Bye bye kylan, hello värmen

Nu är det bara 8 timmar kvar tills planet skall lyfta mot det soliga och varma Egypten.
En vecka med all inclusive, så min röv kommer vara placerad i solstolen under parasollet.
Skall bli så skönt att få komma bort från allt. Och låta hjärnan få en behövlig paus.
Det har varit mycket med all skit runt omkring, det med pappa, med ADHDn, bipolär, utförsäkringen från försäkringskassan osv osv. Orkar inte äns dra upp det, och inte heller förklara vad det är som har varit i rullning den senaste tiden.
Så nu checkar jag ut härifrån för att kunna checka in till Egypten.

Ha en skön vecka i sketvädret här hemma :-)

WILMA ÄR HEMMA IGEN!

Någon hade lämnat henne i skogen i Lövgärdet.
Hur fan kan någon först stjäla och sedan bara dumpa henne. Vädret har ju inte varit det mildaste och torraste direkt.
När hon blev hämtad av syster så hade Wilma klängt sig fast och vägrat släppa henne. Stackarn måste varit livrädd.
Det var tack vare annonsen på Blocket som gjorde att hon kom hem.

Äntligen kan vi pusta ut. Vilken lättnad.
Det hade inte blivit någon avslappnade semester om hon inte hade kommit hem.
Vi åker ju ändå i övermorgon.

Kom hem Wilma!!

I natt har en av min systers hundar försvunnit.
Den ena sonen går i sömnen så det verkar som han har släppt ut henne. Någon annan förklaring finns inte.
Dom har letat över allt och satt upp lappar men fortfarande inte hört något.
Stackars lillasyster, hon är helt ifrån sig.
Jag kan inte hjälpa till att leta, då jag har tappat rösten och inte kan ropa på henne.
Gud vad maktlös man känner sig.
Jag hoppas bara att någon tagit hand om henne så hon inte har blivit överkörd.

Sommar och sol

Längtar tills nästa onsdag, precis om en vecka. Då blir det värme och sol.
Vi åker en vecka till Egypten med all inklusive. Skall bara lapa sol och lata mig.
När vi åker bort så är det en av dom få sakerna som får mig att koppla av och hjärnan går ner på normal varv. Jag kan släppa allt.
När vi var där i mars så frös vi som små blå. Men nu är det varm och skönt. Än så där 30 grader. Ingen tjock tröja med denna gången. Som jag för den delen inte heller hade med mig förra gången. Det var därför jag frös så.
Det skall bli en välbehövd hjärnpaus.
Det börjar gå lite väl fort nu där uppe, och är på väg in i en ny svacka egen. Risken är att hamnar man där, så sugs man ner ännu djupare. Och det vill jag absolut inte nu när jag äntligen efter konstant mörker i 6 år är uppe och nosar på livet.

Alla har ADHD

När jag försöker få folk att fatta vad diagnosen ADHD är så kan jag säga: Exempel att jag avbryter andra konstant när dom pratar. Eller bla, bla, bla…..
Då får man genast kastat tillbaka: Men så kan jag också göra.
Skall dom försöka släta över min "sjukdom" eller försöker dom vara snälla??
Dom fattar inte, att dom inte kan göra något av det.
Jag HAR diagnosen ADHD & bipolär. Sluta påpeka vad som är och INTE är symtom i det.
Ge fan i att säga att jag inte har det. Och "förmildra" mina problem. Skillnaden är att du har det IBLAND, och jag har det 24 timmar om dygnet.
Måste hela tiden tänka på allt ”knäppt” man gör och framför allt säger och hur man uppför sig ”normalt”.
I nära vänners sällskap är det lättare att sluta tänka på alla regler jag har för att inte skena iväg med alla mina konstigheter.
Det jag får mest ångest över är att jag kan vräka ur mig knäppa saker. Slänga mig in i ett samtal, som jag inte hört från början. Avbryta den som talar och gissa vad som skall sägas. Vilket brukar bli helt knas.
Jag önskar att jag bara kunde vara tyst och lyssna. Men jag måste säga det med detsamma. Varför? Har jag ingen aning om. Önskar att jag visste det så jag kunde ta bort det.
Jag blir helt matt i huvudet och vet inte vad jag skall ta vägen när flera håller på att analysera om jag har det eller inte. Att dom frågar och undrar är helt ok. Det tycker jag om. Det bevisar att dom är intresserade av vad det är och jag hoppas på att dom skall acceptera mig för den jag är.
Jag skall i fortsättningen ha med mig information på papper som jag kan räcka över när dom frågar om min (o)hälsa. Så slipper jag försöka förklara, som ändå blir fel.

Jag ringde min läkare idag och bad om en akuttid. Jag orkar inte med detta. Att ADHD börjar träda fram mer och mer ju längre upp jag kliver från depressionen.
Och det hela resulterar i att jag får megaångest, nej du har antagligen INTE haft ångest på riktigt. Utan tror bara det, när du väl vet hur det känns att få det kan du ge dig fan på att du märker skillnad.
Just nu vill jag inget hellre än att börja med ADHDmedicinen.
Jag märker att jag blir mer manisk när det bli så här.
Antagligen för att bedöva smärtan som blir av alla mina plumpar. Har man skallen full med annat så slipper man tänka på hur man känner det.
Jag tänker på tok för mycket. Vilket inte är nyttigt. Det blir bara fel i knasbolen tillslut. Förvrängd verklighetsuppfattning. Som att jag får för mig att folk snackar bakom ryggen på mig så fort jag inte är med.
Det skulle bli en hel roman om jag skulle dra upp allt som försegår i skallen. Att hjärnan blir överhettad tillslut är ingen nyhet. Det är då det brukar bli så kallat tilt. Inget funkar och jag irrar bara runt å har noll koll.
Folk brukar skämta om mina "plumpar". Jag bjuder gärna på mig själv. Men dom kommentarerna gör ändå ont. Och då börjar jag genast tänka på vad det vad jag sa/gjorde.
Och så är ångesttåget igång.
Och det eskalerar fruktansvärt fort.
Jag kan tänka på det fler veckor till och med år, på mina plumpar.
Inte konstigt att hjärnan blir totalt överhettad, när dagarna går åt till att fundera över knasigheter.
NEJ, allt går inte att arbeta bort. Du skulle bara veta hur mina dagar ser ut i skallen.
Vilket jävla kämpade det är med näst intill allt.
Jag lever mitt i det, så vissa saker har blivit en vardag. Men det stör mig ändå i vardagen så jag inte kan fungera normalt.
Det är då det blir ett hinder.

Mobilvett

Det där med vet och etikett har alltid funnits. Läser man om hur man gjorde på tex 50-talet så kan man tycka att det är förlegat.
Men är det det egentligen?
Det handlar ju om att uppföra sig & visa respekt för andra.
Kan man vet och etikett (nu kastar jag min garanterat in i elden) så behöver man aldrig vara orolig för hur det kommer att tex gå på en middag, bröllop, affärsmöte osv.
Och med lite hyfs kommer man långt.
Men jag tycker att i dagens samhälle så slappar man på detta (fy vad snobbigt det lät).

Man pratar i mobilen när man skall betala, hur vore det att säga: vänta, häng kvar. Skall bara betala. Nä då babblar folk på och nonchalerar kassörskan helt. Precis som om hon skulle vara en i lägre rang.
Folk som pratar i sina telefoner så man tror att den på andra sidan är stendöv, och bara kan urskilja ljud på vibrationerna av vrålandet som kommer fram.
Folk som träffas sitter med var sin mobil och sms:ar, surfar, Facebookar, kollar sin mail osv.
Vad är då meningen med att umgås????

Jag reagerar på detta varje gång jag är i ett sällskap. Det händer alltid. Vad det än är någon stans.
NEJ! Jag pekar inte ut just dig, som känner sig träffad.
Jag själv som inte har internet i mobilen kanske reagerar mer på detta?
Jag kan i alla fall känna mig väldigt utanför när någon gör så.
Jag är inget helgon i denna tes. Jag kan oxå göra så. Observera att jag inte surfar, då jag inte har något. Aja baja mig, kasta sten i glashus ;-)
Men finns det någon oskriven lag på hur man skall uppföra sig i andras sällskap med mobilen. Svaret är lätt, JA.
Annars hade det inte suttit skyltar överallt på att man inte skall ha på telefonen.
Dom flesta tycker detta är irriterande. Det blir helt enkelt jobbigare, tar längre tid när folk inte engageras sig i det dom skall.
Eller när det ringer, sitta kvar och babbla i telefonen, gärna högt, istället för att lyfta på arslet och gå ut ur rummet. Jag är inte intresserad av vad din faster berättar.
Tycker det är ok om har sagt till att man väntar på svar, meddelande osv. Så man förstår varför man helt plötsligt blir "ointressant".

– När någon sitter med telefonen och messar, facebookar, mailar osv. mitt under en middag/fika, så säger den personen egentligen ”jag skiter i er, jag är ointresserad av er och jag är mer intresserad av min telefon”.

Nu säger jag inte att man inte får kolla sin mobil. Självklart får man det. MEN jag tycker att det som står här över i stor fettext säger en hel del.

Jag kanske måste gör som alla andra.
Skaffa mig internet i mobilen så jag också kan vara med i gemenskapen.

En bild säger mer än tusen ord.....

Om du kunde.....

 

Älskade höst

Älskar hösten.
Regnet kunde det vara lite mindre av. Men gärna på kvällarna får det regna så det smattrar på rutorna.
Hösten är den tiden av året som är bäst tror jag.
Färgerna i naturen och doften av höst gör att jag får ett inre lugn. Medans träder stryper sin tillförsel av klorofyll känns det som jag får det istället.
Många gissar på att jag hatar hösten. Det är ju en typisk tid då dom flesta blir nedstämda.
Men inte jag. Jag njuter för fullt.

Lever på ett hopp som inte existerar

Ju mer man skrapar på ytan desto mer kommer det fram.
Just nu är det en sådan period som jag håller på med att gräva i mitt förflutna, med min psykolog.
Fan vad tungt det är. Nu när man har det bakom sig så kan man se det på ett helt annat sett. Och förstå, eller inte förstå, varför det blev som det blev.
Men ju djupare och mer man får fram desto fler blir frågorna. Och alla börjar med samma ord VARFÖR.

Min familj består av:
Min lillasyster, dotter, make, svåger, svärfar och svärmor. Och sedan dom runtomkring deras släkt.
Kan ni se något avvikande?
MIN släkt skrev jag. Men vart är då dom på min sida, förutom min syster?
Mamma har två bröder. Dom slutade höra av sig när hon dog.
Kusiner: har ingen kontakt med dom heller. Försökte hålla kontakten med en som stått mig väldigt nära, men fick inget gensvar dom senaste 6 åren. Och då orkar man inte.
Faster: Ja det är väl henne jag pratar med om det är någon. Men inte ofta.
Jag pratade med mammas ena bror för ett år sedan ungefär. Jag sa till honom att jag och lillasyster höll på med att försöka få rätsida på mammas arv, då pappa roffat åt sig all. Som inte äns han har laglig rätt till att göra.
Vad av jag fick till svar: Det är inte mitt problem det där. Det har ju inte jag med att göra. Det får nu sköta själva.
När vi la på var jag helt ställd. Visste inte vad jag skulle tänka eller göra. Började gråta.
Så mycket var mamma och vi värda i hans ögon.
Mamma hade sagt att om hon skulle gå bort så ville hon att hennes ena bror (samma person som jag pratade med i telefon) skulle ta han om oss två. Och det visste alla,
När hon väl dog. Så stod vi där övergivna av dom vuxna.
Varför reagerade ingen?
Varför hörde dom inte av sig?
Varför brydde dom sig inte om oss?
Det känns som om vi inte är värda någonting i deras ögon. Och inte omtyckta.
VARFÖR BRYDDE SIG INGEN OM OSS?
Det är smärtsamt att titta tillbaka och inse vad det var som egentligen hände.
Till och med psykologerna har frågat varför ingen brydde sig efter mamma gick bort. Vart fanns dom vuxna?
Jag har inget svar. Förutom att dom inte ville ha med oss att göra. Och känslan av att vara ratad.
Det värsta har nog varit julen.
Mamma tyckte det var viktigt att man höll i hop familjerna. Hon såg alltid till att vi sågs på julaftonen, födelsedagar, skolavslutningar mm.
Efter mamma dog så har jag flertalet gånger suttit själv eller så har någon snäll kompis bjudit med mig till dom på julaftonen.
Men när man kommit hem på kvällen har man gråtit blod.
Skall det inte vara så att släkten skall bjuda en?
Eller är meningen att jag skall bjuda in mig själv? Och till vem då?
När man frågade pappa vad han skulle göra så kunde det vissa år låta så här:
Nä, vi (han+flickvännen) åker utomlands så vi slipper stöket med jul.
Stöket?!?!
Var det jag och min syster???
Sedan när man valt att fira jul med någon annan (bokat långt innan för att vara säker på att inte få sitt själv den dagen), har pappa blivit sur för att vi inte skall fira med farmor och hans släkt, när han själv då skulle vara hemma.
Farmor hälsade vi på under jul ändå. Så henne var vi med även om det inte var just på självaste julaftonen.
HATAR julaftonen. Just för att dessa minnena kommer tillbaka. Känslan att vara övergiven.
Det har plågat mig de senaste 18 åren.

Nu när jag mår bättre så skall man börja ta itu med detta, livet som varit alltså.
Vet inte om det är värt att må bättre när man måste ta tag i det.
Det gör så in i helvete ont, och alla såren som någorlunda läkt bara slits upp igen.
Ont att se vilket jävla sket liv jag haft. Kan inte äns förstå varför jag fortfarande är vid liv.
Jag har alltid haft ett ansvar för min syster. Jag kan ju inte lämna henne. Då har ju inte hon någon.
Det är väl det som har gjort att jag inte checkat ut.
Tänk vad mycket lättare det hade varit om man inte levt.
Då skulle man slippa allt detta.

Alla säger hur stark jag är.
Men är jag verkligen det?
Jag kanske bara är korkad som hänger mig kvar vid det lilla hoppet som egentligen inte finns.
Eller så är jag för feg för att checka ut.
Eller för nyfiken på hur andra skulle reagera. Moment 22 där.
Nä stark är jag inte. Snarare dum som låter livet plåga mig.
Men man har ju alltid ett hopp om att bli lycklig, älskad, betydelsefull och hel en dag.
Jag tänker att i morgon vänder det nog.
Men det gör det inte.
Så tänker man samma sak igen, imorgon vänder det.
Fan vad korkad man är som lever på hoppet.

Frågor Och Svar

Varför hänger du ut dig själv?
- jag hänger inte ut mig. Försöker få andra som har fördomar om oss som har psykiskohälsa att förstå. Vissa är ju så korkade att dom tror att det är inbillning, eller att man är helt kocko.

Vad för reaktioner får du från andra när du berättar om din sjukdom?
- Dom flesta bli lite chockade att jag är så öppen med det. Men blir glada av att jag vågar berätta.
Andra säger att det kan du inte ha, du är ju inte alls sådan. Vad dom menar med sådana vet jag inte. Kanske är jag för "vanlig" för att vara sjuk. Men dom har ingen aning hur det ser ut på insidan. Vilka saker jag brottas med varje dag som andra gör utan att tänka.
Hade jag varit skådespelare så hade jag tagit hem grammisar på löpande band. Dom maskerna man visar utåt till andra, tar man inte av sig förrän man sitter hemma. Hade man inte tagit på sig dom innan man gick ut så hade folk kanske mer trott på att man psykisksjuk.
Det värsta är nog när dom tex säger  -"Nej du har inte ADHD, du är ju inte alls sådan som dom är".
Där märker man okunskapen. Det finns redan en bild på hur en person med ADHD och psyksjuk är. Du kan läsa mer om det i inlägget Hjälp dig förstå mig.

Varför tror du att det är så många som inte vågar prata om sin psykiskaohälsa.
- Det är något som man förknippar med galningar. Psyksjuka folk är mycket opålitliga, farliga osv. Vilket man trodde på 70- talet också. Men i dag vet man att det inte alls är så, tyvärr har mestadels av befolkningen fastnat i 70-talet.
Dom som man ser beter sig konstigt, pratar med sig själv, gapar och skriker, viftar med armarna osv. Det är dom som vågar gå ut. Det är en hel del som inte lämnar sina 4 väggar. Har man en depression så är det väldigt vanligt, om man inte får hjälp i tid, att börja med ett missbruk. Alkohol, droger, sex mm. Det hänger i hop med hjärnans belöningssystem. Jag skall inte snurra in mig för mycket här. Kommer inte exakt i hår hur det ligger till, men det finns ju på nätet att kolla upp. Och missbrukarna syns mer en än "vanlig" person. Och så vet man att dom kan ge sig på en helt oprovocerat. Ja, du förstår vad jag menar. Man litar inte på deras beteende.


Är folk rädda för dig efter du har berättat om din sjukdom?
- Nej, snarare lite lättade att deras fördomar har raserats och dom fattar vad det ordet innebär, psykiskohälsa.
Sedan brukar det alltid krypa fram att dom själva äter "lyckopiller" eller har någon närstående som är sjuk.
Dom som ändå inte vill förstår och hålla kvar vid sina fördomar, dom är korkade. Är man så insnöad och så orkar jag inte lägga kraft på att förklara. Personen har ju ändå ingen förmåga att ta till sig informationen.

Vad säger du till andra som inte tror på medicineringen?
- Det är samma sak att säga till en diabetiker att sluta med insulinet.
Får jag inte min medicin så går det utför jävligt fort. Och jag vet att det kommer att sluta med döden.
Helt otroligt när vi i dagsläget har tillgång till information om allt, att folk ÄNDÅ inte vet mer om psykiskohälsa. Dom är kanske rädda att ta reda på mer information för då kanske dom känner igen sig själva.
Och dom flesta har inte sett hur jag var utan medicinen.
När jag låg på psyket, då var det bara 4 stycken som jag tillät komma och hälsa på.
Och dom fyra förstod vad det innebar och dömde mig inte som en hemsk person.
Jo, en gjorde det, pappa. Han tyckte väl att jag kunde ta mig i kragen och rycka upp mig. Det hade han sagt innan i alla fall. Och att det var mammas "fel" att jag var där, då hon också var bipolär och missbrukare.
Den personen finns inte längre i mitt liv. En som inte vill hjälpa sitt barn när man är så sjuk förtjänar inte att finnas i min närhet.

Stöttar din familj dig?
- Det beror på vad du menar med familj.
Min syster och make gör det till 100%. Nära vänner gör det.
Mamma är död sedan 18 år. Och min sk pappa har jag inte längre någon kontakt med.
Han har aldrig brytt sig om oss, mamma, mig och min syster.
När mamma blev riktigt sjuk och fick en djup depression och missbrukade både alkohol och tabletter så flydde han. Han jobbade så han slapp att vara hemma och hand om oss.
Det blev jag som fick ta hand om både mamma och lillasyster.
Så här i efterhand känns det helt sjukt att han kunde göra så. Lämna över ansvaret på en 9 åring. Ja så gammal var jag när jag fick börja bli vuxen. Han flydde hemifrån, det var lättast så för hans del.
Men om du skulle fråga honom så är det bara påhitt från min och lillasysters sida. Sanningen är en helt annan, enligt honom då.

Hur har det präglat dig att bli vuxen så snabbt?
- Ingen aning. Jag vet ju inget annat.
Jag kan säkert komma på 1000 saker, men ibland får man låta saker få ett avslut.
Detta har jag gått igenom så många gånger med både psykologer, kuratorer och tarapeuter. Jag orkar inte dra det igen. Det är alldeles för tung bit. Och så skulle det ta så lång tid att berätta allt.

Vad har förändrats sedan du fick diagnosen ADHD och bipolär?
- ALLT har fallit på plats.
Jag kan förstå varför jag har betett mig som jag gjort. Ingen ursäkt men en förklaring.
Att ha en diagnos på papper är en otroligt lättnad. Det betyder att jag inte behöver grubbla på om jag är sjuk, eller om jag inbillar mig.
Med diagnosen så kan jag läsa och bocka av det som stämmer och då får jag en förklaring till varför jag handlat som jag gjort/gör.
Det är det bästa som har hänt mig på 38 år. Att få diagnosen ADHD och bipolär.
Nu äntligen kan jag får hjälp och rätt medicinering så jag kan fungera någorlunda "normalt".
Slippa allt grubblande på vad det är som är fel med mig. För det har jag alltid vetat, att vissa saker som jag gör, tänker, säger inte är "normala".

Om du fick ändra på något, vad som helst, vad skulle det vara?
- Att jag hade fått tillbaka mitt liv tidigare. Fått rätt diagnos och medicinering i unga år.
Dom senaste 6 åren när jag vaknat på morgonen och slagit upp ögonen, har min första önskan varit att det skulle bli kväll snart så jag kunde få gå och lägga mig.
Jag har med andra ord kastat bort 6 år på att inte vilja leva. Att ha livet på paus i så många år är bortkastad tid.
Att mamma hade fått den hjälpen hon behövde. Så att jag hade haft henne kvar.
Jag saknar henne något fruktansvärt.
Att bara kunna fråga om hur jag var/gjorde när jag var lika gammal som Cleo osv.
Och att Cleo hade fått en mormor.

Amplar & mossa

Jag planterade i några amplar, som jag fick beställa för det verkar inte vara på modet att ha sådana här, för någon vecka sedan.
Jag var över till grannen och palla äpplen för att lägga som dekoration (äppleträdet ser ni i bakrunden till höger).
Resultatet är jag riktigt nöjd med. Och dom är utanför mitt kontor så jag behöver bara resa mig så kan jag njuta av utsikten.

Och det där med mossmålning.

Här är fågelholken och krukan.

Får se om det blir någon mossa.

Ett sårande minnen

En händelse (av alla) som skedde för över 15 år sedan kan jag inte glömma. Det gör mig lika ledsen varje gång jag tänker på det.
Vi var ett gäng på kanske 8-10 pers som skulle på Oscars på Marstrand (nedlagt sedan många år).
Vi satte oss och en av killarna kom med en brick shots. Han delade ut dom till alla som satt vid vårt bord, Utom till mig. Jag fick ingen.
Alla skålade och hade kul.
Jag blev så jävla ledsen att jag var tvungen att gå ut för att gråta.
Detta var inte första gången jag blev osynlig. Men just detta var ett så hårt slag.
Jag tror ingen av dom andra såg det, då jag alltid hamnade längst ut på kanten och blev utanför samtalen. Oftast satt den gemte med ryggen mot mig. Och jag satt längst ut.
Och det var alltid samma tjejer som nonchalerade mig, om dom inte slängde ur sig en taskig kommentar. På tu man hand var dom "snälla", men så fort dom blev två eller fler var det puts väck.
I dagsläget har tjejerna "mognat" och är jätte trevliga.
Men i många år så hade jag kvar samma känsla varje gång vi träffades.
Ont i magen och mådde riktigt dåligt med ångest.
Nu undrar ni säker varför jag fortsatte att umgås med dom. Men dom vara några av få som vi umgicks med. Och så ville man väll inte vara utanför. Tillhöra gemenskapen, fast det aldrig blev så.
Av någon sjuk anledning blev det bättre när jag hade flyttat ut till Marstrand.
Men minnena finns ju alltid kvar.

Hjälp dig förstå mig

Läser ni detta kanske ni kan förstå mig bättre.

Jag gör nämligen inte allt med mening.

 

Sammanfattning

Allmänt

Adhd är en förkortning av engelskans attention deficit/hyperactivity disorder, som brukar översättas med uppmärksamhetsstörning med överaktivitet. Om man har adhd har man så svårt att koncentrera sig, sitta still eller hejda sina impulser att det skapar problem i vardagen. Svårigheterna finns i olika grad hos olika personer. En del har till exempel enbart uppmärksamhetsproblem eller svårt att vara stilla.
Adhd har mest uppmärksammats hos barn, men finns också hos ungdomar och vuxna.
När man har adhd fungerar inte vissa funktioner i hjärnan som vanligt. Det leder framförallt till problem med att planera och organisera sina uppgifter i vardagen. Orsakerna till adhd är inte helt kända, men forskning talar för att ärftlighet spelar störst roll. Adhd kan också orsakas av skador under fostertiden och spädbarnstiden.

Symtom

Om man har adhd har man svårt att

• hålla kvar uppmärksamheten
• kontrollera sina impulser
• vara lagom aktiv

Många har också andra symtom, som

• problem med motoriken
• sen tal- och språkutveckling
• problem med att tolka sinnesintryck
• snabba humörsvängningar
• psykiska problem som stark oro, ångest eller depression

För att få diagnosen adhd ska symtomen ha funnits under en lång tid. Varje symtom ska också vara mycket mer påtagligt än vad man kan vänta sig utifrån ålder, kön och utvecklingsnivå.

Behandling

Adhd går inte att bota, men det finns olika sätt att underlätta vardagen.

När ska man söka vård?

Om man som förälder misstänker att ens barn har adhd, och vill ha hjälp, vänder man sig i första hand till barnavårdscentralen, skolhälsovården, en barnläkare eller en barn- och ungdomspsykiatrisk mottagning, BUP. Som barn eller ungdom kan man själv vända sig till skolhälsovården. Som vuxen kan man vända sig till sin vårdcentral eller till en psykiatrisk mottagning för att få kontakt med en läkare eller psykolog.

Vad händer i kroppen?

• 

  

  
  

  Storhjärnans yttre skikt kallas bark. Den ansvarar för vårt medvetande, tankar, känslor och minnet. Härifrån styrs även våra medvetna rörelser.
  Hjärnstammen styr kroppens hormonella system, andning, hjärtverksamhet, kroppstemperatur, ämnesomsättning samt vakenhet.
  
  Lillhjärnan är framför allt viktig för balansen och finregleringen av våra rörelser.
  
  Storhjärnan innehåller fyra hålrum som kallas ventriklar. De har förbindelse med varandra och innehåller en klar vätska som kallas hjärn-ryggmärgsvätska. Den är stötdämpande och transporterar näringsämnen till hjärnan och avfallsprodukter från den. Hela hjärnan omges av tre hjärnhinnor.

                      Storhjärnan är indelad i olika lober.

Vad är adhd?

Många barn kan ha svårt att sitta stilla eller att koncentrera sig. Men är svårigheterna så stora att de skapar problem i vardagen kan det handla om adhd.
Adhd är en diagnos som används för svårigheter inom tre huvudområden. De finns i olika grad hos olika personer. Den som har adhd har svårt att

• hålla kvar uppmärksamheten
• kontrollera sina impulser
• vara lagom aktiv.

Man behöver inte ha alla dessa problem. En del är exempel enbart hyperaktiva eller har koncentrationssvårigheter. Om man har adhd har man så uttalade problem att de påverkar hela ens livssituation. Hur svårigheterna ser ut varierar i olika skeden av livet. Till exempel påverkar ålder, mognad och vilka erfarenheter personen gör i sin uppväxtmiljö hur problemen visar sig. Adhd har mest uppmärksammats hos barn men finns också hos ungdomar och vuxna.
Adhd är en förkortning för attention deficit/hyperactivity disorder. På svenska brukar det översättas med uppmärksamhetsstörning med överaktivitet.
Läs mer om de olika symtomen vid adhd i nästa kapitel, Symtom.

Adhd och damp

Om man har adhd kan man ibland också ha problem med motoriken. Det innebär att man har svårt att kontrollera sina kroppsrörelser. Man kan också ha perceptuella svårigheter, det vill säga svårt att tolka upplevelser och sinnesintryck.
Om man har dessa symtom utöver adhd brukar tillståndet benämnas damp. Förkortningen står för dysfunktion vad gäller avledbarhet, motorisk kontroll och perception.

Nedsatt funktion i delar av hjärnan

Trots att det pågår mycket och intensiv forskning om hjärnan är mycket fortfarande okänt om hur hjärnan fungerar. Ännu vet inte läkare eller psykologer allt om hur olika beteendeproblem hänger samman med hjärnans funktion. Orsakerna till adhd är därför i dag endast delvis kända.
När man har adhd fungerar vissa betydelsefulla funktioner i hjärnan inte som vanligt. Framför allt gäller det funktioner som är viktiga för att man ska kunna organisera och planera vad man gör och säger.
Ett annat exempel på en funktion som kan vara nedsatt om man har adhd är förmågan att samla energi och motivation för en uppgift som inte känns spännande eller utmanade. Även om uppgiften är viktig kan man ha svårt att ta itu med den eller att koncentrera sig på den.

Signalämnen har betydelse

I vetenskapliga studier har forskare kunnat visa att människor med adhd har förändringar i hjärnans uppbyggnad, och att vissa delar av hjärnan arbetar på ett avvikande sätt.
För att hjärnan ska fungera väl måste nervimpulser snabbt kunna överföras från en nervcell till en annan. De ämnen som ansvarar för att detta sker kallas signalämnen. Olika signalämnen har sin speciella betydelse för olika aktiviteter i hjärnan. Bland ämnen som är viktiga vid adhd finns dopamin och noradrenalin. Om det finns för lite av dem eller om de fungerar dåligt i vissa delar av hjärnan, skapar det de symtom som är typiska för adhd.

Både ärftlighet och miljö påverkar

När forskare har studerat varför adhd uppstår verkar ärftlighet vara den viktigaste faktorn. Man ärver vissa gener som styr uppbyggnaden av hjärnans olika delar och därmed påverkas till exempel hur signalsubstanserna fungerar.
Hjärnans utveckling påverkas förstås också av de upplevelser och erfarenheter som man har under sin uppväxt. Det innebär att både arv och miljö spelar en roll för hur problemen vid adhd visar sig.

Tidiga skador är ibland orsaken

Komplikationer under fostertiden, vid förlossningen, under första levnadsveckan eller under spädbarnstiden kan ge skador på hjärnan. Man kan till exempel ha råkat ut för bristande syre- eller näringstillförsel under fostertiden eller fötts mycket för tidigt och haft låg födelsevikt. Under fosterstadiet kan hjärnan ha drabbats av en infektion eller påverkats av olika gifter. Bland alla barn och vuxna som har adhd är det ganska få som har dessa hjärnskador som orsak.

Hur vanligt är adhd?

Adhd finns i alla kulturer och i alla sociala skikt. Ett stort antal vetenskapliga undersökningar från olika delar av världen har gjorts. En sammanvägning av resultaten är att ungefär tre till sex av hundra barn i skolåldern har adhd.

Vanligare hos pojkar

Forskningen om barn och ungdomar med adhd har huvudsakligen varit inriktad på pojkar och kunskapen om adhd hos flickor är mindre. Utifrån de studier som finns verkar det vara två till tre gånger vanligare med adhd hos pojkar än hos flickor.
Grundproblemen hos flickor med adhd är samma som hos pojkar. Men de visar sig oftare som koncentrationssvårigheter än överaktivitet. Pojkar med adhd har oftare ett beteende som stör andra, medan flickorna har mer inåtvända symtom. Det kan vara dålig självkänsla, nedstämdhet eller olika kroppsliga symtom som ont i magen eller i huvudet.

Viktigt att lära sig leva med symtomen

Många föräldrar som frågat läkare och psykologer om sina barns beteendeproblem fick tidigare lugnande besked om att symtomen vid adhd skulle försvinna under uppväxten. Men aktuell forskning visar att de grundläggande svårigheterna kommer att finnas kvar hos de flesta under hela uppväxten, och hos vissa under hela livet i någon form.
Ungefär hälften av dem som har adhd i skolåldern har kvar betydelsefulla symtom även efter tonåren. Man kan ha mer lindriga symtom som ändå kan ha betydelse, eftersom de påverkar vad man orkar med i arbetslivet och i nära relationer. Om man har adhd är det alltså viktigt att man får hjälp och stöd under både barndom och ungdomsår. Man måste lära sig att förstå sig själv och att hantera svåra situationer.
En del barn med adhd fungerar bättre i tonåren och sedan som vuxna, än de gjort tidigare. Man kan ha hittat vägar förbi sina svårigheter och valt skolinriktning och yrke där symtomen inte är till hinder, utan ibland till och med är en tillgång.

En diagnos som ofta väckt diskussion

Det har forskats kring barn med det vi numera kallar adhd sedan hundra år tillbaka. I olika skeden har det diskuterats livligt om vad som egentligen är orsaken till problemen. Olika synsätt har ställts mot varandra. Biologiska förklaringar betonar att det är en förändring i hjärnan som orsakar problemen medan psykologiska förklaringar betonat att problemen kan bero på föräldrarnas bristande förmåga att vårda sitt barn. I andra skeden har sociala förklaringar betonats, till exempel att beteendeproblem hos barn är en reaktion på pressade omständigheter i familjen och samhället.
Idag finns vetenskapligt underlag för att förstå att adhd har en biologisk förklaring men att också sociala och psykologiska förhållanden har betydelse för individens aktuella problem. De som forskar inom området är i dag eniga om de basfakta om adhd som beskrivs i den här texten.

Symtom

Många olika symtom

Om man har adhd finns det tre slags problem som man i mer eller mindre hög grad har, och som visar sig på olika sätt hos olika personer:

• uppmärksamhetsstörning
• överaktivitet
• impulsivitet.

Att ett barn har problem med något av detta betyder förstås inte att barnet måste ha adhd. Det finns många skäl till att ett barn kan ha svårt att koncentrera sig, ha svårt att sitta still eller att lyssna uppmärksamt. Störande förhållanden i omgivningen har förstås betydelse. Det kan också vara en reaktion på förhållanden i hem eller skola liksom vara orsakat av en kroppslig sjukdom.
Gränsen mellan vad som uppfattas som vanligt och vad som uppfattas som avvikande, är inte helt självklar. Det finns många barn som har svårt att till exempel koncentrera sig, men inte så svårt att de har diagnosen adhd.
För att få diagnosen måste man ha haft symtom under en lång tid. Varje symtom ska också vara mycket mer påtagligt än vad man kan vänta sig utifrån ens ålder, kön och utvecklingsnivå. Särskilt viktigt är att svårigheterna kraftigt påverkar ens totala sätt att fungera och gör att man får problem både i skolan eller på jobbet och hemma.
Funktionsnedsättningarna vid adhd kan vara mer eller mindre hindrande beroende på symtomens svårighetsgrad men också på personens resurser i övrigt, till exempel begåvningsnivå, vilka krav som ställs i miljön och på hur förhållanden runt omkring anpassats efter barnets eller den vuxnes behov.
Svåra adhd-symtom inverkar på ett barns liksom på en vuxen persons hela vardag, på hur han eller hon fungerar i sina olika miljöer, i hemmet, i skolan eller på arbetet, i samvaro med andra och under fritidsaktiviteter. De som har mer lindriga problem kan med stöd och anpassningar leva ett liv som andra och klara sig bra när det gäller utbildning och arbete.

Man kan vara överaktiv eller oföretagsam

Adhd kan delas in i tre undergrupper: Adhd av kombinerad typ, då barnet eller den vuxne har både stora uppmärksamhetsproblem och problem med överaktivitet och impulsivitet.
Adhd med huvudsakligen hyperaktivitet-impulsivitet finns nästan enbart hos yngre barn och innebär att barnet är mycket aktivt och har svårt att sitta still men har bibehållen förmåga att vara uppmärksam på viktiga saker omkring sig.
Adhd med huvudsakligen bristande uppmärksamhet innebär stora uppmärksamhets- och koncentrationssvårigheter men utan överaktivitet. Barnet eller den unge är snarare passiv och oföretagsam. Personen kan ha ett drömmande beteende och ha svårigheter med att komma igång och få sina uppgifter gjorda.
Det kan verka motsägelsefullt att även personer som inte alls är överaktiva har en diagnos där ordet hyperaktiv ingår. Därför används ibland förkortningen ADD, Attention Deficit Disorder, för denna grupp, alltså uppmärksamhetsstörning utan hyperaktivitet.
Det vanligaste är kombinationen av överaktivitet och koncentrationssvårigheter.

Symtom hos små barn

Förskolebarn med adhd är oftast överaktiva. De är ständigt i rörelse; hoppar, springer och klättrar. När barnet får syn på något störtar det genast iväg för att undersöka saken. Barnet verkar inte medvetet om faror det utsätter sig för. Leken blir fort splittrad och samvaron med andra barn fungerar sällan bra.
Det är vanligt att barnet har snabba humörsvängningar och reagerar med kraftiga utbrott, även vid små motgångar. Eftersom barnets handlande är så oförutsägbart är det viktigt att någon vuxen finns i närheten.

Skolåldern

Barn som går i skolan är också ofta överaktiva. I många situationer kan barnet ha svårt att sitta still och tempot i leken blir snabbt uppvarvat. Barnet kanske pratar mycket och ljudnivån blir ofta hög.
När barnet har kommit upp i skolåldern börjar omgivningen förvänta sig mer. Människor runt omkring räknar med att man ska förstå vad som är passande att säga och göra. Det förutsätts också att man ska kunna planera och ta ansvar för sina handlingar. Eftersom många som har adhd inte kan kontrollera sina impulser märks deras problem tydligare i skolåldern. Barnet klarar inte att vänta på sin tur utan avbryter och kommenterar, ofta innan det lyssnat färdigt och utan att förstå att andra blir irriterade. Att stå i kö, att vänta eller att tänka långsiktigt är ofta svårt. Det är också svårt att planera saker och att hålla fast vid och genomföra en idé. I stället dras barnet till sådant som ger en snabb tillfredsställelse utan stor ansträngning.
I skolan ställs också krav på att barnet ska kunna koncentrera sig trots att det kanske händer mycket runt omkring. Om man har adhd blir man lättare störd än andra. Barnet hoppar från en sak till en annan och har svårt att bli klar med uppgifter. Barnet kan också ha uppmärksamhetsproblem och kan i stället beskrivas som dagdrömmare. Ofta kan barnet sitta i egna tankar och ha svårt att komma igång med olika uppgifter. Barnet kan också verka förvirrat och inte riktigt närvarande i det som sker.

Rörelse och uppfattningsförmåga

Det är vanligt att barn också har motoriska svårigheter vid adhd. Barnet kan till exempel ha svårt att få kroppens rörelser smidiga och samordnade. Barnet kanske rör sig klumpigt, slår i saker eller tar för hårt i andra. Det kan göra att det exempelvis är svårt att klara bollsporter och lekar som är fysiska och tävlingsinriktade.
Många med adhd har också problem med det som kallas perception, det vill säga hjärnans förmåga att uppfatta och tolka olika sinnesintryck. Man kan till exempel ha svårt att helt förstå innebörden av vad det man ser eller hör. Man kan också ha problem med att sålla bort oviktiga intryck från viktiga, eller att uppfatta de koder som finns i samspelet mellan människor. Då kan situationer med många olika intryck kännas kaotiska, och man kan uppfattas som avvikande av andra.

Språksvårigheter är vanligt

Många små barn med adhd har en sen tal- och språkutveckling. I skolåldern kan det yttra sig i form av en språklig osäkerhet. Barnet kan ha svårt att hitta ord, att formulera sig i fullständiga meningar och att uttrycka sin vilja. Det kan göra det svårt för barnet att klara av konflikter.
Barnet kan också ha svårt att uppfatta de ljud som bygger upp ord, fonemen. Då hör barnet inte att ord rimmar och det blir svårt att uttala ord rätt. Det blir också svårt att koppla ihop bokstäver med rätt ljud när barnet lär sig läsa. Det här är problem som är typiska för dyslexi – läs- och skrivsvårigheter. Ungefär hälften av alla med adhd har stora läs- och skrivsvårigheter. Därför är det angeläget att utreda om ett barn med koncentrationssvårigheter också har lässvårigheter.

Hetsigt humör och trots

Många barn med adhd har svårt att tåla krav och förändringar. De möter ofta sina föräldrars uppmaningar med protester och starka känslor. När de känner sig frustrerade svarar de lätt med stora utbrott av ilska, även om det för en vuxen kan handla om småsaker.
Det finns en risk för att protester och bråk blir ett mönster i samvaron mellan föräldrar och barn. Det kan som förälder vara svårt att orka vara förstående mot sitt barn och hitta bättre sätt att bemöta konflikterna på. Därför är det viktigt att föräldrarna får hjälp med att förstå och orka med barnets krävande beteende liksom att utveckla förhållningssätt som underlättar vardagen.

När problemen blir värre

I tonåren kan mönstret med protester mot de närmaste i omgivningen utvecklas till ett mer allmänt avståndstagande mot auktoriteter. Det kan leda till att ungdomar med adhd får mer allvarliga sociala problem, till och med hamna i missbruk och kriminalitet. Därför är det viktigt att omgivningen förstår problemet i tid. Föräldrar och andra i omgivningen behöver hjälp med att försöka ändra det trotsiga beteendet medan det fortfarande går att påverka.
Det är betydligt vanligare att pojkar utvecklar den här typen av utagerande beteende än flickor.

Många mår psykiskt dåligt

Det är mycket vanligt att barn och ungdomar med adhd är ängsliga, osäkra och saknar tilltro till sin förmåga och det faktum att de kan vara uppskattade. En del döljer det genom en tuff framtoning, medan andra är tillbakadragna och osäkra. Vissa utvecklar till och med en depression.
En del barn med adhd lider också av en stark oro eller ångest inför vissa saker. Att lida av ångest eller depression förstärker de koncentrationssvårigheter som barnet redan har.

Adhd hos ungdomar

Länge var uppfattningen att problemen av adhd skulle försvinna när man blev äldre. I dag vet forskarna att det sällan är så. De grundläggande problemen finns kvar i större eller mindre grad hos de flesta även i ungdomsåren och ända upp i vuxen ålder. Vissa problem, som svårigheter med att sitta stilla, minskar ofta medan koncentrationssvårigheter finns kvar.
När ungdomar med adhd själva har beskrivit sina känslor, berättar många om en känsla av inre oro, en otålighet och otillfredsställelse som de inte riktigt förstår eller kan påverka. Otåligheten gör att de fort tröttnar på sådant som kräver tankemöda eller som är rutinmässigt och inte så spännande. De har svårt att upprätthålla koncentration under stillasittande aktiviteter, som att läsa eller lyssna i skolan.
Många har fortfarande i ungdomsåren svårt att kontrollera sin sinnesstämning och sitt humör. Humöret svänger snabbt och man kan ha ett hett temperament eller kort stubin. Andra utmärks mer av sin oföretagsamhet och passivitet. De har svårt att komma igång med sina arbetsuppgifter eller dagliga rutiner. Saker blir bara inte gjorda. Ibland verkar de drömmande och tappar lätt tråden i samtal eller vid läsning. De har svårt för att upprätthålla energin om uppgifterna inte är väldigt motiverande.
En del har också kvar sitt impulsiva sätt och sin oförmåga att se konsekvenserna av sitt handlande. De hamnar lätt i situationer som de i efterhand ångrar. Det innebär att de är mer beroende än andra ungdomar av att det finns vuxna i deras omgivning som förstår dem, ser dem och som bryr sig om vad de gör och hur de mår.

Adhd hos vuxna

Ungefär hälften av dem som har adhd som barn har kvar stora koncentrationssvårigheter i 20–25-årsåldern.
De problem som många vuxna med adhd beskriver är en känsla av otålighet, rastlöshet och vantrivsel när inget spännande händer. Man kan ha svårt att vara uppmärksam när man ska lyssna på andra och ha svårt att behärska sina känslor. Många beskriver att de fortfarande har en benägenhet att handla för fort utan att hinna tänka efter ordentligt.
Precis som barn, kan vuxna med adhd ha problem med att organisera arbetet, studierna eller vardagssysslorna hemma. Man kan ha svårt att tåla vardagsstress och man känner sig lätt utarbetad. På jobbet kan det vara svårt att klara av många arbetsuppgifter samtidigt.
För de flesta vuxna med adhd handlar problemen framför allt om svårigheterna med koncentration och uppmärksamhet och mindre om överaktivitet. Man kan ha svårt för att komma igång och bli klar med en uppgift. I stället skjuter man upp det som borde göras.

Diagnos och vård

När behövs en utredning?

Alla barn som misstänks ha adhd behöver inte gå igenom en utredning för att få rätt förståelse. Ibland kan det räcka med att till exempel en sjuksköterska vid BVC eller en skolpsykolog förstår problemet när en förälder beskriver sitt barn. Om föräldrarna känner att det räcker med det stödet för att kunna hjälpa barnet, behövs ingen mer utredning. Samma sak gäller i skolan. Där kan en lärare kanske anpassa undervisningen så att barnet fungerar bättre. Då behöver barnet inte utredas för att få en diagnos som sammanfattar svårigheterna.
Däremot bör ett barn som har symtom som allvarligt försvårar vardagen få möjlighet till en utredning. Den kan ge en bättre förståelse för barnets problem och leda till att det får lämplig hjälp. Även för oroliga vuxna kring barnet kan det vara till stor hjälp med en utredning som ger svar på olika frågor.

Hur utredningen går till

Om man som förälder misstänker att ens barn har adhd, och vill ha hjälp, vänder man sig i första hand till barnavårdscentralen, skolhälsovården, en barnläkare eller en barn- och ungdomspsykiatrisk mottagning, BUP. Då kan man få en första bedömning, och sedan inleds eventuellt en utredning av barnet.
Det finns ingen specifik undersökning, vare sig medicinsk eller psykologisk, som kan avgöra om en person har eller inte har adhd. För att kunna ställa diagnosen, eller utesluta den, måste den som utreder lägga ett slags pussel. Den viktigaste delen är att utredaren skaffar sig en så noggrann bild av barnets sätt att fungera som möjligt. Det görs framför allt genom intervjuer med personer som känner barnet väl, i första hand barnets föräldrar, men också med barnets förskollärare eller lärare. I en utredning ingår dessutom samtal och observationer av barnet samt psykologiska test för att bedöma barnets förmåga till koncentration, problemlösning och allmänna utvecklingsnivå.
Utredningen ska också visa om barnet har andra problem som blir en extra belastning. Det kan gälla motorik, språk och inlärningsförmåga. Det kan också handla om att upptäcka problem i familjen eller i närmiljön som försämrar chanserna till en bra hälsa och utveckling.
För att utföra en heltäckande utredning kan det behövas medverkan av personer med olika kompetenser. Förutom läkare och psykolog behövs ibland också andra yrkeskategorier som pedagog, sjukgymnast, arbetsterapeut eller logoped. Oavsett om slutsatsen är att barnet har adhd eller inte, ska utredningen beskriva barnets svårigheter och resurser och vilket slags hjälp som barnet behöver.

Utredning av vuxna

Innehållet i en utredning av en ung människa eller en vuxen som misstänks ha adhd, går i princip till på samma sätt som en utredning av ett barn. Syftet med utredningen är att hjälpa personen att själv förstå sina förutsättningar och problem. Det gör det lättare att kunna planera sitt liv.

Att förstå är första steget mot hjälp

Man kan inte bota den avvikelse i hjärnans finaste funktioner som ligger bakom adhd-symtomen. Den viktigaste hjälpen för ett barn med adhd är att de vuxna omkring barnet förstår vilka svårigheter barnet har, och vad de beror på. Först då kan barnet mötas med realistiska förväntningar och krav. Föräldrar, förskolepersonal och lärare behöver lära sig hur de ska kunna hjälpa barnet i vardagen för att så få problem som möjligt ska uppstå.
Stödinsatserna måste planeras långsiktigt och ofta måste många personer vara inblandade och samordna sina insatser.

Föräldrautbildning

På många håll i landet finns det särskilda kurser för föräldrar till barn som har adhd. Syftet är att ge föräldrar större kunskap om adhd så för det ska bli lättare att förstå sitt barns svårigheter och kunna hjälpa det. Eftersom föräldrautbildningen ofta sker i grupp, får man också en möjlighet att dela erfarenheter med andra som är i samma situation.
Föräldrautbildningar har visat sig kunna förbättra både barnens symtom och relationerna inom familjen. Det har däremot varit svårt att överföra resultaten från hemmiljö till skolan.

Mediciner kan hjälpa

Läkemedelsverket har utformat riktlinjer för läkemedelsbehandling vid adhd hos barn och ungdomar. Enligt riktlinjerna ska man först pröva med andra stödinsatser. Om de inte har hjälpt, och om symtomen allvarligt påverkar barnets eller den unges totala sätt att fungera, kan det vara aktuellt med mediciner. Medicinering ska alltid kombineras med andra stödåtgärder, som råd till föräldrar och anpassning i förskolan och skolan. Det är ovanligt att barn under sex år får medicin.
Det finns flera mediciner som minskar symtomen vid adhd. De som har visat bäst effekt och samtidigt har ganska få biverkningar, är de som kallas för centralstimulerande medel. Hit hör läkemedlen Concerta, Ritalin, Medikinet och Equasym Depot som kan skrivas ut av barnpsykiatrer, barnneurologer och vissa barnläkare. Behandling med centralstimulerande läkemedel är känd sedan 1930-talet. Flera studier har visat att de har god effekt på adhd hos barn.
En annan medicin för behandling av adhd är Strattera. Det är inte ett centralstimulerande medel.

Biverkningar

Biverkningarna av centralstimulerande medel är oftast lindriga. De vanligaste är försämrad matlust, insomningssvårigheter och magont. Dessa biverkningar kan lindras om doseringen ändras. För en del kan medicinering med Strattera göra det lättare att somna.
I sällsynta fall händer det att barnens psyke och beteende påverkas på ett negativt sätt. Då måste man oftast sluta med medicinerna även om det ibland kan det räcka med att man byter till ett annat liknande läkemedel.
Flera studier har visat att det inte finns någon risk för att bli beroende av läkemedlen när de används som behandling av adhd.

Detta är taget från 1177.

Julkalender steg 1

Håller på med en adventskalender till lillfisen. Det blir bruna pappåsar som jag sätter upp men klykor som hänger på ett snöre. Jag har lyckats göra en hel del. Tycker dom blir jättefina.
Jag har gjort alla själv förutom 4 från vänster i övre raden. Det fick jag som julkort för många år sedan. Har sparat det då det är det finaste julkort jag har fått. Så jag kan inte ta åt mig all ära.
Nu har jag bara hälften kvar.....

Håll käften!

Nu när livslusten har återvänt så träder dom negativa sidorna av ADHD fram desto mer. Den var liksom dövad av depressionen.
Det är dom dåliga sidorna av ADHD som jag hatar. Vem hatar inte sina dåliga sidor?
Speciellt allt jag säger, hur mycket jag säger, grodor, lägger mig i, avslutar andras meningar, avbryter folk, pratar med folk som jag inte känner, kommenterar allt mm. Listan kan göras lång.
Men det är detta som jag tycker är en plåga. Det var mycket bättre när jag var depremerad.
Då höll jag käften.
När jag babblar så ångrar jag det jag sagt efteråt. Det ger mig fruktansvärd ångest. Och vissa saker kan sitta och ekas i huvudet i flera år. Den som jag sa det till kommer säkert inte i håg det. Men jag kommer ihåg grodorna som bara väller ut.
Jag kan inte häjda mig.
Jag försöker tänka på det men det är inte till någon hjälp. Dom kommer ändå.
Jag hoppas detta skall sluta när jag väl börjar med ADHD medicinen.

Odla egen mossa

Nu är det hög tid att börja med mossmålingen om den skall bli klar innan jul.
Jag hade tänkt mig att måla en fågelholk, kruka, stol och en sten. På stenen skall jag skriva God Jul.
Vad är då mossfärg. Precis som det låter, man målar med mossa.
1½ dl filmjölk eller yoghurt.
En handfull mossa.
En tesked socker.
Sedan mixar man detta till en mossgröt, kan späda med vatten om den blir för tjock. Och sedan är det bara att börja måla. Man kan skriva/måla på allt som har en liten skrovlig yta. Se bara till att vattna mossan varje dag med en blomsterspruta så det inte torkar. Detta behövs inge göras nu, om du bor vid Göteborg, då vi har 100% luftfuktighet. Det gäller kanske resten av Sverige också för den delen.
Detta är ett bra tips till er som har en tråkig mörk plats i trädgården. Piffa upp den med mossa, tex en gammal cykel. Det är bara fantasin som sätter stopp när det gäller skapandet.

Jag räds inte för att åldras

Jag räds inte för att åldras. Att se äldre ut en är helt annan sak. Det är inte det jag pratar om. Utan att åren går.
Jag känner mig inte äldre. Tills man ser sig i spegeln, som sagt.
Tiden bara rinner iväg.
Min lillasyster är ju så ung så hon klarar inte att ta hand om allt., bla bla bla.
HALLÅÅÅ!!!
Hon är 35. Inte direkt en yngling (sorry syrran, men det är faktiskt sant).
När skall man sluta tänka så?
Det kommer garanterat bli så med Cleo också.
Det är väl så mammor är.
Att aldrig slutar att vara mamma.

Du e dum!

Ja så låter det nu mera här hemma. Och detta sägs med betoning på varje ord, och så ger hon mig arga blicken.
Några andra fraser är:
Nu jag arg på dig.
Passa dig.
Och detta gör hon inte bara sisådär. Utan när man är arg på henne, och själv säger dessa ord.
Det är svårt att hålla sig för skratt.

Tänk om hon alltid kunde vara så här glad.

Åren som satte sina spår

Åren i helvetet har satt sina spår. Inte bara psykiskt utan också fysiskt.
Viktuppgången har varit värst. För den känner jag varje dag. Speciellt när jag duschar. Hatar att duscha.
Sedan jag börjat må bra har jag börjat se mig i spegeln, vilket man gärna undvikit när man mår skit, och den synen är ett slag, i ansiktet, ordagrant.
Vilket jag kommer ta upp i detta inlägg, ansiktet.
Jag ser fortfarande trött och hängig ut. När jag inte lägger på mig det där smilet. Vilket jag inte alltid vill ha på mig. Jag vill kunna gå ut och vara mig själv nu mera. Utan att hänga på sig masken.
Men jag ser sur och hängig ut om jag slappnar av i ansiktet som sagt. Och så ger det mig skallebank.
Helt otroligt att det kan gör så med en. Åldrandet går dubbelt så fort när man är i en djup depression (ett ord som jag fortfarande inte kan stava till, tack google). Och det syns.
Ni får säga vad ni vill, men det jag ser mig i spegeln är inte den som bor innanför.
Jag vill kunna se ut som jag mår, bra (just nu i alla fall).
Vad kan man då göra för att ta bort dom ångestfyllda spåren som har förvandlat mig till den jag INTE är idag.
Det finns ett par knep.
1. Sminka sig med underlagskräm (vilket jag inte orkar och trivs i) till det där som skall ligga överst.
Jag är en latis, orkar inte sminka mig till vardags. Och inte till helgerna heller, om det inte är party, eller fest. Känns som jag inte kan göra något när man har det på sig. Och så kliar det alltid i mina ögon, och har man smink så vet ni hur det blir. Not so nace.
2. Göra en ansiktslyfting. Vilket jag garanterat kommer att göra längre fram. När fram är vet jag inte.
3. Botox och fillers. Som fixar en för att par månader. Och sedan behövs fyllas på eftersom kroppen bryter ner det.
Vilket väljer jag då. Som ni redan har listat ut så är det det sistnämnda.
Då skall jag inte göra guldfiskläppar. Utan ta bort dom där djupa skårorna, vissa kallar dom för rynkor, och göra så man ser lite piggare ut.
När jag gjorde fillers sist, så fick jag kommentarer om att det absolut inte behövdes och jag var fin som jag är. Vilket dom flesta inte visste var att resultatet visar sig genast. Så det dom såg var det "färdiga" resultatet . Så med andra ord tyckte dom jag var fin som jag var i mitt "nya" fece.
Det slutgiltiga resultatet med botox visar sig först ca 5 dagar senare. Inte som med fillers.
Så i lördags var det då dags att besöka läkaren. Botox i pannan, så dom linjära jätte skårorna skall minska, helst försvinna. Fillers för att fylla i läpparna. Inte något drastiskt bara så det blir lite mer volym i UTAN att göra så det syns att man har fyllt dom till max, a la babianrövsläppar.
Och redan har linjerna i pannan minskat. Nej det är inte inbillning. Jag tar kort för att just kunna jämföra hur det blir.

Lite kul är att folk har kommenterat min nya profilbild på Facebook och sagt att jag är galet snygg och fått massa "gilla".
Jag har nämligen retuscherat den. Större läppar, mindre rynkor. Men inte så det är överdrivet.
Ok, frisyren lite också, men bara gjort det lite längre på ena sidan.
Jag la upp den bilden just för att se hur folk reagerade. Och det var ingen som sa något negativt. Utan tvärt om.
Med andra ord tycker folk att man är snygg i botox och fillers.

Så nästa gång någon säger att jag absolut inte behöver göra det, så skall jag svara:
Jag gör det inte för dig, utan för att jag skall kunna gilla det jag ser i spegeln.
Och att helvetesåren inte skall påminna mig varje gång jag ser mig själv.