Konstigt att man kan känna sig ensam och övergiven när man har vänner och kärlek omkring sig.Man kan inte förklara varför den känslan finns där, men det gör den.
Jag känner mig övergiven ibland.
Att jag är helt ensam.
Varför känner jag så?
Har det att göra med att jag blev "övergiven" som barn.
Att det var jag som fick ta hand om min lillasyster och mamma som 10 åring.
Att min pappa la hela ansvaret hos mig, eller att det var jag som tog det. Han valde att blunda för problemen hemma, det var lättare så. Ser man dom inte så finns dom inte.
Jag kan fortfarande få den ångest känslan. Stark känsla av att bli övergiven och inte älskad av någon.
Eller sjuter jag dom från mig så jag slipper bli övergiven?
Då är det jag som lämnar och inte dom.
Alla dessa frågor utan svar.
Jag vet vad du menar.... Men du är inte ensam och Älskad av många å mycket. Men det vet du ju (i hjärnan iallafall) men känslan försvinner inte för det. Man kan bara hoppas att tiden ngn gång ska läka såren...om de nu gör det. Lilla Cleo älskar dig villkorlslöst å du henne å det är underbart. Kram Sussi
SvaraRaderaTack älskade lill suss *puss*
SvaraRaderaVad märkligt... Jag brukar läsa din blogg emellanåt och även fast vi inte umgicks som små så var jag hemma hos dig nån gång då och då. Och jag kände detta på mig. Just det du nu beskrev, att du fick ta stort ansvar både för din syster och mamma.
SvaraRaderaHur kunde jag veta eller känna det?
Bara någon känsla jag fick av att du var väldigt ensam... Därför är det så fantastiskt skönt att se din fina relation till Cleo. Hoppas hålet kan fyllas nu av din nya familj. Kram /BM
BM
SvaraRaderaJag har förstått att det var flera i min omgivning som såg detta, vuxna alltså. Det som gör mig så in i h---e arg är att ingen ryckte in. Eller gjorde NÅGOT. Alla bara blundade.
Jag fick en kommentar från en nära vänn till familjen, hon sa att jag är inte orolig för dig, men undrar om lillasyster kommer klara sig. Med facit i hand hade hon rätt.