Lever på ett hopp som inte existerar

Ju mer man skrapar på ytan desto mer kommer det fram.
Just nu är det en sådan period som jag håller på med att gräva i mitt förflutna, med min psykolog.
Fan vad tungt det är. Nu när man har det bakom sig så kan man se det på ett helt annat sett. Och förstå, eller inte förstå, varför det blev som det blev.
Men ju djupare och mer man får fram desto fler blir frågorna. Och alla börjar med samma ord VARFÖR.

Min familj består av:
Min lillasyster, dotter, make, svåger, svärfar och svärmor. Och sedan dom runtomkring deras släkt.
Kan ni se något avvikande?
MIN släkt skrev jag. Men vart är då dom på min sida, förutom min syster?
Mamma har två bröder. Dom slutade höra av sig när hon dog.
Kusiner: har ingen kontakt med dom heller. Försökte hålla kontakten med en som stått mig väldigt nära, men fick inget gensvar dom senaste 6 åren. Och då orkar man inte.
Faster: Ja det är väl henne jag pratar med om det är någon. Men inte ofta.
Jag pratade med mammas ena bror för ett år sedan ungefär. Jag sa till honom att jag och lillasyster höll på med att försöka få rätsida på mammas arv, då pappa roffat åt sig all. Som inte äns han har laglig rätt till att göra.
Vad av jag fick till svar: Det är inte mitt problem det där. Det har ju inte jag med att göra. Det får nu sköta själva.
När vi la på var jag helt ställd. Visste inte vad jag skulle tänka eller göra. Började gråta.
Så mycket var mamma och vi värda i hans ögon.
Mamma hade sagt att om hon skulle gå bort så ville hon att hennes ena bror (samma person som jag pratade med i telefon) skulle ta han om oss två. Och det visste alla,
När hon väl dog. Så stod vi där övergivna av dom vuxna.
Varför reagerade ingen?
Varför hörde dom inte av sig?
Varför brydde dom sig inte om oss?
Det känns som om vi inte är värda någonting i deras ögon. Och inte omtyckta.
VARFÖR BRYDDE SIG INGEN OM OSS?
Det är smärtsamt att titta tillbaka och inse vad det var som egentligen hände.
Till och med psykologerna har frågat varför ingen brydde sig efter mamma gick bort. Vart fanns dom vuxna?
Jag har inget svar. Förutom att dom inte ville ha med oss att göra. Och känslan av att vara ratad.
Det värsta har nog varit julen.
Mamma tyckte det var viktigt att man höll i hop familjerna. Hon såg alltid till att vi sågs på julaftonen, födelsedagar, skolavslutningar mm.
Efter mamma dog så har jag flertalet gånger suttit själv eller så har någon snäll kompis bjudit med mig till dom på julaftonen.
Men när man kommit hem på kvällen har man gråtit blod.
Skall det inte vara så att släkten skall bjuda en?
Eller är meningen att jag skall bjuda in mig själv? Och till vem då?
När man frågade pappa vad han skulle göra så kunde det vissa år låta så här:
Nä, vi (han+flickvännen) åker utomlands så vi slipper stöket med jul.
Stöket?!?!
Var det jag och min syster???
Sedan när man valt att fira jul med någon annan (bokat långt innan för att vara säker på att inte få sitt själv den dagen), har pappa blivit sur för att vi inte skall fira med farmor och hans släkt, när han själv då skulle vara hemma.
Farmor hälsade vi på under jul ändå. Så henne var vi med även om det inte var just på självaste julaftonen.
HATAR julaftonen. Just för att dessa minnena kommer tillbaka. Känslan att vara övergiven.
Det har plågat mig de senaste 18 åren.

Nu när jag mår bättre så skall man börja ta itu med detta, livet som varit alltså.
Vet inte om det är värt att må bättre när man måste ta tag i det.
Det gör så in i helvete ont, och alla såren som någorlunda läkt bara slits upp igen.
Ont att se vilket jävla sket liv jag haft. Kan inte äns förstå varför jag fortfarande är vid liv.
Jag har alltid haft ett ansvar för min syster. Jag kan ju inte lämna henne. Då har ju inte hon någon.
Det är väl det som har gjort att jag inte checkat ut.
Tänk vad mycket lättare det hade varit om man inte levt.
Då skulle man slippa allt detta.

Alla säger hur stark jag är.
Men är jag verkligen det?
Jag kanske bara är korkad som hänger mig kvar vid det lilla hoppet som egentligen inte finns.
Eller så är jag för feg för att checka ut.
Eller för nyfiken på hur andra skulle reagera. Moment 22 där.
Nä stark är jag inte. Snarare dum som låter livet plåga mig.
Men man har ju alltid ett hopp om att bli lycklig, älskad, betydelsefull och hel en dag.
Jag tänker att i morgon vänder det nog.
Men det gör det inte.
Så tänker man samma sak igen, imorgon vänder det.
Fan vad korkad man är som lever på hoppet.