Alla har ADHD

När jag försöker få folk att fatta vad diagnosen ADHD är så kan jag säga: Exempel att jag avbryter andra konstant när dom pratar. Eller bla, bla, bla…..
Då får man genast kastat tillbaka: Men så kan jag också göra.
Skall dom försöka släta över min "sjukdom" eller försöker dom vara snälla??
Dom fattar inte, att dom inte kan göra något av det.
Jag HAR diagnosen ADHD & bipolär. Sluta påpeka vad som är och INTE är symtom i det.
Ge fan i att säga att jag inte har det. Och "förmildra" mina problem. Skillnaden är att du har det IBLAND, och jag har det 24 timmar om dygnet.
Måste hela tiden tänka på allt ”knäppt” man gör och framför allt säger och hur man uppför sig ”normalt”.
I nära vänners sällskap är det lättare att sluta tänka på alla regler jag har för att inte skena iväg med alla mina konstigheter.
Det jag får mest ångest över är att jag kan vräka ur mig knäppa saker. Slänga mig in i ett samtal, som jag inte hört från början. Avbryta den som talar och gissa vad som skall sägas. Vilket brukar bli helt knas.
Jag önskar att jag bara kunde vara tyst och lyssna. Men jag måste säga det med detsamma. Varför? Har jag ingen aning om. Önskar att jag visste det så jag kunde ta bort det.
Jag blir helt matt i huvudet och vet inte vad jag skall ta vägen när flera håller på att analysera om jag har det eller inte. Att dom frågar och undrar är helt ok. Det tycker jag om. Det bevisar att dom är intresserade av vad det är och jag hoppas på att dom skall acceptera mig för den jag är.
Jag skall i fortsättningen ha med mig information på papper som jag kan räcka över när dom frågar om min (o)hälsa. Så slipper jag försöka förklara, som ändå blir fel.

Jag ringde min läkare idag och bad om en akuttid. Jag orkar inte med detta. Att ADHD börjar träda fram mer och mer ju längre upp jag kliver från depressionen.
Och det hela resulterar i att jag får megaångest, nej du har antagligen INTE haft ångest på riktigt. Utan tror bara det, när du väl vet hur det känns att få det kan du ge dig fan på att du märker skillnad.
Just nu vill jag inget hellre än att börja med ADHDmedicinen.
Jag märker att jag blir mer manisk när det bli så här.
Antagligen för att bedöva smärtan som blir av alla mina plumpar. Har man skallen full med annat så slipper man tänka på hur man känner det.
Jag tänker på tok för mycket. Vilket inte är nyttigt. Det blir bara fel i knasbolen tillslut. Förvrängd verklighetsuppfattning. Som att jag får för mig att folk snackar bakom ryggen på mig så fort jag inte är med.
Det skulle bli en hel roman om jag skulle dra upp allt som försegår i skallen. Att hjärnan blir överhettad tillslut är ingen nyhet. Det är då det brukar bli så kallat tilt. Inget funkar och jag irrar bara runt å har noll koll.
Folk brukar skämta om mina "plumpar". Jag bjuder gärna på mig själv. Men dom kommentarerna gör ändå ont. Och då börjar jag genast tänka på vad det vad jag sa/gjorde.
Och så är ångesttåget igång.
Och det eskalerar fruktansvärt fort.
Jag kan tänka på det fler veckor till och med år, på mina plumpar.
Inte konstigt att hjärnan blir totalt överhettad, när dagarna går åt till att fundera över knasigheter.
NEJ, allt går inte att arbeta bort. Du skulle bara veta hur mina dagar ser ut i skallen.
Vilket jävla kämpade det är med näst intill allt.
Jag lever mitt i det, så vissa saker har blivit en vardag. Men det stör mig ändå i vardagen så jag inte kan fungera normalt.
Det är då det blir ett hinder.