes kamp mot sin sjukdom.

Han förstår nu att pengar inte är allt?
Öööö, ja ha. Ge oss då vårt arv. Och skönt att du varit sjuk. Så du kanske kan få en tusendels procent förståelse hur det är att inte vara frisk.

Jag och syster har levt med depressioner i mer eller mindre hela våra liv. Och det stödet man har fått från pappa var varit i form av ett finger snurrandes vid sidan av huvudet, som om man är knäpp. Eller kommentarer som. Det har ni ärvt från er mamma, ryck upp dig, du får ju ta tag i ditt liv osv....

Inga stödjande ord direkt. När man försöker överleva och bara att andas är en hel vetenskap för en.

 

Jag kan ge min högra arm för att brevet inte betyder det som är skrivet i det.

1. Han vill att vi lägger ner målet mot honom.

2. Han skall förhala processen med stämningsansökan mot vårt klander om testamentet. Hade vi kommit springandes i hans armar och sagt, så klart vi lägger detta bakom oss, hade han inte behövt lämna in en klandran/stämningsansökan. Och allt hade varit över.

3. Han skall ha något att visa omvärlden hurdan bra far och att han är bered att förlåta oss. Vilket gör att vi ses som syndabockarna och han den gode fadern. Att han gör ALLT för sina döttrar.

 

Blir så arg när jag tänker på allt detta.

När vi var "sams" så varken ringde eller hälsade på oss om det inte var något han ville ha.

Vi bor i Göteborg allihopa så det är inga sträckor vi pratar om (om du skulle fråga honom är det direkt motsatsen, med att hör av sig alltså). Men han kan åka till Vietnam med sin fru för att hälsa på hennes ene son och barnbarn.
Det känns lite konstigt och skevt det hela. Kan tillägga att varken jag eller min syster har inte träffat hennes två söner. Den som bor i Vietnam kan jag förstå, men han i Göteborg? Har inte ens sett något kort på dom. Och dom har varit tillsammans i 9-10 år.

 

Men han glömmer en sak.

Han har suttit inne för att ha sålt stulna bilar. Vilket han blev lurad till, enl honom själv och hans totalt blåögda fru.

När han satt så var jag å hälsade på mer eller mindre varje helg. Trodde på honom och försvarade honom när man hörde ryktet sprida sig i bilvärden. Sicket jävla stolpskott jag känner mig som. Har varit lika naiv å manipulerad som hans fru. Men med facit i hand så är det inte så konstigt. En psykopat är mästare på just det.

Skön bild

Förra inlägget blev så långt så nu får det
 bara bli en skön bild istället.

Behövd glädje

Den sista tiden har mycket kul hänt.
Har varit skönt att känna att man har någon utanför husets fyra väggar som vill umgås med en. Ha vänner och träffas.
Jag är ju väldigt ensam annars. Har min syster, man, dotter som jag umgås med. Facebook är min sociala länk till omvärlden. Telefon fattar jag inte ens varför jag har. Maken och syster är de som ringer på den. Jag ringer för den delen inte heller.
När jag tänker att jag skall ringa någon så blir tankarna, tänk om jag stör, vad skall jag säga, vill dom prata med mig. Nej jag ringer i morgon istället. Vilket blir aldrig. Sedan orkar jag inte alltid. Har någon slags "fobi" för att ringa. Det går bara inte.
Ja jag vet, helt sjukt. Men ändå så säger någon inne i skallen så. Det kanske är schizofreni man är ;-)
Nu skiter vi i detta och ser på vad det är som har gjort mig så glad och lycklig det sista.
Jo, svärmor har kommit till insikt (äntligen) att det är inte hållbart att gå tre trappor upp till lägenheten. Och speciellt inte efter stroken när man gå illa. Och det är inte till fördel att hon bröt höftbenet för 7 år sedan och har ont av det.
Hon behöver heller inte ha en stor 4:a för sig själv.
Vi har hittat en tvåa närmare oss, som är helrenoverad, på markplan med stor uteplats.
Vi vann budgivningen och överlåtelsen är i början av maj.
Nu är det ju så att hon skall säja sin. Hon håller på att rensa där hemma och säger, Kan inte fatta varför jag har sparat på så mycket skit. Men har man bott där i 40 år så blir det en hel del.
Hon har en lägenhet som är väldigt ljus och fraiche. Möblerna kan man inte tro att dom hör till en som är 73 år. Vilket bara är fördel för försäljningen.
Jag är den som håller i hela köpet och försäljningen med allt som det kan innebära. Så slipper hon det. Hon har aldrig gjort det förr och jag har 5 objekt som jag sålt och/eller köpt dom senaste 10 åren. I dag var jag där för att styla den lite. Ta bort sådant som inte behöver vara framme, möblera om, slänga osv. Hon är så rolig. När jag säger att det skall vi ta bort och det skall ner och den skall flyttas, kan det komma en kommentar som, Nä tycker du det, den står ju bra där och så passar den.
Varav min blir, Jo men det skall ändå inte vara framme nu vid försäljningen. Då skrattar hon och säger, Ja ja gör som du vill.
Tur att hon har ett så ungt sinne. Ingen gammal tant som hutter med käppen när ungdomarna väsnas på gatan.
Som när vi var och kollade lite på nya möbler till lägenheten sa hon ang stolar till köket. Jag skulle vilja ha sådana som ni har vid barborden. Hallå!! hur skall hon komma upp och ner på dom, hon är 150 cm lång. Men då kontrade hon med, men dom är ju så snygga. Ja du, du kan ju alltid ha dom som skådebröd, blev min kommentar.
Ny soffa skall det också bli. Hon skall ha en i skinn och den skall vara svart. Och ingen ful omodern, en sådan som äldre har, sa hon.
Detta har gjort mig glad. Att få hjälpa till. Inga måsten som ligger på mig utan jag VILL detta. Och så jag tycker det är skitkul.

Det andra som hänt är att jag blev hembjuden till en kompis. Vi var fyra barndomsvänner som var där och åt middag med tillhörande melodifestival. Man sitter och pratar och har kul. Fjonk så var klockan närmare tre. Så blir det alltid när man har trevligt, tiden bara rinner iväg.

Det tredje är att vi hade dammiddag i går (som vi har hållit på med de senaste 19 åren).
Som vanligt mycket god mat, mycket kackel (det ju trots allt 10 fruntimmer totalt), många skratt mm.
Samtalen som lyder under middagarna är sekretessbelagda, så där får ni inget att gotta er i.

Sedan att min syster har flyttat hit gör så mycket. Hade jag fått bestämma så skulle hon aldrig få flytta här ifrån. Vi kan få varandra att skratta tills vi pinkar på oss. Vi stör oss inte på varandra när vi bor i hop, iaf inte jag. Vi tycker likadant i att hålla ordning mm. Maken har inte klagat. Kanske lite i början när hunden sladdade omkring på parkettgolven så mattorna flög. Han är nämligen väldigt pedantisk. Har visserligen blivit bättre sedan dottern kom. Nu kan han tåla ett handavtryck på glasdörrarna, även om man ser att han skruvar på sig.
Att ha henne här har bara känts skönt för mig.
Om man bortser från min man och dotter och dom andra på den sidan. Så är hon den enda familjen jag har och vice versa.

Parmaskinka & Parmesan

Lite gott till kvällen var inhandlat. Parmaskinka och parmesanost.
Nu somnade maken framför teven och maten stod på soffbordet.
Hundfan (nu mer kallad) som aldrig rör något som står framme fick helt plötsligt för sig att sätta i sig 400 gram parmaskinka och knapra rejält på osten, den var från början på 1 kg och numera betydligt mindre.
Så när han vaknade var det tomt på faten och en misshandlad ost låg i soffan.

Kris och fis

Långt mellan inläggen, men jag har inte haft ro/ork att skriva.
Vad har då skett den senaste tiden?
Att jag inte skrev i januari berodde på att vi var i Thailand.
Fyra veckor av värme och god mat.
Trodde resan skulle lyfta upp mig lite, men så var inte fallet. Badade 4 gånger. Bara det säger att något är fel. Satt under mitt parasoll. Så någon färg har jag då inte fått. Lika blek som när jag åkte.
Att vi åkte över nyår var att jag fyllde 40. Annars brukar vi åka senare, då det är billigare. Men jag ville verkligen inte vara hemma på min födelsedag.
Inte nog med att sjukdomen gör som den gör med mig utan att ha en 40 års kris gör ju det hela inte bättre.
Känner mig inte som fyrtio (klyscha, ja jag vet) men ändå så känns det förfärligt. Kanske för jag tänker på när man var i tonåren och sa fyrtiotaggare om dom som var ute på krogen och försökte vara ungdomliga, fast dom hade passerat den åldern med råge. Tyckte man då.
Att mamma dog när hon var 44. Och hon var då inte ung, i mina ögon.
Nu sitter man själv här.
Och säg nu inte att 40 är det nya 20. För så känns det absolut inte.

I går var jag på Sahlgrenska. Håller på med en utredning om min mage, som absolut inte vill vara med på noterna.
Började med att svälja en kapsel som innerhåller radioaktivt spårämne. Det gör så att dom kan spåra gallsalterna i kroppen. Sedan in på mätning. Låg i någon slags mega stor apparat. Kan inte låta bli att tänka, undra hur mycket denna kostar, varje gång jag ser en sådan stor maskin.
Nu skall jag vänta tills nästa vecka för att göra en ny mätning och så jämför dom proverna.
Får väl se om man har blivit självlysande tills dess.

Jag passade på att gå ner till labbet för att ta proverna, som jag gör var tredje månad för levervärdena.
Där satt en sur kärring i kassan som sa tyket, när jag lämnade fram mina kvitton för att få ett frikort: Du får gärna sätt in dom själv nästa gång. Detta tar en massa extra tid för mig (det rörde sig om 3 klisterlappar).
Jag frågade om jag skulle komma till baka å få mitt kort senare. Vilket hon svara, som att jag inte fattade hur dom gjorde där: Det får du när du tar proverna.
Ja ha trevligt, var min tanke när jag gick tillbaka för att vänta på att bli inkallad till sköterskan.
Kom in och satte mig i stolen och drog upp tröjarmen. Inte ett ljud om att "nu sticker det lite" eller något sådant. Utan bara rätt ner och göra runt för att det skulle komma något blod.
När jag skulle gå kom jag på att jag skulle ju ha mitt frikort. Frågade henne och fick ännu här ett vänligt (not) bemötande: Det ligger på bänken.
Nära att säga, vilken jävla bänk då. För det fans bänkar runt om i hela rummet.
Det måste vara den värsta avdelningen man kan jobba på. Surare folk får man leta efter.
Dom uppe på nuklearmedicinska var hur gulliga som helst.

Förra veckan gjorde jag koloskopi. En mindre trevlig upplevelse.
För er som inte vet vad det är så är det när man undersöker tjocktarmen med en lång slang med en kamera längst fram.
Även här kom tanken, undra vad denna maskinen kostar, hela rummet var bara en enda stor maskin.
Sköterskan var jätte bra. Berättade precis hur det skulle gå till, att provet dom tar från tarmen känns inte och frågade om jag ville ha lugnande och smärtstillande.
JA TACK! För när det skall tryckas in en slang i röven som samtidigt pumpar upp tarmen med luft för att inte skada den så vill jag helst ha narkos. Inget direkt som man ser fram emot.
Satte en nål i armen och sprutade in det. Det kändes då inget lugnande det medlet.
Hon sa att det kunde knipa i magen när dom skulle runt i första kröken. Att om jag känner att jag måste få ut luften så skulle jag inte hålla mig. Lätt för henne att säga. Jag brukar inte ligga å fisa med vem som helst.
Läkaren kom infarandes som ett yrväder (hon gjorde inte direkt att man blev lugnare inför undersökningen).
Det jag hade mest oroat mig för var inte det som blev värst.
Den där jävla kröken i tarmen gjorde så in i helvete ont. Fick mer smärt lindring. Men inte hjälpte då det.
Läkaren körde på som hon körde en flyktbil från ett bankrån.
Det hela blev ett, fort in fort ut. Fast 10 minuter är inte fort nog.
Sköterska sa sedan när läkaren lämnat rummet: Hon är lite snabb. Varav jag svarade: Ja effektiv är hon då.

Spring medans du kan

Känner du igen något av detta i ditt förhållande, så spring för livet.
Jag har precis bevittnat vad det kan göra om du inte gör det.
Och när det händer ens nära och kära så krossas ens hjärta.
Jag har nog aldrig känt mig så blind och hjälplös som nu.

Misshandlaren

Det går inte att lista ut vem som är en misshandlare genom att observera honom på arbetet eller i det sociala livet. Omgivningen blir ofta förvånad om de får veta vad misshandlaren har gjort mot sin partner. Han är ofta en "bra kille". Han kan vara framgångsrik, intelligent, karismatisk, snäll, trevlig och hjälpsam mot sin omgivning. Han kan ha vilken typ av yrke som helst, se ut hur som helst och tillhöra vilken samhällsgrupp som helst. Han kan vara snäll mot barn och vara med i någon frivilligorganisation på fritiden. Han kanske till och med kallar sig feminist.

Det finns en stor poäng för misshandlaren att utåt framstå som fläckfri, normal och trevlig. Om kvinnan skulle berätta för någon om hur han är i hemmet är det inte säkert att omgivningen skulle tro henne omedelbart, eftersom hon ju har en "toppenman". Misshandlaren reserverar sin aggressiva, fientliga, kritiska, kränkande och nedlåtande sida för partnern, när de befinner sig i enrum. Något som skapar förvirring hos kvinnan och får henne att kanske börja leta fel hos sig själv - "han är ju så trevlig mot andra, och alla tycker han är fantastisk, så det måste vara något fel med mig eftersom han behandlar mig annorlunda".

Värt att nämna är också att misshandlaren ofta skaffar sig allierade. Han umgås med andra män som har samma attityder om kvinnor och som delar hans värderingar om att han har rätt att göra det han gör. Han kan umgås med män som ser upp till honom och som kanske inte är lika framgångsrika i saker som han upplever viktiga. Han kan också ha relationer till andra som handlar om att han hjälper dem med olika saker och att andra står i en frivillig beroendeställning till honom. Misshandlaren kan använda sig av sina allierade för att isolera kvinnan och för att bryta ner henne. Han kan få dem att ta hans parti, han kan ljuga ihop saker om kvinnan osv. För omgivningen kan det vara svårt att se situationen klart - misshandlaren ter sig sympatisk, duktig och hjälpsam medan hans partner blir allt mer tyst, nedstämd, retlig och "märklig" med tiden.

I början av förhållandet är misshandlaren charmig, uppvaktande och snäll mot kvinnan. Ingen kvinna skulle medvetet ge sig in i en relation med någon som behandlade henne illa redan på första dejten. Med tiden framträder misshandlarens kontrollerande, misshandlande sida, och den verbala misshandeln inleds, ofta smygande subtilt. Det är av stor vikt för alla kvinnor att känna till varningstecknen, som ofta uppträder redan under "smekmånadsfasen". Det är möjligt att känna igen en misshandlare, om man bara vet vad man ska titta efter. Därför är det av stor vikt att så många människor som möjligt skaffar sig kunskap om varningstecknen, även män. Vi har alla ett ansvar att hjälpa varandra att undvika hamna i den här typen av situation.

Misshandlaren drivs av ett stort behov att ha makt och kontroll. Han kan kontrollera gräl, diskussioner och beslutsfattande, han kan välja att kontrollera kvinnans personliga frihet eller han kan kontrollera det gemensamma föräldraskapet om paret har barn.

Det finns två typer av makt: personlig makt (att bestämma över sig själv och rätten att leva sitt liv som man vill) respektive makt över någon annan. Misshandlaren vill ha makt över någon annan, dvs den han säger sig älska. I misshandlarens verklighet har man antingen makt, eller inte. Ett gräl är för misshandlaren ett krig. Antingen vinner man, eller så förlorar man, och han vill vinna. Han kan göra vad som helst för att vinna, att vara den som har makten. Det är därför han kan börja ta till fysiskt våld om han upplever att kvinnan inte ger med sig. Misshandlaren lever inte i en verklighet där var och en har sin egen personliga makt, utan i en verklighet där den ena alltid har makt över den andra, där den ena är överlägsen och den andra underlägsen. Det här synsättet kan ta sig uttryck i hans val av yrke (han kan ha valt ett yrke där han har makt över andra människor på olika sätt), i hans personliga humor (i form av "skämt" som egentligen är kränkningar eller innehåller en nedlåtande attityd), i hans sätt att se på världen ("lyckade" respektive "misslyckade" människor, t ex), i hans anekdoter från sitt eget liv (där han ofta kränker andra, triumferar över andra eller sätter kvinnor på plats).

Misshandlarens beteende drivs av attityder och värderingar, inte av känslor. Han anser sig ha rättigheter och privilegier som inte partnern har. Han drivs av attityden: "Du är skyldig mig". Han anser sig vara överlägsen sin partner, och han respekterar henne inte. Misshandel och respekt kan aldrig samexistera. Inte heller misshandel och kärlek. Ett förhållande som innehåller misshandel i någon form är aldrig ett kärleksförhållande, oavsett om vissa perioder är fria från misshandel samt lugna och "romantiskt" präglade.

Misshandlaren har inte problem med att kontrollera sin egen ilska och aggressivitet. Han skulle aldrig misshandla sin chef, sina vänner, föräldrar eller arbetskamrater, hur arg han än blev. Han är alltid kapabel sluta kritisera, kränka eller slå sin partner så fort det ringer på dörren. Han kan höja sin partner till skyarna på lördagskvällens fest, bara för att kränka henne verbalt och fysiskt när de kommit hem från festen. Han vet precis när han har läge att misshandla och när han inte har det, och han kontrollerar sitt eget beteende efter detta.  

Misshandlaren har snarare problem med kvinnans ilska och aggressivitet. Han klarar inte att hon blir arg på honom, står upp emot honom, säger emot honom eller visar tecken på självständighet, oberoende och autenticitet. En misshandlare har ofta en dubbel standard; han kan allmänt tycka att det är fel med kvinnomisshandel, men om hans partner skulle provocera honom så anser han sig att ha rätt att "ge igen"/ "sätta henne på plats"/ "försvara sig" osv.
En rättighet som misshandlaren tar ifrån kvinnan är alltså rätten att bli arg på honom när han behandlar henne illa. Blir hon arg kommer han att ge igen, och han kommer förmodligen att dra nytta av det faktum att hon blir upprörd som ett "bevis" på att hon är knäpp, sjuk, galen eller irrationell. Skulle det behövas kan han använda detta bevis inför omgivningen, vilket stärker hans egen fläckfria image och ger kvinnan mindre trovärdighet om hon skulle berätta vad som sker inom förhållandet.
En misshandlare vänder ofta saker och ting till sin motsats. Han förvrider i efterhand det kvinnan har sagt och det han själv har gjort. En del misshandlare spelar gärna offerrollen. Om kvinnan försöker försvara sig mot honom, tar han det som en attack gentemot honom, och får henne att betala för det på ett eller annat sätt. 

Misshandlarens beteende förvärras alltid med tiden. Det beror på att kvinnan i hans inre avpersonaliseras och görs mer till ett objekt än en människa. På så sätt kan misshandeln förvärras, verbal misshandel kan öka och eventuellt övergå i fysiskt våld, utan att misshandlarens samvete lider nämnvärt. Han kan till slut misshandla utan att ens få skuldkänslor, eftersom partnern inför honom blivit till ett objekt mer än en människa. Hennes känslor räknas inte för honom längre. Hade han erkänt henne som den människa hon är hade inte misshandeln kunnat genomföras på samma sätt.

Misshandeln går i cykler. Det börjar med att en inre spänning byggs upp inom misshandlaren. Han kan i hemlighet samla på olika "fel" han upplever att kvinnan gör eller är, och han kan fantisera om att misshandla henne verbalt eller fysiskt. Under den här perioden börjar misshandlaren inför sig själv rättfärdiga det faktum att kvinnan förtjänar att misshandlas, pga de fel och brister han upplever henne ha. Till slut får den inre spänningen sitt utlopp i misshandel. Efter misshandeln kan misshandlaren be om ursäkt och lova att det aldrig ska hända igen. Han kan bete sig ångerfullt och försöka gottgöra sitt beteende på olika sätt. Han kan uppvakta kvinnan, säga snälla saker, städa huset, ta hand om barnen och göra allt det han vet att hon uppskattar. Därefter börjar den inre spänningen inom honom att öka på nytt, och ett nytt misshandelstillfälle kommer att inträffa.

Efter ett misshandelstillfälle kan misshandlaren bete sig helt normalt. Han är kanske lugn, trevlig och kan te sig avslappnad, eftersom han fått ut en del av sin inre spänning. Genom att misshandla får han ett övertag över partnern, som därmed hamnar i underläge. Han upplever sig tillfälligt ha makt och kontroll, och det får honom att må bra, eftersom han egentligen är en människa som upplever vanmakt och brist på kontroll. Medan misshandlaren är lugn igen mår kvinnan samtidigt mycket dåligt. Hon kan vara upprörd, arg, ledsen, skrämd och känna vanmakt, ilska och brist på kontroll. Hon kan uppleva det som om "mattan ryckts bort under hennes fötter", som om hon blivit rubbad ur balans. Hon kan uppleva förvirring över vad som nyss har hänt. Hon kan ifrågasätta sig själv, sin person och sina iakttagelser och skuldbelägga sig själv för misshandeln. Inför omgivningen kan misshandlaren te sig normal och trevlig, medan kvinnan kan ge intrycket av att vara tyst, obalanserad och asocial. Omgivningen förstår inte vad som egentligen pågår, och misshandlaren kan framstå som den "trevliga" av de två.

Misshandlaren skapar förvirring kring det han gör genom att aldrig erkänna det han gör. Han kan ljuga och säga att misshandeln aldrig inträffat. Han manipulerar offret att lägga skulden på sig själv för misshandeln. Han kan växla sitt humör så att partnern aldrig vet var hon har honom eller vad som kommer att hända; misshandlaren är alltid oberäknelig.

Misshandlaren är medveten om sitt misshandlande beteende. Det han gör är inte ett slumpmässigt eller okontrollerat beteende. Han vet vad han gör. Men det underliggande tänkandet, som driver hans beteende, är inte medvetet. Misshandlaren är en människa som har ett behov av att ha makt och att kontrollera. Det kommer av att han inom sig inte upplever sig ha makt och kontroll. Han måste därför utöva den över sin partner, för att känna sig kraftfull och att för att känna att han är i kontroll.

En misshandlare vill sällan ge upp sitt beteende, eftersom det ger honom vinster och fördelar. Många misshandlare är inte benägna att förändras. De misshandlare som går i terapi lär sig ibland tricks i terapin som de sedan använder i en fortsatt verbal misshandel av sin partner. Det är inte värt att hoppas på att man som partner ska kunna förändra misshandlaren. Om han vill förändras, kan det beslutet endast komma från honom själv.

Lundy Bancroft är en man i USA som har arbetat med gruppterapi av misshandlare i över femton år. I sin bok "Why does he do that?" skriver Bancroft om olika typer av misshandlare. Det finns misshandlare som är dominanta och ger order, och det finns misshandlare som gormar och skriker och får raseriutbrott. Samtidigt finns det misshandlare som aldrig höjer rösten mot sin partner, men som bryter ner henne genom crazymaking (se Former av verbal misshandel) och ett iskallt och ständigt kritiserande. Det finns misshandlare som är "macho" och vill bli servade i hemmet, men det finns också misshandlare som är desto mer jämställda, mjuka och veka till sättet.  Dessa män kan kontrollera sin partner genom att bryta ner henne psykiskt i en form av ständig analys av henne; de tar sig in i partners huvud och talar om för henne vad hon tänker och känner samt vad hon har för motiv till sitt beteende. En del misshandlare tycker om att spela på skuldkänslor och anta en offerroll - de kan anklaga sin partner för att göra mot dem vad de egentligen själva gör. En grupp misshandlare kan vara av den undervisande sorten; de ska konstant undervisa sin partner i de mest triviala ting och de ser sig alltid ha rätt i alla lägen, medan de ser sin partner som mindre intelligent. Det finns även misshandlare som är kontrollerande och svartsjuka och förföljer sin partner dagligen, eller misshandlare som konstant är otrogna mot sin partner och har ett flertal kvinnor samtidigt. Det finns misshandlare som dricker eller tar droger, men också många misshandlare som inte har någon form av beroendeproblematik över huvudtaget. Ofta kan en misshandlare vara en mix av några av dessa beteendetyper.

Det viktiga är också att komma ihåg, att en misshandlare inte behöver leva upp till bilden av en kontrollerande, svartsjuk och dominant person för att vara en misshandlare. Och en misshandlare behöver aldrig någonsin ha höjt handen mot sin partner för att misshandla henne. Han kan misshandla henne verbalt och känslomässigt, vilket får samma nedbrytande effekt som fysiskt våld.

Texten Misshandlaren tagen från http://www.varningstecken.n.nu

Julaftonen 2013

Det blev en riktig lyckad julafton. Vi var hela familjen. Svärfar med flickvän, svärmor, svåger, min syster med hennes sambo och 2 barn och en kompis till maken som kom över på lunch.
Höjdpunkten var julklappspelet. Så kul med alla skratt och jagande efter samma paket. För Cleos del var det så klart när tomten kom å delade ut klapparna som legat under granen, alldeles för länge enligt henne.
Hon var så uppe i varv så hon kunde först gå till sängs klockan kvart över tio. Och hon som brukar vilja sova redan vid 8. Men det funkade med den sena kvällen. Hon sov ända till 10 i morse.
Vi har ingen traditionell julmat få julaftonen. Alltså inget julbord. Vi har tröttnat på allt detta som "måsta" vara med bara för det skall vara så. Och så har man hälften över.
Vi har sillunch och till middag är det kalkon med potatismos, sås och ärtor. Så mycket godare. Och varje år är man lika glad att man valde kalkonen framför det andra.
När jag väl kom i sängs vid 02.30 var det med ett leende hjärta som jag somnade med.

God Jul med en Juldikt

Nu i jultider skall det rimmas på allt. Rimstugor så väl på tv som på nätet.

Jag kan inte rimma och absolut inte skriva på vers. Är helt värdelös på det. Har till och med svårt att läsa när det är skrivet så. 

Jag ger er denna dikt istället. Inte skriven av mig men absolut min favorit.

 

God Jul

 



 

 

Midvinternattens köld är svår
24 små nissar i djupsnö går
Rävsax gömd under täcke vitt
knipsar nisse av på mitt
Livsandan för honom tryter
snart i eget blod han flyter

23 små nissar i smällkalla natten
vandrar så stilla i spår av katten
örnen i sitt näste ruva
då han ser en liten luva
han dyker från grenen där han bor
och krossar nisse med vassa klor

22 små nissar mot bebyggelse vandra
i lång rad efter varandra
Då de över vägen måst passera
då en landmina brisera
Nisse skjuts i höjden likt raket
var han nu är ingen vet

21 små nissar i midnattstimma
traskar fram i månljussrtimma
Ugglan hoar i från näste
istapp faller i frå fäste
Nisse spetsas utav tappen
tomte ligger död på trappen

20 små tomtar på lustigt vis
kanar på trappen hal av is
Nisse bevisar att Newton hade rätt
när han halkar på ett komiskt sät
Tyngdaccelerationen mot marken drar
utav nisse inget finns kvar

Lustig fälla husbond monterat
detta har 19 nissar intresserat
Offer i fällan är vanligtvis möss
men trots det blir med nisse adjöss
Nisse kapas i delar åtta
fast han inte var en råtta

Utanför dörren står ett grötfat och ångar
18 nissars intresse det fångar
Med stigande hunger fatet de nalkar
en stackars tomte på kanten halkar
han sliter, han kämpar, han svettar sig blöt
men sjunker likväl i kvicksandslik gröt

17 nissar efter ingång leta
dess placering ingen veta
Upp på väggen stegen hänger
Nisse runt denna ett snöre slänger
Tomten runt halsen snöret vira
hans död de 16 genast fira

Många springor stugan har
där 16 tomtar in sig tar
Katten som bakom dörren ruva
slukar nisse med hull och luva
Resten av tomte hand
suger nisse bort från tand

En av de 15 i köket ränner
för att mata sina vänner
Han i mikroungen letar
och bland innehållet petar
Kortslut i startknapp gör
att nisse smälter ner till smör

Mikrovågor har nisse kletat
när 14 tomtar efter ätbart letat
Högfrekvens var ganska illa
nisse efter spänning pilla
Kilovolt i nisses händer
ljusbåge så vackert tänder

Efter var husmor maten lagt
13 tomtar går på jakt
Nisse in i frysen kryper
Fahrenheit i kinden nyper
Luvan blir av kylan vass
nisse omvandlas till glass

12 små tomtar mot julbordet ila
snabbt de upp för bordsben kila
När sista tomten över kanten hasa
han tappar greppet och nedåt rasa
Faller nedåt likt ett lod
mattan färgas röd av tomteblod

11 tomtar vill husmor hjälpa
med att tallrikar i diskvattnet stjälpa
Kemi som hobby husmor har
av misstag de flaskan med kungsvatten tar
Nisse dyker i prepparerat vatten
nu han fräser likt katten

10 tomtar i väldig iver
springer runt ty hungern river
Nisse snubblar på sitt skägg
faller rätt på knivens egg
Lilla nisse stackars saten
rinner ut i sillsalaten

9 små tomtar har festat på sill
och nu de törsten släcka vill
De rusar mot glöggen i samlad tropp
och tar för sig av drycken i vars en kopp
Ner faller nisse i glögghett hav
likt skållad mandel hans skinn faller av

8 nissar på väggen klättra
för att färgen på darttavlan bättra
Husbondsgrabb med sömnen trasslar
undrar vad det är som prasslar
Pilen som pojken skickar med snärt
sätter sig i tomtens stjärt

7 små nissar sig mot golvet kasta
och de nu mot julgran hasta
Julgransfoten fylld med vatten
ser de ej i mörka natten
Nisse vill här bada sig
drunkna bort från livets stig

6 små tomtar sig i granen svingar
mellan ljus och änglavingar
Nisse sig för nära våga
snart han står i ljusan låga
Doftar snart likt vidbränd stek
ångrar då sin ystra lek

Granen är en farlig plats
5 små nissar nedåt tar sats
De sakta ner för grenen glider
barren då i baken svider
Tomtens resa slutar fort
en glasklar kula gör honom till lort

4 tomtar runt varandra springer
då helt plötsligt telefonen ringer
äldsta dottern i denna svara
tomte undrar vad detta kan vara
Nisse upp på klykan stretar
luren läggs på som honom kletar

3 små tomtar kring sig tittar
då en smällkaramell de hittar
Ner på denna nisse hoppar
men för detta den ej stoppar
Då golv, i tak och på gardin med frans
finns nu nisses hjärnsubstans

2 små tomtar dator hittar
och i denna de nu tittar
Nisse flexskiva vill vara
då datorn fil på honom spara
Nisse inget skrivskydd har
så nisse slutar sina dar

Husbond stiger upp i natten
för att kasta lite vatten
Under husbond tunga tåffla
nisse blir till krämig våffla
Snön ligger vit lite här och var
inte 1 jävla tomte finns kvar

Det närmar sig

Nu är vi här igen. Vid julen.
Som jag sagt förut så är julen den värsta tiden på året. Inte själva julen utan julaftonen. Pyntet, julsångerna, glittret, stämningen mm älskar jag. Men inte julaftonen.
Kanske beror det på att efter mamma dog fick jag fira jul själv ett antal gånger. Pappa åkte utomlands med sin flickvän för att slippa allt stök (vilket antagligen var jag och lillasyster). Lillasyster var på sitt håll med pojkvän.
Någon gång fick jag fira med kompisar och deras familjer, en gång med min kusin och hennes mamma. Men det är ändå inte samma sak. Bara saknaden av mamma var outhärdlig, och att sedan bli lämnad på den dagen på året man skall vara tillsammans med sin familj. Vet att jag grät blod, det gjorde så ont i mig.

Detta året har jag inte ens haft lust till att julpynta. Känns som att det är skit samma. Julgranen åkte upp först i går. Vilket i normala fall brukar den vara klar vid 1:a advent.
Har inte julpysslat med scrapbooking alls. Vilket jag brukar tycka är jätte kul.
Ljusslingorna ligger fortfarande i kartongen. Och lär inte komma upp dom heller.
Det hela gör det inte bättre att jag fyller 40 om 11 dagar. Jag känner mig inte som det (typisk klyscha, som tyvärr stämmer).
Jag tänker på att mamma var 44 när hon dog och att läkaren som kom för att bekräfta att hon var död (jag hittade henne hemma) sa: Var hon så ung! Min tanke var genast: Vadå ung?
Konstigt att man kan komma i håg det så tydligt, 20 år senare. Kan berätta varje steg som hände då jag hittade henne. Till och med lukten. Den lukten glömmer man inte. Kan ge mig fan på att det är så det luktar på ett bårhus.

Jag sa till min man att i år vill jag inte vara hemma över nyår utan åka bort. Sälen skulle vara perfekt, där har vi inte varit tillsammans. Vilket han genast kontrade med att då kan vi lika väl åka till Thailand. Ööö ja, precis samma sak, not.
Vi brukar visserligen åka en gång per år dit. Men jag tycker att det varit så mycket utlägg på huset.
Efter mycket tjat och dividerande så blev det bestämt att vi åker till Thailand.
Eftersom jag fyller år på en sketdag (nyårsdagen) så är resorna satans mycket dyrare. Men jag vill verkligen inte vara hemma. Bara att pynta å se glad ut, eller skita i det.

Just nu så känner jag bara likgiltighet för allt. Och då menar jag ALLT.
Jag vet att det bland annat är medicinerna som gör det. Men nu ligger jag fem trappsten under där jag brukar ligga, och vara likgiltig. Fan att det skall ta sådan jävla tid att få ordning på medicinerna. Efter 1,5 år har jag fortfarande (1,5 år från det att jag fick diagnoserna ADHD och bipolär) inte fått ordning på dom. Och om dom funkar. Känns som man är en labbråtta. Prova en sådan här och två sådana och så kan vi för säkerhets skull ta två av dessa. Varsågod å svälj!
Man får hålla på att prova sig fram säger dom. Och det senaste året har det testas vilken dos jag skall ha på en av dom. Läkaren tror att det är rätt dos nu. Då hoppar vi över till nästa medicin, som inte verkar fungera för fem öre. Då byts den ut till en annan och man är på ruta ett igen, fast med ett finare piller. Detta är tvåfärgat i vitt å blått. Man får vara glad för det lilla man får.

 

66 dagar kvar.......

Det börjar närma sig domedagen.
Bara 66 dagar kvar.
Den första januari slår det över till 40.
40!!!!!
Va fan hände???
Jag var ju nyss ung. Och så är man helt plötsligt en fyrtiotaggare. En kärring.
Kommer i håg att jag njöt när jag fyllde 30. Inga kriser där inte. Livet var bekymmerfritt och härligt. Eller som man också säger, livet lekte.
Fjong så har det svischat förbi 10 år och jag har inte åldrats något. Innanför pannbenet då. För kollar man i spegeln så fattar man med en gång att det var MINST 10 år sedan jag var 30.....
Kris säger vissa. Jag kallar det paniiiik. Panik över att livet bara rusar förbi. Innan man vet ordet av så står det en begravningsentreprenör med en broschyr i handen å ler och frågar vad det får lov att vara.
Hua!
Vad är då fördelarna med 40?
Hmmm, låt mig tänka.....
Jo, jag kommer in på alla ställen. Har jag tur ber dom om legg.
Det var nog allt som jag kom på.
Det värsta är själva ordet 40.
När jag jobbade inom restaurang så sa man 40taggare (vilket dom var) om dom kärringarna som kom in å var packade och flamsade runt och hade garanterat inte festat sedan ungdomen då dom har haft fullt upp med att ta hand om barn som dom fick när dom var tonåringar.
Och sådan är absolut inte jag. Men det är det enda jag ser framför mig när man säger 40.
En allergisk reaktion blir det.
Ja ja, det går la över tills man fyller 50 (bara 3718 dagar kvar).....

Det finns ju faktiskt fördelar med att fylla jämt också. Presenterna tänker jag då på, jag älskar paket.
Har redan fått två i förskott.
Den första:
Av årets 365 dagar att fylla år på så fick jag den sämsta av dom alla.
1:a januari. Den dagen då 95% av Sveriges befolkning är hemma för dom är trötta från gårdagen. I vilket skick förtäljer inte historien.
Och det är inte bättre när man fyller jämt och vill fira på annan ort. Allt är dubbelt så dyrt, om du så åker till värmen eller fjällen.
Men jag vill verkligen inte vara hemma på nyår. Tyckte att Sälen skulle vara mysigt att åka till. Men maken vill till Thailand. Han fick sin vilja igenom. Och som födelsedagspresent fick jag en del av resan betald (nej vi har inte gemensam ekonomi).
Så den 27 december lyfter vi för att svettas i 4 långa veckor i favoritlandet Thailand.
Den andra:
Min syster har varit utomlands och kom hem med en ny handväska från Prada. Blev tokig att hon hade köpt en åt sig själv men inte mig (här lät jag väl som en treåring som inte fick sin vilja igenom, viiillll haaaa). Och dessutom så använder hon ALDRIG handväska. Men hon har väl mognat, hur nu det gick till?? ;-).
Hennes var i två olika blåa nyanser. Jätte snygg. Hon frågade om jag nu skulle få välja, vilken färg hade jag tagit då. Varav jag svarade, röööööd.
Senare samma dag kommer hon förbi för att hämta medicinen till hunden som hon hade glömt. Hon hade med sig lite kläder till Cleo och ett paket till mig som var en födelsedagspresent och den fick inte öppnas innan. Men hallåååååå!!! Man kan inte sätta fram en godisskål till en sockerråtta och tro att det inte nallas.
Inslagningen av föremålet var avslöjande. Den hade samma form som hennes väska.
Inget väntande till 40 här inte. Slet av pappret. Och där låg den.
Min egna fina röda väska.
Hon hade sagt till sin sambo att om hon köpte sin blåa var hon tvungen att köpa en till mig. Annars skulle hon inte få behålla sin.
Tänk vad bra vi känner varandra.

Hej

4 månader sedan jag gjorde något inlägg.
Har behövt en paus från livet och då ingår bloggen. Det jobbigaste är bara att pausa från sig själv. Lite svårt när jag hänger med vart än jag går.
Börjar försiktigt med en ny huvudbild i höstens tecken.