Varför hänger du ut dig själv?
- jag hänger inte ut mig. Försöker få andra som har fördomar om oss som har psykiskohälsa att förstå. Vissa är ju så korkade att dom tror att det är inbillning, eller att man är helt kocko.
Vad för reaktioner får du från andra när du berättar om din sjukdom?
- Dom flesta bli lite chockade att jag är så öppen med det. Men blir glada av att jag vågar berätta.
Andra säger att det kan du inte ha, du är ju inte alls sådan. Vad dom menar med sådana vet jag inte. Kanske är jag för "vanlig" för att vara sjuk. Men dom har ingen aning hur det ser ut på insidan. Vilka saker jag brottas med varje dag som andra gör utan att tänka.
Hade jag varit skådespelare så hade jag tagit hem grammisar på löpande band. Dom maskerna man visar utåt till andra, tar man inte av sig förrän man sitter hemma. Hade man inte tagit på sig dom innan man gick ut så hade folk kanske mer trott på att man psykisksjuk.
Det värsta är nog när dom tex säger -"Nej du har inte ADHD, du är ju inte alls sådan som dom är".
Där märker man okunskapen. Det finns redan en bild på hur en person med ADHD och psyksjuk är. Du kan läsa mer om det i inlägget Hjälp dig förstå mig.
Varför tror du att det är så många som inte vågar prata om sin psykiskaohälsa.
- Det är något som man förknippar med galningar. Psyksjuka folk är mycket opålitliga, farliga osv. Vilket man trodde på 70- talet också. Men i dag vet man att det inte alls är så, tyvärr har mestadels av befolkningen fastnat i 70-talet.
Dom som man ser beter sig konstigt, pratar med sig själv, gapar och skriker, viftar med armarna osv. Det är dom som vågar gå ut. Det är en hel del som inte lämnar sina 4 väggar. Har man en depression så är det väldigt vanligt, om man inte får hjälp i tid, att börja med ett missbruk. Alkohol, droger, sex mm. Det hänger i hop med hjärnans belöningssystem. Jag skall inte snurra in mig för mycket här. Kommer inte exakt i hår hur det ligger till, men det finns ju på nätet att kolla upp. Och missbrukarna syns mer en än "vanlig" person. Och så vet man att dom kan ge sig på en helt oprovocerat. Ja, du förstår vad jag menar. Man litar inte på deras beteende.
Är folk rädda för dig efter du har berättat om din sjukdom?
- Nej, snarare lite lättade att deras fördomar har raserats och dom fattar vad det ordet innebär, psykiskohälsa.
Sedan brukar det alltid krypa fram att dom själva äter "lyckopiller" eller har någon närstående som är sjuk.
Dom som ändå inte vill förstår och hålla kvar vid sina fördomar, dom är korkade. Är man så insnöad och så orkar jag inte lägga kraft på att förklara. Personen har ju ändå ingen förmåga att ta till sig informationen.
Vad säger du till andra som inte tror på medicineringen?
- Det är samma sak att säga till en diabetiker att sluta med insulinet.
Får jag inte min medicin så går det utför jävligt fort. Och jag vet att det kommer att sluta med döden.
Helt otroligt när vi i dagsläget har tillgång till information om allt, att folk ÄNDÅ inte vet mer om psykiskohälsa. Dom är kanske rädda att ta reda på mer information för då kanske dom känner igen sig själva.
Och dom flesta har inte sett hur jag var utan medicinen.
När jag låg på psyket, då var det bara 4 stycken som jag tillät komma och hälsa på.
Och dom fyra förstod vad det innebar och dömde mig inte som en hemsk person.
Jo, en gjorde det, pappa. Han tyckte väl att jag kunde ta mig i kragen och rycka upp mig. Det hade han sagt innan i alla fall. Och att det var mammas "fel" att jag var där, då hon också var bipolär och missbrukare.
Den personen finns inte längre i mitt liv. En som inte vill hjälpa sitt barn när man är så sjuk förtjänar inte att finnas i min närhet.
Stöttar din familj dig?
- Det beror på vad du menar med familj.
Min syster och make gör det till 100%. Nära vänner gör det.
Mamma är död sedan 18 år. Och min sk pappa har jag inte längre någon kontakt med.
Han har aldrig brytt sig om oss, mamma, mig och min syster.
När mamma blev riktigt sjuk och fick en djup depression och missbrukade både alkohol och tabletter så flydde han. Han jobbade så han slapp att vara hemma och hand om oss.
Det blev jag som fick ta hand om både mamma och lillasyster.
Så här i efterhand känns det helt sjukt att han kunde göra så. Lämna över ansvaret på en 9 åring. Ja så gammal var jag när jag fick börja bli vuxen. Han flydde hemifrån, det var lättast så för hans del.
Men om du skulle fråga honom så är det bara påhitt från min och lillasysters sida. Sanningen är en helt annan, enligt honom då.
Hur har det präglat dig att bli vuxen så snabbt?
- Ingen aning. Jag vet ju inget annat.
Jag kan säkert komma på 1000 saker, men ibland får man låta saker få ett avslut.
Detta har jag gått igenom så många gånger med både psykologer, kuratorer och tarapeuter. Jag orkar inte dra det igen. Det är alldeles för tung bit. Och så skulle det ta så lång tid att berätta allt.
Vad har förändrats sedan du fick diagnosen ADHD och bipolär?
- ALLT har fallit på plats.
Jag kan förstå varför jag har betett mig som jag gjort. Ingen ursäkt men en förklaring.
Att ha en diagnos på papper är en otroligt lättnad. Det betyder att jag inte behöver grubbla på om jag är sjuk, eller om jag inbillar mig.
Med diagnosen så kan jag läsa och bocka av det som stämmer och då får jag en förklaring till varför jag handlat som jag gjort/gör.
Det är det bästa som har hänt mig på 38 år. Att få diagnosen ADHD och bipolär.
Nu äntligen kan jag får hjälp och rätt medicinering så jag kan fungera någorlunda "normalt".
Slippa allt grubblande på vad det är som är fel med mig. För det har jag alltid vetat, att vissa saker som jag gör, tänker, säger inte är "normala".
Om du fick ändra på något, vad som helst, vad skulle det vara?
- Att jag hade fått tillbaka mitt liv tidigare. Fått rätt diagnos och medicinering i unga år.
Dom senaste 6 åren när jag vaknat på morgonen och slagit upp ögonen, har min första önskan varit att det skulle bli kväll snart så jag kunde få gå och lägga mig.
Jag har med andra ord kastat bort 6 år på att inte vilja leva. Att ha livet på paus i så många år är bortkastad tid.
Att mamma hade fått den hjälpen hon behövde. Så att jag hade haft henne kvar.
Jag saknar henne något fruktansvärt.
Att bara kunna fråga om hur jag var/gjorde när jag var lika gammal som Cleo osv.
Och att Cleo hade fått en mormor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar