Inget gnäll.....

I dag blir det inget gnäll.
Äntligen ringde min sköterska. Han berättade att min litium nivå låg på 0,31.
Ja ha, sa jag. Och vad menas med det???
Man skall tydligen ligga mellan 0,5-0,8 när man äter lithionit. Så det blir till att dubbla dosen till 4 tabletter/dag.
10 minuter senare ringer min läkare för att höra hur det hela går.
Sa att jag har ont i njurarna. Då frågar han hur jag vet att det är njurarna.
Jag vet vad dom sitter och så det är inte speciellt svårt att lista ut. Och så fick jag ont två dagar efter jag började med litiumet. Och det bryts ner i njurarna. Alltså blir 1+1 2.
Han tyckte att jag skulle öka dosen som var sagt och så får jag kolla nästa vecka med blodprov så allt är ok. Och om hur dosen påverkar mig.
Han sa att denna biverkning kan sitta i så länge jag äter litium (vilket är livet ut).
Men när utvärderingen är om tre månader så får vi se vilket som är mest ok. Glad eller inte ont i njurarna. Man får väga fördelar med nackdelar.

Jag trodde vi skulle vara hemma under påsk och ha hit lite vänner. Så jag handlade för hela helgen.
Ringer min man för att frågar om något annat skulle införskaffas.
Vadå? Vi skall ju vara på Tjörn, sa han.
Jaha, bra om han säger det till mig.
Vi hade visserligen pratat om det förra helgen då vi var där, men inte bestämt något. Trodde jag.
Ja ja, nu har jag maten klar iaf. Så det är bara att ringa min svåger och säga att han inte behöver handla.

Ett av mina paradis på jorden, Solhälla.

Kan knappast bli bättre. Egen strand och brygga.

En utsikt som även hade fått en blind att bli helt lyrisk.

Mera gnäll....

Jag passar på att lägga av mig lite gnäll här.
Har så in i h-ve ont i njurarna. En av dom mysigare biverkningarna av lithioniten.
Viktökningen har jag blivit utan, än så länge. Eller, ja, nej. Skit samma, byxorna sitter som vanligt iaf. Äger ju ingen våg längre, då den bara ger en ångest så fort man ser den.
Och den där sköterskan som skulle ringt i fredags har man inte hört ett knyst från. Orkar inte ringa till kontaktpunkten och vänta i 30 minuter på att någon skall svara för att sedan vidarebefordra meddelandet och vänta i två-tre dagar innan dom ringer tillbaka.
Och så är det påsk mitt i hela skiten. Alla dom där "måsten" som jag hatar.
Gillar inte högtidsdagar, eller långhelger.
Jag skulle vilja åka bort ett par dagar, själv. Få den där egotiden som jag behöver för att orka andas.
Bara vara själv och göra det jag vill. Och INGA måsten.
Urk burk senapsturk.
Gnäll, gnäll, gnäll och åter gnäll.

Biverkningar

Nu har jag knaprat lithionit i en vecka.
Eftersom man inte kan se rätt mängd litiumhalten i blodet innan så måste man äta dom ett tag och sedan tar man blodprov för att kolla mängden i blodet. Och det kommer man gör med jämna mellan rum hela tiden. Så att framför allt inte njurarna tar stryk.
I går var det iväg till labb för att få avlastning med typ ½ cl blod.
Dom som jobbar där gör inget annat än att sticker folk och analyserar proverna. Så dom kan det där med att pricka rätt med nålen.
Men mina ådror var på grinigt humör. Dom ville inte alls samarbeta. Fyra gånger fick jag äran att bli punkterad.
Såg ut som en knarkare när jag gick därifrån.
Synd att dom inte har Hello Kitty plåster, då hade det varit helt ok med 4 ggr.

Nu har litiumtabletterna visat sin baksida också.
Biverkningarna.
Eftersom litium bryts ner i njurarna, så har jag såklart fått ont i dom.
Några andra biverkningar som hälsar på är trötthet, huvudvärk, finnar, ökad törst, orkeslös, muskelsvaghet mm.
Och så är det en till.
Prickigkorvssyndromet.
Helt plötsligt blir jag helt prickig/flammig i ansiktet. Det står inte med i biverkningarna som kan förekomma. Men jag har inte haft det tidigare, så det beror på litiumet.
Min sköterska skall ringa idag och berätta hur proverna ser ut. Och hur vi skall öka dosen.
Då skall jag passa på att fråga om det är fler som har haft det syndromet.

Nagelterapeutens lycka

Har varit i väg denna helgen och byggt naglar och en massa manikyr på folk.
Det var längesedan jag jobbade så här intensivt. Med fullbokat schema hela dagarna.
Visst, det tar ut sin rätt. Helt mosig i skallen och fruktansvärt trött.
Men att få den positiva responsen och känna lycka väger upp det.
Tröttheten går över, men den lyckliga känslan jag känner finns kvar där, länge.

Tredje tabletten på väg ner....

Snart åker tredje tabletten litium ner.
Har ägnat dagen åt att läsa och leta på nätet om detta.
Det är ju alltid bra att få reda på vad det gör eller kan göra med en.
Så den nyinköpta temuggen har bevisat att den duger alldeles utmärkt för en koppkritiker.
Finns inget värre än att dricka kaffe/te i fel mugg.

Ny huvudbild

Då var det dags att bytta huvudbild igen då.

Tycker att tulpaner passar alldeles utmärkt just nu.

Så passa på att njuta innan dom vissnar.

Egen sjuksköterska

I dag har jag träffat min nya Litiumsjuksköterska. Låter lite lyxigt, egen sköterska.
Men det är för jag skall börja med Litiumbehandling.
Vad är då detta Litium? (nej jag skall inte börja knapra batterier)

Litium används för att förebygga mani och depression

samt behandla maniska tillstånd vid bipolär sjukdom.

I Sverige får de flesta ett preparat som heter Lithionit

som innehåller det verksamma ämnet litiumsulfat.

Signalsubstanser är hjärnans budbärare. Det är ämnen

som bland annat överför impulser mellan nervceller i hjärnan.

Vid bipolär sjukdom är signalsubstanserna i hjärnan i

obalans.

Det är inte helt klarlagt hur litium verkar, men ämnet anses

påverka natrium- och kaliumbalansen i hjärnans nervceller.

Det i sin tur påverkar halterna av signalsubstanser i hjärnan,

och de besvär man har vid bipolär sjukdom – mani och

depression – dämpas.Vad det är och vad behandlingen går ut på kan du läsa HÄR.
Orkar inte rabbla hela den broschyren.
Några saker som står där i är.
 

Blir man känslomässigt avtrubbad av behandlinge?

När man tar litium kan man glädjas och bli ledsen på ett

normalt sätt. Litium förhindrar bara den sjukliga nedstämdheten

eller upprymdheten. Det kan dock i vissa fall ta ett till

två år innan en stabilisering och normalisering av stämningsläget

inträder.

Måste man använda litium hela livet?

Oftast är litium en livslång behandling, men då man

använder sig av så låg dos som möjligt är biverkningarna få.

Påverkar litium vikten?

Viktökning under litiumbehandling är inte ovanligt.

Den kan dels bero på ökat vätske- och/eller kaloriintag dels

på en ökad tendens till att samla på sig vätska. Då litiumbehandling

kan leda till ökad törst är det viktigt att törsten

släcks med kalorifattiga drycker (helst vatten) för att undvika

viktökning. Prata med din litiumsköterska eller läkare

för råd.

Det är just den där sista biverkningen som jag är mest orolig för.
Jag väger redan för mycket och vill absolut inte gå upp i vikt. Att banta eller äta mindre funkar inte, då det är medicinerna som gör att jag är överviktig. Hatar att se mig i spegeln och känna mig som barbamamma.
Jag har kommit till det stadiet att jag får gilla läget. Det är så jag ser ut och kan inte göra så mycket åt det. Men det stör mig något fruktansvärt. Och jag mår dåligt av det.
Nu hedanefter blir det provtagning var tredje månad för att kolla så allt är ok, speciellt med njurarna då dom kan få sig en törn av behandlingen.
Sedan kan det ta ett till två år innan en stabilisering och normalisering av stämningsläget inträder. Vilken jag skulle önska att det skedde på 1 vecka istället.
Men kontroller kommer jag att få gå på hela livet, som medicinen.
Vad tycker jag egentligen om detta då?
Det vet jag inte, har ju inte börjat.
Men allt som kan hjälpa denna jävla depressionen, som aldrig ger med sig, skall upphöra är värd att prova.
Sedan får man se det som att biverkningarna är en piss i havet om man jämför med hur jag mår nu.
Några roliga saker som kan hända med en är: lös avföring, darrningar i händerna, lätt illamående och stora urinmängder. Även viktökning, påverkan på sköldkörtelfunktionen, akne, trötthetskänsla i armar och ben samt rubbningar i kalkbalansen kan förekomma.
Men men, man skall inte rita fan på väggen än.
 

 

Bakis utan att ha druckigt???

I går var det dammiddag. Vi är 10 tjejer som turas om att bjuda på 3 rätters middag. Ja jag vet, dammiddag låter som om vi är +35, vilket vi är. Men vi har sagt dammiddag ända sedan vi började för 19 år sedan. Då måste det betyda att vi fortfarande är i 20 årsåldern. Eller???
Jag körde så det var inget drickande för min del. Men dom andra dricker så gärna för mig ;-)
Var inte hemma förrän kl 03.30. Och för en annan som ligger i sängen innan 22 fattar ni att det var väääldigt sent.
I dag vaknade jag kl 1 med världens skallebank och kände mig rejält bakis???
Tycker det är orättvist att chauffören skall drabbas av denna åkomma.
Med tanke på vad dom andra drack så är det garanterat ångorna som gjorde det, hahaha.
Men det är lika kul att ses varje gång. Och vissa av tjejerna har jag känt sedan jag var 7 år.
Herre guuuud, det betyder att det är i 32 år vi känt varandra. Och att man blivit en 40 taggare *ryser*.
Så nu väntar man på nästa kvinna som skall bjuda in till middag.
Och skall man bli bakis för man är nyckter kan man lika väl ta sig en flaska rödtjut och ha skäl till att må så här.

We all have secrets

Det är långt ifrån allt som händer i mitt liv som jag skriver om här.
Orkar inte ta upp alla skitsaker som händer. Stora som små.
Försöker bara trampa vatten just nu, så jag håller mig flytande (igen).
Orkar inte att ha folk som lägger en kommentar som:
Du skall se att det blir bättre. Det är just nu lite mycket i dit liv.
NEJ, det blir inte bättre, och det blir inte mindre skit i mitt liv. För efter detta har gått över så kommer nästa slag. För det har det alltid gjort.
Jag hoppas på att detta skall vara den sista skiten som händer mig. Så hoppas jag varje gång. Nu är det över, tänker jag. Men sådan tur har jag inte. Men likt förbannat så tänker jag så.
Hoppet är det sista som överger människan säger man.
Alltså har jag bara hoppet kvar.
Ibland önskar jag att jag bara kunde redigera mitt liv. Ta bort dom där skitsakerna som hela tiden envisas med att klamra sig fast vid mig.
Så ni som tror att ni vet allt om mig. Det gör ni inte. Ingen kommer att få veta allt.
Det finns två-tre personer som vet en hel del, men inte allt.
Det där som ingen vet, kommer jag aldrig att berätta. Det är min hemlighet.
Och tror du nu att om jag berättar allt hos psykologen så jag kan bearbeta det förgångna så jag kan gå vidare, har du fel. Det är inte så i alla lägen. Och säger du nu emot mig, så vet du inte vad jag vet.
Och tycker du att jag får skylla mig själv, kan du dra åt skogen.
Jag behöver inte folk i min närhet som tycker att jag får skylla mig själv.
För du har ingen aning om hur mitt liv är. Och vad jag gått igenom för att komma hit, där jag är idag.
Hade jag berättat allt så hade du antagligen frågat varför jag lever.
Så tänk efter innan du säger något. Du vet aldrig vad vad en annan vet om sitt liv.

Men skrika kan jag göra ändå. Det kan hjälpa för stunden iaf.
Lägga av sig skriket här, så slipper jag ha det inlåst i skallen.

Kissa på toan

Äntligen har Cleo börjat gå på toaletten.  Bara kissar än så länge, men ett skönt framsteg.
Så numera vägrar hon ha blöja på sig när vi skall gå ut. Inte så farligt om det blir en olycka i byxan då det är 30 gradet varmt.

Vi har med oss tre böcker.  Cleo har lagt vantarna på den ena. Nåde den som tar den. Jag kan inte uttala mig om just Själakistan är läskig, då jag bara är på Ann Rosmans första bok.
Hon kommer bli en riktig bokmal. Hennes favoritbok, när hon var liten, var telefonkatalogen.  Det säger en hel del.

Zzzova

Cleo stöp i säng redan klockan 5.

Magsårsdag

Dagarna flyter på. Och det är alldeles för få dagar kvar här i Thailand.
I går var det en ligga-i-sängen dag. Magsåret vill jävlas.

Som tur är är Cleo frisk och glad.

Jongceylon

I köpcentret Jongceylon har dom glömt plocka bort julen.

Läcktyr

När jag var inne på akuten dagen innan vi åkte till Thailand så skull jag kolla om det fanns något att läsa på rummet.  Det enda som fanns var en bok.

Lite regn

I går kväll öppnade sig himlen och monsunregnet blandat med åska slog till. Som tur var hade vi redan kommit hem så vi slapp att simma fram.

I morse kom svärfar och hans andra hälft för att vara här i två veckor.
Kul när folk kommer å "hälsar på".
Och nästa vecka kommer Greger och Marina.
Cleo tjatar om att dom skall komma NU. Hon längtar verkligen efter dom.

34 grader i januari

Då har vi varit här i Thailand i några dagar.
Det är verkligen varmt, 34 grader.
Men som tur är är ölen isande kall.
Vad vi gör om dagarna är nog inte så svårt att lista ut.  Badar å slappar är standar. Vi gör det som faller oss in. Inga måsten.
Problemen består mest av vad man skall välja att äta.

Mot varmare breddgrader

Nu är den äntligen här!
Den dagen då vi lämnar kalla Sverige för att åka till varma Thailand.
Jag har längtat så länge efter detta. Men dom senaste månaderna har det varit lite mycket.
Blivit utförsäkrad från försäknringskassan. Och det är otroligt stressande.
Hållt på att bråka med idioten till far som bara vill sätta käppar i hjulet för mig och min syster. Fick tillslut sålt Rosa huset, efter mycket bråk med banken. Men jag lyckades tillslut få igenom det vi ville, att lösa lånen. Men kampen mot SEB är inte lätt. Jag känner ändå efteråt att jag är jävligt bra som kan ta och lösa detta med chefer och jurister på SEB. Men det tog 1½ år. Men JAG vann den kampen.
Håller fortfarande på med rättsprocessen mot pappa, som stal hela mammas arv (som han inte ens hade rätt till, dom var inte gifta). Men en psykopat är farlig att ha å göra med. Men vi kan hans sett att aggera. Så man måste ha ett ess i rockärmen för att få övertaget. Och vi har haft/har flera. Han lär nog bli förvånad när polisen står och knackar på dörren för urkunsförfalskning, skattefusk osv. Det är ju inte första gången dom gör det. Han åkte in för att ha sålt stulna bilar och båtar för ca 7 år sedan. Han lever verkligen upp till fördomarna om bilhandlare. Ni fattar ju själva att han inte är någon ängel, även om han försöker framstå som en. Och vänder allt mot oss så vi verkar elaka och giriga. Och han lyckas med det. För folk lyssnar bara på den enes version. Psykopatens.
Svärmor fick en stor stroke i november.
Jag hittade henne när hon hade legat i 38 timmar.
Och hela scenariot när jag hittade min mamma död spelades upp igen. Och låg som en film i huvudet som bara spelades om och om och om igen.
Det tär otroligt mycket på en att behöva bearbeta allt detta, igen.
Detta är väl bara en bråkdel av allt som hänt, men dom största sakerna.
Och i förrgår fick jag åka in akut med ambulans för magsmärtor.
Magsår har jag lyckats få.
Men det klanske inte är så konstigt, med tanke på min situation.
Men det jag undrar är varför det inte kommit tidigare. Eller så skall jag skita i det och vara glad att det kom senare.
När jag var 17 fick jag magkattar. Ingen höjdare det heller.
Jag är medveten om att jag har ett liv som bara är fyllt med otur.
Jag har mer otur än tur.
All skit som kan hända händer mig, och lite till.
Min handledare sa (som jag har på "jobbet"):
Du har haft lite otur, det har hänt väldigt mycket i ditt liv just nu.
Varav jag svarade:
Nej det har jag inte. Så här ser mitt liv ut. Det händer skitsaker hela tiden. Så fort jag reser mig från den förra smällen så kommer nästa.
När jag pratade med läkaren förra veckan sa han att denna resan var det bästa medicinen jag kunde få. Och det har han rätt i.
Händer det något här hemma så vill jag inte veta det. Jag kan ju ändå inte göra något åt det.
Nu lämnar jag allt för att bara ha det skönt och avslappnat i 4 veckor.

ลาก่อน

Inte så jätte svårt att hitta hotellet. Det är nämligen den högsta byggnaden i Patong och ligger i mitten av staden.

Till akuten

Som jag har sagt förut så brukar vi alltid hanmna på sjukhus eller skada oss när vi är i Thailand.
Men denna gången han vi inte ens till Tahiland innan jag fick åka abulans in till akuten.
Det började i går kl 19.30, efter vi hade ätit, med magsmärtor. Trodde det var gallgångarna som spökade. (Har inte någon gallblåsa längre med gångarna finns kvar och levern produserar galla.)
Efter två doser med smärtlindring (dunderpiller), kräkningar och ont i 2,5 timmar så ringde maken ambulans.
När dom kom gav dom mig mer smärtsillande, vilken inte gjorde någon större förändring.
Maken fick stanna hemma med Cleo och jag fick åka med till Sahlgrenska.
Väl inne på akuten så fick jag träffa en läkare innom en timma. Vilken var väldigt skönt att få hjälp så fort. Fick mera morfin och smärtan avtog lite. Sedan fick det bli ännu en dos av morfinet.
Nu äntligen blev det lungt i buken. Så jag iaf slapp att vanka av och an.
Kl 02.20 kom läkaren in igen och sa att det skulle tas ett ultraljud på gallgångarna. Men dom "öppnade" inte förrän kvart i åtta. Bara att luta sig tillbaka och vila.
Jag kan inte sova när jag fått morfin. Så jag låg och halvslumrade. Och som tur var hade jag eget rum så det var lungt och mörkt.
Halv åtta kom en kille och körde upp mig till röntkenavdelningen, in och göra ultraljudet, och sedan ner till akuten igen.
Läkaren kom in och berättade att dom inte såg några stenar eller grus i gallgångarna så det var det inte.
Diagnosen, för tillfället, är magsår. Får en kur på en månad, och går det inte över efter det så skickas en kamra ner till magen som skall kolla omgivningen där.
Jag fick äntligen åka därifrån, med ett ok från läkaren att åka till Thailand i morgon.
Får jag ont när jag är där så skall jag uppsöka läkare.
Men tycker att traditionen av sjukhusbesök i Thailand skall brytas.
Jag har ju redan tagit den delen dagen innan vi skall åka.

Vit strand

Om 2 dagar så byter jag denna vita strand mot en annan. Skillnaden är bara 35 grader.

3 dagar kvar till värmen

Med bara 3 dagar kvar till avfärd så börjar jag känna av att det äntligen är dags.
Börjar planera i huvudet hur det skall packas, vad man skall ha med sig (tar bara fram min egengjorda checklista) så jag inte glömmer något.

Det är första gången för denna resan som jag verkligen får den där känslan av nu-åker-vi-på-riktigt.
Jag har inte sett min syster på en månad, då hon och familjen är på Bali och runt där omkring. Hennes sambo kommer där ifrån, så språket är inga problem för en inföding. Båda vill bosätta sig där vintertid. Vilket jag kan förstå. Men måste hon vara så långt från mig :-(. Lättare om hon hade träffat en norrman, inte så långt att åka för att hälsa på. Man tar ju inte direkt en tripp över helgen till Bali.
Hon kommer hem på söndag, och vi åker två dagar innan. Så det blir ännu en månad utan att ses.
Känns iaf bra att pratas på facebook. Då bli det inte så tydligt att man är ifrån varandra.

5 dagar kvar

I dag flyttade svärmor hem till sin lägenhet. Hon skall få mer hjälp av hemtjänsten. Så hon är inte avdumpad där om ni skulle tro det.

Och som tur var går tiden relativt fort. För om 5 dagar sitter vi på planet till Thailand.
Har skaffat fri surf och billigt telefonkort från HolidayPhone.
Jag kan ringa hem och folk kan ringa mig för nästan ingenting. Man har nämligen massor av fritimmar som man får på köpet.
Har haft det flera gånger i Thailand så det funkar kanon.

Så som sagt, fem  dagar kvar............

Cleo 3 år

I dag fyller min lillfis 3.
Med sina 60 videofilmer, som hon fick idag, bygger hon ett slott.
Man kan göra mer än att bara titta på dom.

 

 

9 dagar kvar....

Ja det börjar närma sig avresan till Thailand, igen. Favoritlandet som sagt.
Och i år blir det, också som vanligt, 4 underbara veckor med lata dagar och fullknökat med sol, bad, värme, god mat osv.
Nu skall det laddas batterier så det står härliga till. Måste klara mig till sommaren, om det nu blir någon här.
Jag biter i hop och försöker stå ut. Det är ju snart semester.

Ny huvudbild

Tycker denna bild är passande när snön lyser med sin frånvaro här på västkusten.

Samsung Galaxy note 2

Nu är den MIN!!

 

Är lite grinig för att den inte fanns något glittrigt skal att köpa.
Men jag hittar garanterat ett i Thailand, får hålla mig i 15 dagar till.

Nyårsdagen är min dag

Ännu ett år till räkning. Och inte nog med det, jag får också lägga på ett år.
Nackdelen att fylla år idag är att alla är bakis och att alla affärer har stängt. Med andra ord finns det inget att göra än att kolla på backhoppning och Ivanhoe. Sicken skit.
Jag har hittat en telefon/surfplatta som jag vill ha. Och när jag bestämt mig för någon så vill jag ha det NU. Det retar mig att jag inte kan köpa den förrän i morgon.
Valet hamnade på Samsung galaxy note 2. Istället för en ny telefon och en surfplatta, som är sket dyr enligt mig, så blev det en kombo av dom båda. Stans största telefon visserligen men en lagom surfplatta.
Har länge stretat emot en mobil med Internet. Jag vet att det kommer bli ett gift, ett beroende, en tvångstanke. Och jag behöver inte fler sådana.
Men nu när vi skall till Thailand en månad så vill jag inte släpa omkring med en laptop. Vill kunna surfa lätt och överallt. Man ringer ju också en hel del.
Jaja, ilandsproblem.
Tillbaka till mig.
Vad gör jag då denna dag som bara är min?
Tvättar och plockar.
Som jag sa, vilken sketdag att fylla år på.

Nyårsafton 2012

Då var den här. Den sista dagen på året, nyårsafton.
Det är dags att lämna 2012 bakom sig och blicka framåt till ett oförutsägbart 2013.
Jag har inte så höga förväntningar på nyårsaftonen längre, som jag hade förr.
Numera kan jag tycka det är skönt att vara hemma med bara familjen. För då kan jag gå och lägga mig när jag vill. Samtidigt som det skulle vara väldigt kul att gå på fest och fira med andra.
Förra året sov maken i soffan och Cleo i sin säng kl 12. Så då stod jag själv å kollade ut. Såg inte en enda jävla raket. Går man 300 meter så ser man Askimsviken. Men det orkade jag inte.
Men i år skall jag nog ta med hunden på en promenad kl 12 och kolla på dom fina fyrverkerierna (nej han är inte skotträdd).
Jag älskar dom.
Folk började redan i onsdags att dra av pjäser här. Jag kan inte låta bli att undra hur mycket det läggs på raketer som bara skall brinna upp, visserligen en fröjd för ögat i några få sekunder.
På Marstrand la man en slant till en gemensam pott, hos Hellmans tobak, så fixade dom med allt. Mycket smart. Då fick man njuta av dom istället vara på sin vakt för att sina egna pjäser (som är futtiga) att dom tog fyr.
Med första parkett på kajen så njöt man med alla andra Marstrandsbor.
När jag var lite frågade jag mamma varför vi smällde raketer kl 12.
Då svarade hon: Det är bara för att du fyller år.
Varav mitt svar blev: Ååå alla vet att jag fyller år.
Men riktigt så är det inte, även om jag fortfarande skulle vilja tro det.

Gott slut - God fortsättning

Årskrönika om 2012 känns inte aktuellt just nu.
I dag mår jag samma som igår, skit.
Hatar när folk säger gott slut. Låter som dom väntar på att man skall dö.
Och god fortsättning låter som jag skall fortsätta må som jag gör.
Jag som var på uppgång med min nya medicin för bipolär. Nu är allt raserat känns det som.
Maken hjälper mig så gott det går. Men det känns skit när han både har sin mor och mig att oroa sig för. Känner mig som en börda.
Gråter i tysthet. Försöker bli av med den mörka sidan av mig genom tårar.
Ingen större framgång.
Har ringt min läkare, men numera kan man inte ringa direkt till honom utan man måste ringa genom en kontaktpunkt som finns i psykiatrin. En helt okänd persom svarar och meddelar att hon skall lägga en notis till den personen man söker.
Det är inte det att man ringer å bölar i luren.
Hur fan skall den personen veta vem jag är och min historia. Och speciellt förstå hur akut vissa saker är.
Sist jag sökte min läkare tog det 2 veckor innan han hörde av sig. Måste man besöka psykakuten för att få bli hjälpt. När man ändå har en läkare på öppenvården. Ett team som vet allt om en och samarbetar. Man behöver bara säga det man vill till en av dom så tar dom upp det på mötet som dom har.
Vem fan kom på denna  jävla kontaktpunkt att ringa till?
Antagligen en politiker som inte har en aning om hur folk inom psykiatrin mår och behöver den.
Allt för att spara pengar.

Hur skall man göra?

Det har varit mycket tuffare än jag trodde att ha svärmor, som fick en stroke, boende här.
Trots trygghetsjouren så blir det ett heltidsjobb för oss andra.
Att ha en treåring som gapar å skriker och en svärmor som måste ha hjälp med allt tär på en.
Mina morgonrutiner har helt fallerat. Jag behöver den starten på dagen för att funka. Men det är bara att glömma.
I julhelgen har jag sovit 75%, inte ens hoppat ur nattlinnet. Orken är helt borta och tårarna ligger och trycker på. Jag känner att jag börjar snabbt gå neråt igen. Och det går fort.
Men hur säger man till någon som står en nära att man inte orkar med henne. Att ha ansvaret och allt runtomkring.
Hon klarar sig inte själv hemma.
Jag vill så gärna hjälpa henne. Hon lider i sin tysthet över att hon inte klarar sig själv. Inte ens kunna att gå på toaletten.
Hon har alltid varit självständig. Aldrig bett om hjälp, för hon har alltid klarat allt på egen hand. Och nu har hela hennes värld rasat. Inte ens att öppna en tandkrämstub går.
Hon är morgonpigg, vaknar vid halv fem - sex. Då sätter hon sig på sängkanten och väntar in morgonpersonalen som kommer kl 8.
Jag har sagt till henne säkert 100 ggr att hon kan trycka på tryghetslarmet så dom kan komma och hjälpa henne på toa. Det är oftast därför hon vaknar, för att hon är kissenödig.
Men svaret bli alltid detsamma: Nej men jag klarar mig, det brukar gå bra (enveten som synden).
Men jag själv kan inte gå upp när Cleo ylar om välling kl 7 för att sedan gå och lägga mig om jag vet att hon sitter där och väntar. Det har jag inget samvete till.
Jag vet att hon vill på toa och ha sitt morgonkaffe med macka till.
Jag får dålig samvete för att jag inte orkar hjälpa henne. Men det blir alldeles för påfrestande, hela situationen.
Hon blir lätt trött och med förmycket ljud omkring sig blir hon så kallat hjärntrött.
Cleo är inte direkt tyst, sjunger så det skall höras till Kina tror man ibland. Studsar omkring som en duracellkanin som går på extacy.
Vilket resulterar i att svärmor försöker säga till Cleo att dämpa sig. Men när hon inte lyssnar utan fortsätter så skriker hon ännu mer att Cleo skall dämpa sig.
Jag vill så gärna göra allt jag kan för henne. Allt för att underlätta och att hon skall känna sig välkommen.
Jag försöker tänka på att det är inte långt kvar tills vi åker till Thailand. Men innerst inne vet jag att jag kanske inte äns når målet. Att jag blir så dålig att jag måste stanna hemma, för läkaren inte vill släppa iväg mig.
Det är en knivig situation. Ni säger säkert att jag måste tänka på mig själv. Men mitt samvete blir ju värre om hon blir "ivägkörd" härifrån.
Jag vet att hennes värsta mardröm var att inte klara sig själv, inte kunna prata, vara beroende av andra osv. Och den mardrömmen lever hon just nu i.
Så om jag mår dåligt är det inte ens i närheten av vad hon gör.
Hur fan skall man göra. Jag vill inte att det skall vara så här. Jag vill kunna ta hand om henne, vara glad, känna att jag klarar av detta. Men istället går allt åt helvete.