Egen sjuksköterska

I dag har jag träffat min nya Litiumsjuksköterska. Låter lite lyxigt, egen sköterska.
Men det är för jag skall börja med Litiumbehandling.
Vad är då detta Litium? (nej jag skall inte börja knapra batterier)

Litium används för att förebygga mani och depression

samt behandla maniska tillstånd vid bipolär sjukdom.

I Sverige får de flesta ett preparat som heter Lithionit

som innehåller det verksamma ämnet litiumsulfat.

Signalsubstanser är hjärnans budbärare. Det är ämnen

som bland annat överför impulser mellan nervceller i hjärnan.

Vid bipolär sjukdom är signalsubstanserna i hjärnan i

obalans.

Det är inte helt klarlagt hur litium verkar, men ämnet anses

påverka natrium- och kaliumbalansen i hjärnans nervceller.

Det i sin tur påverkar halterna av signalsubstanser i hjärnan,

och de besvär man har vid bipolär sjukdom – mani och

depression – dämpas.Vad det är och vad behandlingen går ut på kan du läsa HÄR.
Orkar inte rabbla hela den broschyren.
Några saker som står där i är.
 

Blir man känslomässigt avtrubbad av behandlinge?

När man tar litium kan man glädjas och bli ledsen på ett

normalt sätt. Litium förhindrar bara den sjukliga nedstämdheten

eller upprymdheten. Det kan dock i vissa fall ta ett till

två år innan en stabilisering och normalisering av stämningsläget

inträder.

Måste man använda litium hela livet?

Oftast är litium en livslång behandling, men då man

använder sig av så låg dos som möjligt är biverkningarna få.

Påverkar litium vikten?

Viktökning under litiumbehandling är inte ovanligt.

Den kan dels bero på ökat vätske- och/eller kaloriintag dels

på en ökad tendens till att samla på sig vätska. Då litiumbehandling

kan leda till ökad törst är det viktigt att törsten

släcks med kalorifattiga drycker (helst vatten) för att undvika

viktökning. Prata med din litiumsköterska eller läkare

för råd.

Det är just den där sista biverkningen som jag är mest orolig för.
Jag väger redan för mycket och vill absolut inte gå upp i vikt. Att banta eller äta mindre funkar inte, då det är medicinerna som gör att jag är överviktig. Hatar att se mig i spegeln och känna mig som barbamamma.
Jag har kommit till det stadiet att jag får gilla läget. Det är så jag ser ut och kan inte göra så mycket åt det. Men det stör mig något fruktansvärt. Och jag mår dåligt av det.
Nu hedanefter blir det provtagning var tredje månad för att kolla så allt är ok, speciellt med njurarna då dom kan få sig en törn av behandlingen.
Sedan kan det ta ett till två år innan en stabilisering och normalisering av stämningsläget inträder. Vilken jag skulle önska att det skedde på 1 vecka istället.
Men kontroller kommer jag att få gå på hela livet, som medicinen.
Vad tycker jag egentligen om detta då?
Det vet jag inte, har ju inte börjat.
Men allt som kan hjälpa denna jävla depressionen, som aldrig ger med sig, skall upphöra är värd att prova.
Sedan får man se det som att biverkningarna är en piss i havet om man jämför med hur jag mår nu.
Några roliga saker som kan hända med en är: lös avföring, darrningar i händerna, lätt illamående och stora urinmängder. Även viktökning, påverkan på sköldkörtelfunktionen, akne, trötthetskänsla i armar och ben samt rubbningar i kalkbalansen kan förekomma.
Men men, man skall inte rita fan på väggen än.