Som jag sagt förut så är julen den värsta tiden på året. Inte själva julen utan julaftonen. Pyntet, julsångerna, glittret, stämningen mm älskar jag. Men inte julaftonen.
Kanske beror det på att efter mamma dog fick jag fira jul själv ett antal gånger. Pappa åkte utomlands med sin flickvän för att slippa allt stök (vilket antagligen var jag och lillasyster). Lillasyster var på sitt håll med pojkvän.
Någon gång fick jag fira med kompisar och deras familjer, en gång med min kusin och hennes mamma. Men det är ändå inte samma sak. Bara saknaden av mamma var outhärdlig, och att sedan bli lämnad på den dagen på året man skall vara tillsammans med sin familj. Vet att jag grät blod, det gjorde så ont i mig.
Detta året har jag inte ens haft lust till att julpynta. Känns som att det är skit samma. Julgranen åkte upp först i går. Vilket i normala fall brukar den vara klar vid 1:a advent.
Har inte julpysslat med scrapbooking alls. Vilket jag brukar tycka är jätte kul.
Ljusslingorna ligger fortfarande i kartongen. Och lär inte komma upp dom heller.
Det hela gör det inte bättre att jag fyller 40 om 11 dagar. Jag känner mig inte som det (typisk klyscha, som tyvärr stämmer).
Jag tänker på att mamma var 44 när hon dog och att läkaren som kom för att bekräfta att hon var död (jag hittade henne hemma) sa: Var hon så ung! Min tanke var genast: Vadå ung?
Konstigt att man kan komma i håg det så tydligt, 20 år senare. Kan berätta varje steg som hände då jag hittade henne. Till och med lukten. Den lukten glömmer man inte. Kan ge mig fan på att det är så det luktar på ett bårhus.
Jag sa till min man att i år vill jag inte vara hemma över nyår utan åka bort. Sälen skulle vara perfekt, där har vi inte varit tillsammans. Vilket han genast kontrade med att då kan vi lika väl åka till Thailand. Ööö ja, precis samma sak, not.
Vi brukar visserligen åka en gång per år dit. Men jag tycker att det varit så mycket utlägg på huset.
Efter mycket tjat och dividerande så blev det bestämt att vi åker till Thailand.
Eftersom jag fyller år på en sketdag (nyårsdagen) så är resorna satans mycket dyrare. Men jag vill verkligen inte vara hemma. Bara att pynta å se glad ut, eller skita i det.
Just nu så känner jag bara likgiltighet för allt. Och då menar jag ALLT.
Jag vet att det bland annat är medicinerna som gör det. Men nu ligger jag fem trappsten under där jag brukar ligga, och vara likgiltig. Fan att det skall ta sådan jävla tid att få ordning på medicinerna. Efter 1,5 år har jag fortfarande (1,5 år från det att jag fick diagnoserna ADHD och bipolär) inte fått ordning på dom. Och om dom funkar. Känns som man är en labbråtta. Prova en sådan här och två sådana och så kan vi för säkerhets skull ta två av dessa. Varsågod å svälj!
Man får hålla på att prova sig fram säger dom. Och det senaste året har det testas vilken dos jag skall ha på en av dom. Läkaren tror att det är rätt dos nu. Då hoppar vi över till nästa medicin, som inte verkar fungera för fem öre. Då byts den ut till en annan och man är på ruta ett igen, fast med ett finare piller. Detta är tvåfärgat i vitt å blått. Man får vara glad för det lilla man får.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar