Ny huvudbild

Tiden rusar förbi fast det känns som den kryper fram på dagarna. Konstigt det där.
Jobbiga saker har hänt och orken att skriva är inte så stor, eller mer obefintlig.
Har så många saker i huvudet som jag skulle vilja skriva men det är en sak att ha dom där och en annan att få printat ner dom.
Jag byter i alla fall huvudbild till en mer höstlig.
Jag älskar hösten och dens dofter, men regnet är inget hit.

Tack Sverigedemokraterna

Med all denna uppståndelse som har varit, och är, i samband med valet och Sverigedemokraterna bestämde jag mig för att kolla närmare på vad SD egentligen står för.
Det är så många som gapar om saker å ting som dom inte har en aning om. Alla mynt har två sidor. Man måste ta reda på baksidan innan man dömer någon. Detta gäller i alla fall. Något som merparten tycks glömma, eller inte fattar.
Folk har blivit arga på mig för dom tycker att jag försvarar "fel sida". Försvarar är vad dom tror när jag i själva verket frågarsätter vad för konsekvenser deras åsikt får eller varför har det blivit som det har.
Jag hatar att prata politik. Dels för att jag vet 0 om det och att jag tycker det är så svårt. Jag skulle aldrig "vinna" en politisk match med någon, därför lägger jag ner det innan det börjar. Ibland klampar man i klaveret och ångrar sig något fruktansvärt efteråt.
Men som sagt, jag ville kolla vad det var alla motståndare till SD är så arga på och inte gillar.
Och så ville jag se vad dom andra partierna stod för. Har ju alltid vetat vad man står i sakfrågor och vilken sida. Men att man var mer åt vissa parti än åt andra var en överraskning.
Jag är ju inte "sån".
Eller?
Att läsa allt om alla parti är omöjligt. Valde att ta ut dom 5 viktigaste frågorna och fördjupa mig i dom.
Tjena mittbena, snacka om virrvarr i hjärnan.
Jag har så jäkla svårt för "politik-svenska". Fattar nada. Och att hålla isär på vem det var som tyckte så och vem det var som tyckte si. Fick bli penna och papper. Staplar och diagram samt poängsättning. Mycket smart, tycket jag iaf.
Hittade saker jag tyckte var bra hos alla partier. Vissa kunde jag stryka med en gång genom att läsa på deras hemsida, där behövdes det absolut ingen fördjupning. Fattar verkligen inte att folk kan tro på vissa saker, men det är uppenbart på att dom inte tänker på vart pengarna skall komma från för att finansiera det. Och inte tänka på följderna av vissa beslut.
Tex om man beskattar företagen hårdare, vad händer då?
Dom stora företagen flyr Sverige och lägger sig någon annan stans. Och resultatet i det blir att vi får en hög arbetslöshet och går miste om skatteinkomster och ist får betala för alla arbetslösa.
Det gäller att tänka flera steg i förväg och långsiktigt. Men den förmågan tycks vara en bristvara i politiken.
Och andra tycks vara helt i det blå med andra frågor. Och ÄNDÅ får dom partierna röster???

Så tack Sverigedemokraterna för att jag fick mer insikt i politiken. Utan er hade jag fortfarande trott att jag var en X röstare och säkert, eller jag vet att jag hade, röstat på X.

Alla ni som tycks veta, och ni andra också för den delen, om hur skatterna fungerar i verkligheten skall nog ta och läsa denna berättelse:

10 vänner går dagligen ut för att äta middag. Notan blir 1000 kronor.

Notan delas på samma sätt som skatter betalas:

 

- De första fyra - de fattigaste - betalar ingenting;

- den 5:e betalar 10 kr

- den 6:e betalar 30 kr

- den 7:e 70 kr

- den 8:e 120 kr

- den 9:e 180 kr

- Den 10:e personen, den rikaste, betalar 590 kr.

De tio vännerna åt middag på restaurangen varje dag, nöjda med uppgörelsen. Tills en dag, då

ägaren till restaurangen gav dem rabatt. “Ni är så bra kunder. Jag ger er 200 kr i rabatt på era

middagar.” Middag för 10 personer kostar nu 800 kr.
 

Man ville fortfarande betala middagen som skatter betalas i Sverige.

De första fyra personerna påverkades inte. De fick fortsätta äta gratis. Men hur skulle de andra 6 göra - de som betalade?

Hur skulle de dela upp rabatten på 200 kr så att alla skulle få sin del?

De insåg att 200 kr delat med 6 blir 33,33 kr. Men drog de bort det från varje persons andel skulle den 5:e och 6:e personen få betalt för att äta.

Restaurangägaren föreslog att det vore rättvist att reducera varje persons nota proportionellt. Han räknade ut de belopp varje person skulle betala:

- resultatet blev att även den 5:e personen fick äta gratis

- den 6:e fick betala 20 kr

- den 7:e betalade 50 kr

- den 8:e 90 kr

- den 9: 120 kr

- den 10:e personen betalade 520 kr istället för tidigare 590 kr.

Alla får ett lägre pris än tidigare och nu får 5 personer äta gratis. Utanför restaurangen börjar de jämföra vad de sparat...

- Jag sparar bara en tia av rabattens 200 kr, börjar den 6:e personen. Han pekar på den 10:e och säger:

- Men han sparar 70 kr!

- Precis, jag tjänar bara en tia och det är orättvist att han får sju gånger så mycket som jag, säger den 5:e personen.

- Det är sant! Varför ska han få 70 kr tillbaka när jag bara får 20?
De rika ska alltid ha det lite bättre, gormar den 7:e personen.

- Vänta ett tag! Skriker de 4 första som äter gratis varje dag.

- Vi får ingenting. Det här systemet utnyttjar de fattiga!

De 9 personerna skäller som hundar på den 10:e och kallar honom för allt möjligt och anklagar honom för att suga blodet ur de fattiga.

Nästa kväll kommer inte den 10:e personen till middagen. Skönt tycker de andra 9 och sätter sig ner för att äta. När notan sedan landar på bordet upptäcker de något väldigt märkligt:

Det fattas 520 kronor...

 

Och vad drog du för lärdom av detta?

 

 

Yllebröllop

Den 11 augusti 2007 var den varmaste dagen det året.
Jag var inte direkt klädd för den värmen. Visserligen klänning, men en tung brudklänning var det.
Minnena finns kvar och är fortfarande glad över hur lyckad den dagen blev.
Om det är något i efterhand som jag skulle ändrat på så är det priset man betalar för att använda en klänning i några timmar. Absolut inte ändra på den jag valde. Utan kanske ha en max budget på den.
Men men, blir man kär så blir man 💞

Borrelia

Jag har haft fästingar två gånger i mitt liv som suttit fast. Sedan har jag ju haft några som har promenerat omkring på mig, som jag bara har tagit bort.
Dom där två som fastnat har aldrig blivit så där äckligt blodfyllda utan fortfarande varit små.
Med min studie i detta så är risken 50% att få borrelia.
Nu i midsommar så hittade jag en som fastnat på benet. Fick loss den lätt och tänkte inte mer på det.
I förrgår såg jag ett rött märke på benet.  Tänkte tanken om borrelia men tyckte att formen inte alls stämde in. Nästa dag hade det blivit större. Tänkte att jag skulle vänta en dag till för att se hur det utvecklar sig.  Men jag gick till läkaren i alla fall. Föll för grupptrycket.
Det läkarbesöket var det snabbaste jag någonsin varit med om, och då går jag till läkare väldigt ofta, 35 sekunder. Han hälsade och frågade vad jag ville ha hjälp med. Visade märket på benet. Han tittade på det och sa, borrelia. Inga prover eller något.  Solklart fall. Bara att traska till apoteket å hämta penicillin.
Så nu sitter jag här och kan lägga till ännu en sak i min "sjuklista".
Typiskt att när man väl fått tummen ur att vaccinera sig mot TBE så händer det. Eller var det meningen att jag skulle vaccinera mig för att slippa få det?
Som vanligt, en fråga som man aldrig kommer få svar på.

Hemlängtan

Hur kan man längta hem när man är hemma?
Redan när jag var i tonåren så mådde jag fruktansvärt dåligt när jag skulle åka här i från. Separationsångest var det.
Nu  när jag är 40 är det inte ett dugg bättre.
Sedan den dagen jag flyttade här i från har jag bara vilja flytta "hem" igen. Inte vara badgävel utan bofast som förr. Någon dag så skall det ske.
Nu när jag har hjälpt en vän med sin affär här ute i ett par dagar, och jag har bott här, vill jag inte åka. Blir alldeles gråtfärdig. Men ser på det så att jag har i alla fall fått vara här där mitt hjärta hör hemma.
På Marstrand.

Första dagen med knark

I dag börjar jag med knark.
Eller rättare sagt Concerta som kan liknas med amfetamin. Medicinen är för att jag skall kunna behålla koncentrationen, just nu är den på 2 minuter. Jag skall få mer ork och kunna ta tag i saker som tex att bara en sådan lätt sak som att tömma diskmaskinen. En baggis för andra men ett stort problem för mig. Och fråga mig inte varför. För hade jag vetat det så hade jag kunnat övat på att få det att funka.
Det är väl dom största och viktigaste områdena som jag behöver hjälp med. Vad jag kan komma på nu iaf.  Orkar inte lyfta på röven och kolla vad mer det var som dom hjälper mot (antagligen har inte tabletten börjat verka än;-)). Mitt minne är inte på topp, mer som en teflonpanna när det gäller vad tabletterna gör för verkan. Har ju 4 olika sorter nu för att få bukt med bipolären och ADHDn.
Och nu skall det väl ändå hjälpa. Fan den som ger sig!
Tog den första Concertan i går. Tog den vid lunch och det var inget bra. Var hur rastlös som helst på kvällen.  Var tom ute vid 9 och sågade ner ett par grenar som var döda på ett träd.
Så jag bestämde mig för att göra som läkaren sagt och ta dom tidigt på morgonen. Dom hjälper mig också med att komma i gång snabbare på morgonen. Nu tar det 3 timmar, om jag har tur.
I morse när jag öppnade dörren till altanen så möttes jag av värme. En lycka sköljde över mig. Ett hopp om ett fungerande liv är mitt mål.
Kanske kanske kanske är det på gång nu.

Orm i trädgården

Jag är en som ger mig ut med saxen i högsta hugg på kvällarna och letar efter sniglar för att klippa.
I går var inget undantag. Har inte varit hemma på en vecka så spänningen var på max. Och som jag misstänkte hade antalet sniglar ökat.
När jag var på framsidan av huset så gick jag med mina snigel-spejar-ögon och var helt fokuserad. Men den koncentrationen blev avbruten av att det låg en orm på gräsmattan. Jag är livrädd för ormar.
Hejdade mig från att skrika som en fasthållen gris, men hjärtat stannade. Jag han att tänka en massa olika scenarier. Allt detta på en bråkdels sekund.
Innan jag insåg att det var en plastorm.
Maken har köpt den för att lägga på framsidan för att fåglarna inte skall skita på bilarna.
Men det han inte hade räknat med var att JAG nästan sket på mig.

Det är fan inte sant!

Maken kom hem redan kl 15 idag. Frågade vad han gjorde hemma redan nu.
- Jag har blivit uppsagd. Företaget går dåligt, så då valde dom att säga upp oss som hade provanställning.
WHF!!!
Konstigt att dom väljer att satsa 3,5 månader tidigare när dom vet att företaget bara visar röda siffror.

Tack!!!

När något händer en så får man veta vem som är ens vän. Även om man inte pratar med varandra regelbundet så betyder det så oerhört mycket när någon ringer eller skickar ett meddelande när man råkat ut för något som får världen att rasa eller om man bara mår skit.
Jag har inte många jag umgås med, knappt en handfull. Med umgås menar jag att vi ses kanske 2-5 gånger per år. Och nu visade det sig att jag har 3 som ställde upp av dom. Tre som hörde av sig när min värld rasade samman förra veckan. Och jag hade inte hört av mig till dom ang det som hänt. Utan dom hörde av sig och frågade om dom kunder göra något för mig. Och sedan hörde av sig igen för att bara påminna mig att dom finns där.
Jag blir ledsen när någon som man tror sig stå nära inte hör av sig. Man undrar om dom skiter i mig eller inte bryr sig. Ledsen kanske är fel ord. Sårad och besviken är det mer som.
Så till er som hörde av er, ett jätte TACK och det värmer verkligen i hjärtat att ni finns.
Ni vet vilka ni är.

Nu kom bakslaget, med ett självord....

För ett tag sedan skrev jag: Har det vänt? (se inlägget från 14/5)
Jag skrev att jag undrar när bakslaget kommer, för det gör det alltid. Nu har det kommit i alla fall.
Och hur bättre jag mår desto hårdare och värre är dom. Jag undrar vem det är som tester mig hur hårda slag jag klara av tills jag inte pallar mer. Och VARFÖR händer detta mig???

Nu kom smällen som är den värsta sedan min mamma dog för 20 år sedan.
I torsdags natt fick jag veta att en som står mig otroligt nära har försökt att ta livet av sig.
Över 150 sömntabletter och en massa alkohol hade hon tagit. Att hon blev hittad var rena turen.
När ambulansen kom dit så hade hon svag puls, 35 grader i kroppstemperatur och mycket svag andning. Hon kunde inte andas själv i ryggläge, så det var rena turen att hon inte ramlat i hop så.
Hon hade även skrivit avskedsbrev. Så det var inget litet rop på hjälp. Utan hon menade verkligen allvar.
Jag har varit hos henne så mycket jag kunnat. Första dygnet var stabilt med kritiskt. Dom viste inte om hjärnan hade skadats ang syrebristen. Bara att vänta......
När dom väl kunde göra en hjärnröntgen så såg allt normalt ut.
I går var en mycket lång dag. Jag var uppe hos henne redan kl 8 på morgonen.
Vid 13 skulle hon flyttas till ett annat sjukhus.
Ambulanstranporten kom och hämtade henne och jag började så sakta köra dit jag med.
På motorvägen så kör en bil vårdslöst och sick sackar mellan filerna. Jag ligger i 85 så den ligger betydligt högre.
Ser att det köar upp längre fram så jag släpper gasen. En bil som ligger sist i kön blinkar och byter fil till det vänstra. Dåren som har den svarta bilen hinner inte bromsa utan kör rätt in i den. Den svarta bilen snurrar runt och hamnar 100 meter längre bort än den som hon körde på. Den påkörda bilen, som är en liten Peugot, har nu mera inget bagageutrymme och halva motorn är borta. Den som förorsakade olyckan har inte så mycket kvar av sin front. Som tur var så tog mitträcket dom största smällarna.
När bilarna snurrade runt så kom dom åt flera andra bilar. 
Jag var den första bilen bakom dom. Så det var bara att stanna och springa ut till den närmsta samtidigt som jag ringer 112.
Jag var den enda som stannade och hjälpte till. Lite mäckigt när ena bilen står 100 meter bort att hjälpa alla. Och kolla så inga bilar har läckage. Jag viste inte hur många som var skadade eller chockade. Såg att dom i den bilen som förorsakade olyckan var ute och irrade runt på körbanan. Men inte om det satt kvar någon i bilarna.
Kollade så killen i bilen var ok och sprang bort till dom andra.
En av passagerarna hade slått huvudet i framrutan och spräckt den. Hon hade säkerhetsbälte men satt väldigt långt fram med stolen. Hårrester satt kvar i glaset.
Dom i den bilen var väl i 25 års åldern. 2 tjejer och en kille. Killen verkade sansad så jag sa att han fick ta hand om föraren som var chockad. Men efter som han kände henne så lät han henne göra som hon ville. Det var hennes syster som slagit huvudet i rutan och hade jätte ont i nacke och rygg. Satte den tjejen ner och sa att hon skulle vara lugn och inte röra sig. Den hysteriska föraren försökte jag lugna så gott det gick.
Dom andra i bilarna var omskakade.
Beordrade, ja faktiskt, någon att gå bort till killen som fått den värsta smällen och ha uppsikt över honom och se till att han satt stilla.
En annan fick i uppgift att prata lite med killen som satt i bilen som förorsakade olyckan. Så fick jag ta hand om den hysterika föraren och hennes syster.
Som vanligt var brandkåren först på plats.
Efter ett jäkla tag kom ambulanserna. Och sist polisen.
Förklarade för räddningsledaren vad som hade hänt i snabba drag och vem som var skadad. Jag satt kvar med tjejerna tills ambulansen kom och dom tog över.
Då var det bara att invänta polisen för att ge vittnesuppgifter.
Kan meddela att i går var det 28 grader och strålande sol. Jag hade shorts och t-shirt och bara ville in i skuggan. Brandmännen gick omkring i sin mundering. Kan meddela att det tyget dom har i sina kläder är inte direkt andningsvänligt. Deras kläder har flera olika lager med olika sorters tyg. Jag vet för jag har sytt kopior till brandförsvaret på deras jackor, visserligen i storlek barn som dom skulle ha när dom kom dit på studiebesök.
Så det var jag som var den enda som inte var med i olyckan som stannade.
Blir mörkrädd att folk inte har tid med att hjälpa andra. Vad kan vara så viktigt att man bara skiter i att stanna, eller åtminstone fråga om man behöver hjälp.
Inom ett år har jag varit den som först har hjälpt till på en olycksplats 3 gånger. Antingen har jag en uppgift i livet att få olyckorna där jag är så jag kan hjälpa till eller så är folk så jävla korkade att dom bara blundar för det rör inte dom.

Så med en rejäl försening fortsatte jag mot sjukhuset. Fortfarande lugn, vilket jag alltid blir när det gäller olyckor, och väldigt nöjd med min insatts. Fick också ett stort tack från räddningspersonalen och polisen vilket gjorde mig extra stolt.
Jag var inte hemma förrän klockan var över 21 i går. Lättad över att hon nu får den vård hon behöver. Som hon har behövt länge. När hon sist sökte hjälp fick hon till svar att det var väntetid på 2-3 månader innan hon kunde få träffa en läkare/psykolog hos psykvården. Vad svarar man då?
-Tack, då återkommer jag lite senare.

Jag vill också säga till sjukvården, som "skiter" i folks psykiska ohälsa, och till hennes ex som gav henne den sista knuffen över kanten.
FUCK OFF!!!

Torkvindornas Royce Royce

Kollade runt på nätet efter en torkställning som man kan ha ute, en sådan där liten ingen torkvinda, till svärmor.
Helt plötsligt blir jag förälskad. Ja jag blir det i saker. Där var MIN storkvinda. Ingen sådan där ful i aluminium som vi redan har utan en som är i teak.
Ååååå, vill haaa!!!
Men börjar ana ugglor i mossen när den är från danska Skagerak. Det märket betyder dyrt. Och vist hade jag rätt. Men en prislapp på ynka 10995:-. Nej, ni läste inte fel, tiotusenniohundranittiofem kronor.
Aldrig i livet att jag lägger det på en sak som jag skall hänga kläder på.
Men snygg är den i alla fall.

Blogga från mobil

YDet där med att blogga från mobilen är inte min grej alltså. Vet inte varför.  Men gillar det inte. Nu gör jag ett försök och ser om jag kanske kan ändra uppfattning.
Men nu till det som jag ingenting skulle skriva om.
Är uppe på landet och i natt skulle jag på toa.  Bäckmörkt i huset och jag går mot badrummet. Men brakar rätt in i kaminen och bränner låret rejält.
Min syster frågade varför jag inte skrek. Skrek tänkte jag, jag kunde ju för fan inte ens andas.
Men det var inte så farligt faktiskt. Vet inte varför det inte kändes så värst mycket. Men jag låter blir att fördjupa mig i den frågan.
Dottern undrade i morse vad det var för konstig blå plastsak som låg i sängen.
Nej det är inte jag som svaret kommer bli och inte heller en smurf, utan det var isklamp som räddade mig från smärtan idag.
Men två 15 cm långa sträck över låret kanske är rätt snyggt ändå?

Sommaren här???

Nu kanske värmen har kommit för att stanna. Detta med snålblåst, regn och max 10 gradera är ingen höjdare. Mycket skönare mer sol, sol och minimum 19 grader.
Passar också på att byta huvudbild till något mer somrigt och bohuslänskt.

Har det vänt???

Det var längesedan, jag kommer inte än i håg när det var, jag kände mig så här stark, tillfreds, lugn, positiv mm. Inte direkt jätte glad, men nöjd. Och det känns jävligt bra.
Men nu är det då detta med bakslag. Det kommer ju alltid, och det brukar vara värre hur bättre man mår. Detta är inget som jag själv påverkar utan något helt utanstående. Då pratar jag inte om att jag kör på en betonggris med bilen eller så. Utan så mycket värre.
Men nu skiter jag i det. Bara tänka på nuet och njuta av att min hjärna är på bättre tankar, eller kanske gått på semester. Vem vet?
Något som jag tycker är viktigt är detta med mediciner. Har läkaren föreskrivit en viss dos så skall du ta den, och inte hålla på med att självmedicinera.
Nu e det så att jag själ gjort det. Nu alltså.
Jag äter litium, två tabletter på morgonen och tre på kvällen. Detta skall vara med 12 timmars mellanrum. En diff på en timma är ok men inte mer.
Jag har haft lite konstiga rutiner , och medicinlarmet har jag inte hört (som är på min mobil) för telefonen inte har legat där jag kan höra den, på det senaste så jag har missat att ta kvällsdosen inom den angivna tiden. Och som alla vet skall man inte ta en dubbel dos när man glömt den förgående. Så det har helt enkelt blivit så att jag hoppat över kvällarna.
Efter detta nerdragande på tre tabletter så mår jag så här bra. Kan det vara möjligt??
Skall gå och ta prover nu igen. Vi får se vad dom svaren säger om mitt värde. Sist hade jag förhöjt levervärde, vilket kan innebära att det är för hög dos på litiumet.
Visar proverna att alla värden är kanon skall jag nog ta ett snack med min läkare, tror det är bäst att göra det om det är tvärt om också.
Jag har varit på två 40-årsfester det senaste. Vilket också kan bidra till detta. Att man blir bjuden på en fest, eller liknande, betyder ju att man vill umgås med en (förhoppningsvis).
Att känna sig utvald, det gör mig glad.

A B C D E....

Cleo har alltid varit en bokmal. Hon älskar böcker och bokstäver. Hennes favoritbok när hon var liten var.... telefonkattalogen??
Nu är det lite mer vanliga böcker. Hon verkligen älskar att titta på texter.
Hon har kunnat skriva sitt namn ganska länge nu. Men frågar hur saker och ting stavas. Hon kan inte alla bokstäver så man får visa. Sedan skriver hon det flera gånger.
I går hade hon gjort en teckning till pappa och skrivit pappa på den, helt själv.
Är så glad för att hon har så lätt för att lära sig skriva och har intresset.
Det värmer i hjärtat så jag bli alldeles tårögd att hon har inte har dom svårigheterna med stavning och läsning som jag hade.

Ny huvudbild

Dags att byta huvudbilden igen. Fortsätter med temat blommor.

Lite till

Jag tar min lilla sekatör och skall bara klippa lite på en rosenbuske.
Helt plötsligt står jag med sågen i handen och kapar både grenar och träd.
Varför kan jag inte bara gå ut och klippa lite och sedan gå in.
Nej då. Det blir alltid att jag tar lite till och lite till. Och där borta behöver det klippas. Oj, där står ju det trädet som skall tas ner. Och så vidare.
Jag är mycket väl medveten om detta "problem". Och vet att det alltid blir så när jag "bara" skall.
I går fastnade jag i Krikonträdet med sekatören. Jag tänkte trycka i hop grenarna jag tagit ner så det skulle bli lättare att hålla runt. Detta träd har nämligen taggar på sig på 5 cm. Visst tjena, trampade och fick så klart taggar rakt upp i skorna. Inga smartskor direkt jag tagit på mig, utan ett par foppatofflor.
I dag när jag höll på att beskära päronträdet, som jag "bara" skulle ta dom döda grenarna längst ner på, så slutade det med att jag stod på taket och klippte dom jag inte nådde från marken. Jäkligt irriterande att jag inte nådda alla bara, trots ansträngningen. Var på väg att ställa stegen och klättra upp i trädet när det ropades att maten var klart. Lika bra det. Annars hade jag fortfarande röjt runt bland träd och buskar.
Jag har testat mig själv att försöka gå ut och bara ta lite och sedan gå in. Lyckas det tror ni?
Nopp.

Vart tog den snälla lilla flickan vägen?

Jag längtar tillbaka till denna lilla glada lillfisen. Innan 2,5 års ålder var hon alltid glad. Inga problem med något. När hon skulle lägga sig så var det bara att lägga ner henne i sängen så var det klart.
Sedan kom trotsåldern. Och den håller fortfarande på. Ett jävla liv om allt. Senast i morse var det att hon inte fick ha sina vita strumpbyxor på sig. Hon ålar nämligen omkring i sandlådan på dagis så hon är helt svart när hon kommer hem. Gap å skrik om allt. Precis allt. Vissa säger att det aldrig går över.
Undrar om det finns internatdagis?

Påsken är över

Helgen har tillbringats på Tjörn hos svåger.
God mat och trevligt sällskap med underbart väder var en mycket lyckad kombination.
Som jag sagt tidigare så är detta en av mina absoluta favoritplatser på jorden. Här får själen verkligt komma till ro.

20 år senare och fortfarande gör det ont

I dag är det 20 år sedan jag hittade min mamma död.
Kan fortfarande känna hennes kalla och stela kropp som jag tog i. Känna lukten av död. Se henne. Och dessa minerna är som om det var i går.
Vissa saker glömmer man aldrig. Hur lång tid det än gått.
I dag efter 20 år har jag lärt mig att hantera smärtan på ett annorlunda sätt. Annars skulle man inte överleva. Att tiden läker alla sår är rena skitsnacket. Mina djupa sår har förvandlats till ärr. Stora ärr.
När någon som står en närmast dör så dör du också. Sakta flyter du i hop igen. Men du blir aldrig den samma.
Jag vet att jag bad Gud att ta mig istället, jag ville inte leva utan henne. Och så kan jag fortfarande känna i bland. Saknar henne så fruktansvärt mycket och det gör så ont. Så mycket jag skulle vilja ha råd i. Alla frågor som aldrig blir besvarade. Alla kramar jag saknar från henne. Kunna krypa upp i knät och bara få bli omhållen, trots att jag är vuxen. Bara kunna lyfta luren och ringa för att höra hennes röst.
Jag saknar dig och älskar dig så mycket Mamma.

SÅLD!

Då var svärmors lägenhet såld.
Men allt är inte över än.
Det är så mycket som hon inte skall ha med sig till den nya lägenheten som skall både säljas och skänkas. Skänkasdelen är väl omkring 80%. Så jag har redan varit ett X antal gånger på Erikshjälpen med hur mycket som helst.
I morgon skall jag dit och ta kort på sakerna som skall inbringa pengar, är tanken i alla fall. En hel del skall skickas till Göteborgs auktionsverk för verdering. Tavlor framför allt. Vill inte "slänga" något som man kan få någon tusenlapp för. Matbordet som är 2,30x80 cm och är från början ett slaktarbod med 100 år på nacken vill vi helst inte göra oss av med. Älskar det, man ser fortfarande hugg i det och en härlig patina. Men det är bara att inse, det får inte plats i hennes nya lägenhet. På tok för stort. Och hos oss finns det heller ingen plats. Vi hoppas på att köpare av lägenheten vill ha det. Hon gillade det och hennes ena dotter älskade det. Vi gav henne ett riktigt bra pris, så det är bara att hoppas på att hon slår till.
Jag känner mig verkligen nöjd med affären. Och det är inte alla som får köparen att lägga på 50 papp över sitt eget bud. Svärmor är så lättad att fått sålt lägenheten. Samtidigt är det lite vemodigt för henne. Det har ju ändå varit hennes hem i 40 år. Men hon ser fram emot att flytta till den nya lägenheten på markplan med terrass istället för att gå upp till tredje våningen. Med stroken och den gamla skadan efter lårbensfrakturen har hon problem med trappor. Ändå så ränner hon upp och ner 3-4 gånger per dag i dom. Hon vill träna på att vara ute och gå. Vilket hon gör rätt i. Men hon kan hellre gå ut 7 gånger/dag när hon har flyttat, utan dessa helvetes trapporna. Jag känner mjölksyra redan på andra våningen.

TBE & EKG

I dag bar det iväg till vårdcentralen för att jag och Cleo skulle ha vår tredje TBE spruta. Vi var där i lördags med då visade det sig att dom inte vaccinerade på helger. Cleo blev jätte ledsen och var nära på att börja gråta för hon inte fick någon spruta.
Glad för att vi skulle tillbaka var hon i dag. Hon hjälpte sköterskan när jag fick min. Sedan var det hennes tur. Vilket ramaskrik det blev. Nu helt plötsligt skulle det inte tas en spruta. Slutade med att jag fick hålla fast henne. Efter det var klart frågade jag om det gjorde ont. Svar: Nej, men jag ville inte ha en spruta nu.
Herre min Gud. I bland har man lust att sälja ungen för 25 öre.
Efter kallaballiken i det rummet förflyttade vi oss till ett annat. Det var dags för EKG för mig. Kolla så pumpen funkar som den skall med alla mediciner man tar.
Där var Cleo minsann i sitt esse. Hon var doktor och sköterskan också. När alla fina g
klisterlappar (som hon sa) var på skulle jag kopplas in (även detta från samma lilla doktor). Cleo fick snällt hålla alla "kontakter" och ge en efter en till sköterskan. Nu satte hon på skärmen och Cleo tittade med stora ögon på den där linjen som hoppar upp och ner. Sedan sa hon: Mamma! Du lever. Kolla! Det ser man där.
Mycket observant unge må jag säga. Tur att hon påpekade det så jag vet.

Grattis mamma

I lördags skulle min mamma ha fyllt 64 år. Jag valde att inte skriva något då för jag skulle på 40 års fest och ville inte ägna dagen på att vara ledsen. Det tar mer på krafterna att skriva än vad många tror.
Lördagens fest var kanon. Bordsplaceringen betyder så mycket och det hade hon verkligen lyckats med. Många underbara skratt blev resultatet. Jag dricker ju inte så jag var den som körde av mig och maken. Vet att många inte var i bästa skicket dagen efter. Men det är så det bli med flödande champagne och vin, och kan meddela att folket som var där är inga som spottar i glaset, och en välfylld bar. Första skålen var till födelsedagsbarnet och jag passade även på att säga grattis till mamma tyst i huvudet.
Maten var suverän. Men det finns inget annat att räkna med när JG står och rör i grytorna.
Vi tog 1.30 färjan från Marstrand. En timma senare var vi hemma. Somnade inte direkt utan var vaken ett tag till. På morgonen när lillfisen börjar sprattla omkring i sängen var det bara att förflytta sig till soffan. Trött var namnet.

Utebliven förhandling

Två inlägg sedan skrev jag att jag hade fått behövd glädje. Ni som läst bloggen vet att efter glädje kommer en käftsmäll. Så är det alltid för mig. Ni som inte tror mig kan ju läsa bloggen och se efter själva. Och nej, det är inte jag som styr, att smällen kommer.

I går kom den iaf. Vi skulle varit i tingsrätten i dag för fortsatta förhandlingar mot min sk pappa. Förhandlingar till att vi vill ha våran rätt till mammas arv, som var hennes önskan enligt det sista testamentet.
Dom var inte gifta när mamma dog. Men ändå så tycker han att han skall ha ALLT (mycket klipp å klistrat med myndighetspapper och konstigheter i detta). Jag och lillasyster stod utan någon ting när hon dog. Och han med en jävla massa miljoner. Vi fick bo i ett kollektiv i en villa som vi hade (vilket vi inte viste var att det var vi två som ägde den). Nämnde man något om vart pengarna från arvet var fick men en utskällning så håret trillade av. Sedan gav han oss massor med skuldkänslor och att vi skulle vara jävligt tacksamma att vi fick bo gratis. Tror du att man frågar igen? Nej. Man är ju så korkad att man skyddar sin pappa och tror att han bara vill en väl. Vilket ingen psykopat vill. Ja det är det han är, psykopat. Kolla in listen som man brukar pricka av hur psykopater är och gör. Tror det var två som inte stämde in på honom.
Som jag sa skulle vi vart i tingsrätten i dag. I går kom detta på mail till oss från vår ena advokat.

Hej

Ber att få meddela att jag haft telefonsamtal med advokat XX som meddelat att förhandlingen vid Göteborgs tingsrätt imorgon är inställd. Motparten har enligt uppgift ingivit en stämningsansökan mot Er med klander av testamentet.  Vänligen kontakta mig så snart Ni mottagit stämningsansökan som tingsrätten kommer att skicka direkt till Er.

Med vänlig hälsning

Advokat

XX

 

Sist vi var i tingsrätten, i januari, skulle motparet klandra det nya testamentet (vilken vi velat hela tiden, det vill säga i 2,5 år). Det skulle skickas in en stämningsansökan snarast. Ett nytt mål blir det då.

Tro nu inte att det är en engångsföreteelse med att det kommer in i sista sekunden. Så har dom hållit på sedan dag 1. Att förhala allt. Var inte pappas ombud (inte ens advokat) fast i Dallas så var han sjuk eller så var pappa sjuk, hade fått en propp i benet osv. Kan tillägga att proppen är vårt fel, enl andra. Inga namn nämnda.

 

För någon månad sedan fick vi ett handskrivet brev från pappa. Det var skickat till min syster.

Där skrev han att han tycket det var så ledsamt att det blivit så här. Han tänker på mig, lillasyster och min dotter varje dag. Han vill att vi skall lägga allt detta bakom oss och bli en familj igen. Han förstår nu efter han själv varit sjuk att pengar är inte allt.

Stopp stopp stopp. Nu skall vi se vad det står.

Han tänker på oss?

OK, men det är inte tanken som räknas. Utan handlingen när det gäller en förälder iaf.

Han vill att vi lägger det bakom oss?

Nu vill han det när han antagligen ser att han håller på att förlora.

Familj igen?

Vi har aldrig varit en riktig familj med honom. Han har inte velat vara hemma för mamma var bipolär och hade alkoholproblem. Vilket gjorde att jag fick ta hand om både henne och lillasyster från det jag var 9. Liiiiite sent att komma på att vi skall vara happy family efter över 30 år, han har aldrig funnits där utan alltid mamma. Trots hennes kamp mot sin sjukdom.

Han förstår nu att pengar inte är allt?
Öööö, ja ha. Ge oss då vårt arv. Och skönt att du varit sjuk. Så du kanske kan få en tusendels procent förståelse hur det är att inte vara frisk.

Jag och syster har levt med depressioner i mer eller mindre hela våra liv. Och det stödet man har fått från pappa var varit i form av ett finger snurrandes vid sidan av huvudet, som om man är knäpp. Eller kommentarer som. Det har ni ärvt från er mamma, ryck upp dig, du får ju ta tag i ditt liv osv....

Inga stödjande ord direkt. När man försöker överleva och bara att andas är en hel vetenskap för en.

 

Jag kan ge min högra arm för att brevet inte betyder det som är skrivet i det.

1. Han vill att vi lägger ner målet mot honom.

2. Han skall förhala processen med stämningsansökan mot vårt klander om testamentet. Hade vi kommit springandes i hans armar och sagt, så klart vi lägger detta bakom oss, hade han inte behövt lämna in en klandran/stämningsansökan. Och allt hade varit över.

3. Han skall ha något att visa omvärlden hurdan bra far och att han är bered att förlåta oss. Vilket gör att vi ses som syndabockarna och han den gode fadern. Att han gör ALLT för sina döttrar.

 

Blir så arg när jag tänker på allt detta.

När vi var "sams" så varken ringde eller hälsade på oss om det inte var något han ville ha.

Vi bor i Göteborg allihopa så det är inga sträckor vi pratar om (om du skulle fråga honom är det direkt motsatsen, med att hör av sig alltså). Men han kan åka till Vietnam med sin fru för att hälsa på hennes ene son och barnbarn.
Det känns lite konstigt och skevt det hela. Kan tillägga att varken jag eller min syster har inte träffat hennes två söner. Den som bor i Vietnam kan jag förstå, men han i Göteborg? Har inte ens sett något kort på dom. Och dom har varit tillsammans i 9-10 år.

 

Men han glömmer en sak.

Han har suttit inne för att ha sålt stulna bilar. Vilket han blev lurad till, enl honom själv och hans totalt blåögda fru.

När han satt så var jag å hälsade på mer eller mindre varje helg. Trodde på honom och försvarade honom när man hörde ryktet sprida sig i bilvärden. Sicket jävla stolpskott jag känner mig som. Har varit lika naiv å manipulerad som hans fru. Men med facit i hand så är det inte så konstigt. En psykopat är mästare på just det.

Skön bild

Förra inlägget blev så långt så nu får det
 bara bli en skön bild istället.

Behövd glädje

Den sista tiden har mycket kul hänt.
Har varit skönt att känna att man har någon utanför husets fyra väggar som vill umgås med en. Ha vänner och träffas.
Jag är ju väldigt ensam annars. Har min syster, man, dotter som jag umgås med. Facebook är min sociala länk till omvärlden. Telefon fattar jag inte ens varför jag har. Maken och syster är de som ringer på den. Jag ringer för den delen inte heller.
När jag tänker att jag skall ringa någon så blir tankarna, tänk om jag stör, vad skall jag säga, vill dom prata med mig. Nej jag ringer i morgon istället. Vilket blir aldrig. Sedan orkar jag inte alltid. Har någon slags "fobi" för att ringa. Det går bara inte.
Ja jag vet, helt sjukt. Men ändå så säger någon inne i skallen så. Det kanske är schizofreni man är ;-)
Nu skiter vi i detta och ser på vad det är som har gjort mig så glad och lycklig det sista.
Jo, svärmor har kommit till insikt (äntligen) att det är inte hållbart att gå tre trappor upp till lägenheten. Och speciellt inte efter stroken när man gå illa. Och det är inte till fördel att hon bröt höftbenet för 7 år sedan och har ont av det.
Hon behöver heller inte ha en stor 4:a för sig själv.
Vi har hittat en tvåa närmare oss, som är helrenoverad, på markplan med stor uteplats.
Vi vann budgivningen och överlåtelsen är i början av maj.
Nu är det ju så att hon skall säja sin. Hon håller på att rensa där hemma och säger, Kan inte fatta varför jag har sparat på så mycket skit. Men har man bott där i 40 år så blir det en hel del.
Hon har en lägenhet som är väldigt ljus och fraiche. Möblerna kan man inte tro att dom hör till en som är 73 år. Vilket bara är fördel för försäljningen.
Jag är den som håller i hela köpet och försäljningen med allt som det kan innebära. Så slipper hon det. Hon har aldrig gjort det förr och jag har 5 objekt som jag sålt och/eller köpt dom senaste 10 åren. I dag var jag där för att styla den lite. Ta bort sådant som inte behöver vara framme, möblera om, slänga osv. Hon är så rolig. När jag säger att det skall vi ta bort och det skall ner och den skall flyttas, kan det komma en kommentar som, Nä tycker du det, den står ju bra där och så passar den.
Varav min blir, Jo men det skall ändå inte vara framme nu vid försäljningen. Då skrattar hon och säger, Ja ja gör som du vill.
Tur att hon har ett så ungt sinne. Ingen gammal tant som hutter med käppen när ungdomarna väsnas på gatan.
Som när vi var och kollade lite på nya möbler till lägenheten sa hon ang stolar till köket. Jag skulle vilja ha sådana som ni har vid barborden. Hallå!! hur skall hon komma upp och ner på dom, hon är 150 cm lång. Men då kontrade hon med, men dom är ju så snygga. Ja du, du kan ju alltid ha dom som skådebröd, blev min kommentar.
Ny soffa skall det också bli. Hon skall ha en i skinn och den skall vara svart. Och ingen ful omodern, en sådan som äldre har, sa hon.
Detta har gjort mig glad. Att få hjälpa till. Inga måsten som ligger på mig utan jag VILL detta. Och så jag tycker det är skitkul.

Det andra som hänt är att jag blev hembjuden till en kompis. Vi var fyra barndomsvänner som var där och åt middag med tillhörande melodifestival. Man sitter och pratar och har kul. Fjonk så var klockan närmare tre. Så blir det alltid när man har trevligt, tiden bara rinner iväg.

Det tredje är att vi hade dammiddag i går (som vi har hållit på med de senaste 19 åren).
Som vanligt mycket god mat, mycket kackel (det ju trots allt 10 fruntimmer totalt), många skratt mm.
Samtalen som lyder under middagarna är sekretessbelagda, så där får ni inget att gotta er i.

Sedan att min syster har flyttat hit gör så mycket. Hade jag fått bestämma så skulle hon aldrig få flytta här ifrån. Vi kan få varandra att skratta tills vi pinkar på oss. Vi stör oss inte på varandra när vi bor i hop, iaf inte jag. Vi tycker likadant i att hålla ordning mm. Maken har inte klagat. Kanske lite i början när hunden sladdade omkring på parkettgolven så mattorna flög. Han är nämligen väldigt pedantisk. Har visserligen blivit bättre sedan dottern kom. Nu kan han tåla ett handavtryck på glasdörrarna, även om man ser att han skruvar på sig.
Att ha henne här har bara känts skönt för mig.
Om man bortser från min man och dotter och dom andra på den sidan. Så är hon den enda familjen jag har och vice versa.

Parmaskinka & Parmesan

Lite gott till kvällen var inhandlat. Parmaskinka och parmesanost.
Nu somnade maken framför teven och maten stod på soffbordet.
Hundfan (nu mer kallad) som aldrig rör något som står framme fick helt plötsligt för sig att sätta i sig 400 gram parmaskinka och knapra rejält på osten, den var från början på 1 kg och numera betydligt mindre.
Så när han vaknade var det tomt på faten och en misshandlad ost låg i soffan.

Kris och fis

Långt mellan inläggen, men jag har inte haft ro/ork att skriva.
Vad har då skett den senaste tiden?
Att jag inte skrev i januari berodde på att vi var i Thailand.
Fyra veckor av värme och god mat.
Trodde resan skulle lyfta upp mig lite, men så var inte fallet. Badade 4 gånger. Bara det säger att något är fel. Satt under mitt parasoll. Så någon färg har jag då inte fått. Lika blek som när jag åkte.
Att vi åkte över nyår var att jag fyllde 40. Annars brukar vi åka senare, då det är billigare. Men jag ville verkligen inte vara hemma på min födelsedag.
Inte nog med att sjukdomen gör som den gör med mig utan att ha en 40 års kris gör ju det hela inte bättre.
Känner mig inte som fyrtio (klyscha, ja jag vet) men ändå så känns det förfärligt. Kanske för jag tänker på när man var i tonåren och sa fyrtiotaggare om dom som var ute på krogen och försökte vara ungdomliga, fast dom hade passerat den åldern med råge. Tyckte man då.
Att mamma dog när hon var 44. Och hon var då inte ung, i mina ögon.
Nu sitter man själv här.
Och säg nu inte att 40 är det nya 20. För så känns det absolut inte.

I går var jag på Sahlgrenska. Håller på med en utredning om min mage, som absolut inte vill vara med på noterna.
Började med att svälja en kapsel som innerhåller radioaktivt spårämne. Det gör så att dom kan spåra gallsalterna i kroppen. Sedan in på mätning. Låg i någon slags mega stor apparat. Kan inte låta bli att tänka, undra hur mycket denna kostar, varje gång jag ser en sådan stor maskin.
Nu skall jag vänta tills nästa vecka för att göra en ny mätning och så jämför dom proverna.
Får väl se om man har blivit självlysande tills dess.

Jag passade på att gå ner till labbet för att ta proverna, som jag gör var tredje månad för levervärdena.
Där satt en sur kärring i kassan som sa tyket, när jag lämnade fram mina kvitton för att få ett frikort: Du får gärna sätt in dom själv nästa gång. Detta tar en massa extra tid för mig (det rörde sig om 3 klisterlappar).
Jag frågade om jag skulle komma till baka å få mitt kort senare. Vilket hon svara, som att jag inte fattade hur dom gjorde där: Det får du när du tar proverna.
Ja ha trevligt, var min tanke när jag gick tillbaka för att vänta på att bli inkallad till sköterskan.
Kom in och satte mig i stolen och drog upp tröjarmen. Inte ett ljud om att "nu sticker det lite" eller något sådant. Utan bara rätt ner och göra runt för att det skulle komma något blod.
När jag skulle gå kom jag på att jag skulle ju ha mitt frikort. Frågade henne och fick ännu här ett vänligt (not) bemötande: Det ligger på bänken.
Nära att säga, vilken jävla bänk då. För det fans bänkar runt om i hela rummet.
Det måste vara den värsta avdelningen man kan jobba på. Surare folk får man leta efter.
Dom uppe på nuklearmedicinska var hur gulliga som helst.

Förra veckan gjorde jag koloskopi. En mindre trevlig upplevelse.
För er som inte vet vad det är så är det när man undersöker tjocktarmen med en lång slang med en kamera längst fram.
Även här kom tanken, undra vad denna maskinen kostar, hela rummet var bara en enda stor maskin.
Sköterskan var jätte bra. Berättade precis hur det skulle gå till, att provet dom tar från tarmen känns inte och frågade om jag ville ha lugnande och smärtstillande.
JA TACK! För när det skall tryckas in en slang i röven som samtidigt pumpar upp tarmen med luft för att inte skada den så vill jag helst ha narkos. Inget direkt som man ser fram emot.
Satte en nål i armen och sprutade in det. Det kändes då inget lugnande det medlet.
Hon sa att det kunde knipa i magen när dom skulle runt i första kröken. Att om jag känner att jag måste få ut luften så skulle jag inte hålla mig. Lätt för henne att säga. Jag brukar inte ligga å fisa med vem som helst.
Läkaren kom infarandes som ett yrväder (hon gjorde inte direkt att man blev lugnare inför undersökningen).
Det jag hade mest oroat mig för var inte det som blev värst.
Den där jävla kröken i tarmen gjorde så in i helvete ont. Fick mer smärt lindring. Men inte hjälpte då det.
Läkaren körde på som hon körde en flyktbil från ett bankrån.
Det hela blev ett, fort in fort ut. Fast 10 minuter är inte fort nog.
Sköterska sa sedan när läkaren lämnat rummet: Hon är lite snabb. Varav jag svarade: Ja effektiv är hon då.