Viktuppgången har varit värst. För den känner jag varje dag. Speciellt när jag duschar. Hatar att duscha.
Sedan jag börjat må bra har jag börjat se mig i spegeln, vilket man gärna undvikit när man mår skit, och den synen är ett slag, i ansiktet, ordagrant.
Vilket jag kommer ta upp i detta inlägg, ansiktet.
Jag ser fortfarande trött och hängig ut. När jag inte lägger på mig det där smilet. Vilket jag inte alltid vill ha på mig. Jag vill kunna gå ut och vara mig själv nu mera. Utan att hänga på sig masken.
Men jag ser sur och hängig ut om jag slappnar av i ansiktet som sagt. Och så ger det mig skallebank.
Helt otroligt att det kan gör så med en. Åldrandet går dubbelt så fort när man är i en djup depression (ett ord som jag fortfarande inte kan stava till, tack google). Och det syns.
Ni får säga vad ni vill, men det jag ser mig i spegeln är inte den som bor innanför.
Jag vill kunna se ut som jag mår, bra (just nu i alla fall).
Vad kan man då göra för att ta bort dom ångestfyllda spåren som har förvandlat mig till den jag INTE är idag.
Det finns ett par knep.
1. Sminka sig med underlagskräm (vilket jag inte orkar och trivs i) till det där som skall ligga överst.
Jag är en latis, orkar inte sminka mig till vardags. Och inte till helgerna heller, om det inte är party, eller fest. Känns som jag inte kan göra något när man har det på sig. Och så kliar det alltid i mina ögon, och har man smink så vet ni hur det blir. Not so nace.
2. Göra en ansiktslyfting. Vilket jag garanterat kommer att göra längre fram. När fram är vet jag inte.
3. Botox och fillers. Som fixar en för att par månader. Och sedan behövs fyllas på eftersom kroppen bryter ner det.
Vilket väljer jag då. Som ni redan har listat ut så är det det sistnämnda.
Då skall jag inte göra guldfiskläppar. Utan ta bort dom där djupa skårorna, vissa kallar dom för rynkor, och göra så man ser lite piggare ut.
När jag gjorde fillers sist, så fick jag kommentarer om att det absolut inte behövdes och jag var fin som jag är. Vilket dom flesta inte visste var att resultatet visar sig genast. Så det dom såg var det "färdiga" resultatet . Så med andra ord tyckte dom jag var fin som jag var i mitt "nya" fece.
Det slutgiltiga resultatet med botox visar sig först ca 5 dagar senare. Inte som med fillers.
Så i lördags var det då dags att besöka läkaren. Botox i pannan, så dom linjära jätte skårorna skall minska, helst försvinna. Fillers för att fylla i läpparna. Inte något drastiskt bara så det blir lite mer volym i UTAN att göra så det syns att man har fyllt dom till max, a la babianrövsläppar.
Och redan har linjerna i pannan minskat. Nej det är inte inbillning. Jag tar kort för att just kunna jämföra hur det blir.
Lite kul är att folk har kommenterat min nya profilbild på Facebook och sagt att jag är galet snygg och fått massa "gilla".
Jag har nämligen retuscherat den. Större läppar, mindre rynkor. Men inte så det är överdrivet.
Ok, frisyren lite också, men bara gjort det lite längre på ena sidan.
Jag la upp den bilden just för att se hur folk reagerade. Och det var ingen som sa något negativt. Utan tvärt om.
Med andra ord tycker folk att man är snygg i botox och fillers.
Så nästa gång någon säger att jag absolut inte behöver göra det, så skall jag svara:
Jag gör det inte för dig, utan för att jag skall kunna gilla det jag ser i spegeln.
Och att helvetesåren inte skall påminna mig varje gång jag ser mig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar