Vi var ett gäng på kanske 8-10 pers som skulle på Oscars på Marstrand (nedlagt sedan många år).
Vi satte oss och en av killarna kom med en brick shots. Han delade ut dom till alla som satt vid vårt bord, Utom till mig. Jag fick ingen.
Alla skålade och hade kul.
Jag blev så jävla ledsen att jag var tvungen att gå ut för att gråta.
Detta var inte första gången jag blev osynlig. Men just detta var ett så hårt slag.
Jag tror ingen av dom andra såg det, då jag alltid hamnade längst ut på kanten och blev utanför samtalen. Oftast satt den gemte med ryggen mot mig. Och jag satt längst ut.
Och det var alltid samma tjejer som nonchalerade mig, om dom inte slängde ur sig en taskig kommentar. På tu man hand var dom "snälla", men så fort dom blev två eller fler var det puts väck.
I dagsläget har tjejerna "mognat" och är jätte trevliga.
Men i många år så hade jag kvar samma känsla varje gång vi träffades.
Ont i magen och mådde riktigt dåligt med ångest.
Nu undrar ni säker varför jag fortsatte att umgås med dom. Men dom vara några av få som vi umgicks med. Och så ville man väll inte vara utanför. Tillhöra gemenskapen, fast det aldrig blev så.
Av någon sjuk anledning blev det bättre när jag hade flyttat ut till Marstrand.
Men minnena finns ju alltid kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar