Nyårsafton 2012

Då var den här. Den sista dagen på året, nyårsafton.
Det är dags att lämna 2012 bakom sig och blicka framåt till ett oförutsägbart 2013.
Jag har inte så höga förväntningar på nyårsaftonen längre, som jag hade förr.
Numera kan jag tycka det är skönt att vara hemma med bara familjen. För då kan jag gå och lägga mig när jag vill. Samtidigt som det skulle vara väldigt kul att gå på fest och fira med andra.
Förra året sov maken i soffan och Cleo i sin säng kl 12. Så då stod jag själv å kollade ut. Såg inte en enda jävla raket. Går man 300 meter så ser man Askimsviken. Men det orkade jag inte.
Men i år skall jag nog ta med hunden på en promenad kl 12 och kolla på dom fina fyrverkerierna (nej han är inte skotträdd).
Jag älskar dom.
Folk började redan i onsdags att dra av pjäser här. Jag kan inte låta bli att undra hur mycket det läggs på raketer som bara skall brinna upp, visserligen en fröjd för ögat i några få sekunder.
På Marstrand la man en slant till en gemensam pott, hos Hellmans tobak, så fixade dom med allt. Mycket smart. Då fick man njuta av dom istället vara på sin vakt för att sina egna pjäser (som är futtiga) att dom tog fyr.
Med första parkett på kajen så njöt man med alla andra Marstrandsbor.
När jag var lite frågade jag mamma varför vi smällde raketer kl 12.
Då svarade hon: Det är bara för att du fyller år.
Varav mitt svar blev: Ååå alla vet att jag fyller år.
Men riktigt så är det inte, även om jag fortfarande skulle vilja tro det.

Gott slut - God fortsättning

Årskrönika om 2012 känns inte aktuellt just nu.
I dag mår jag samma som igår, skit.
Hatar när folk säger gott slut. Låter som dom väntar på att man skall dö.
Och god fortsättning låter som jag skall fortsätta må som jag gör.
Jag som var på uppgång med min nya medicin för bipolär. Nu är allt raserat känns det som.
Maken hjälper mig så gott det går. Men det känns skit när han både har sin mor och mig att oroa sig för. Känner mig som en börda.
Gråter i tysthet. Försöker bli av med den mörka sidan av mig genom tårar.
Ingen större framgång.
Har ringt min läkare, men numera kan man inte ringa direkt till honom utan man måste ringa genom en kontaktpunkt som finns i psykiatrin. En helt okänd persom svarar och meddelar att hon skall lägga en notis till den personen man söker.
Det är inte det att man ringer å bölar i luren.
Hur fan skall den personen veta vem jag är och min historia. Och speciellt förstå hur akut vissa saker är.
Sist jag sökte min läkare tog det 2 veckor innan han hörde av sig. Måste man besöka psykakuten för att få bli hjälpt. När man ändå har en läkare på öppenvården. Ett team som vet allt om en och samarbetar. Man behöver bara säga det man vill till en av dom så tar dom upp det på mötet som dom har.
Vem fan kom på denna  jävla kontaktpunkt att ringa till?
Antagligen en politiker som inte har en aning om hur folk inom psykiatrin mår och behöver den.
Allt för att spara pengar.

Hur skall man göra?

Det har varit mycket tuffare än jag trodde att ha svärmor, som fick en stroke, boende här.
Trots trygghetsjouren så blir det ett heltidsjobb för oss andra.
Att ha en treåring som gapar å skriker och en svärmor som måste ha hjälp med allt tär på en.
Mina morgonrutiner har helt fallerat. Jag behöver den starten på dagen för att funka. Men det är bara att glömma.
I julhelgen har jag sovit 75%, inte ens hoppat ur nattlinnet. Orken är helt borta och tårarna ligger och trycker på. Jag känner att jag börjar snabbt gå neråt igen. Och det går fort.
Men hur säger man till någon som står en nära att man inte orkar med henne. Att ha ansvaret och allt runtomkring.
Hon klarar sig inte själv hemma.
Jag vill så gärna hjälpa henne. Hon lider i sin tysthet över att hon inte klarar sig själv. Inte ens kunna att gå på toaletten.
Hon har alltid varit självständig. Aldrig bett om hjälp, för hon har alltid klarat allt på egen hand. Och nu har hela hennes värld rasat. Inte ens att öppna en tandkrämstub går.
Hon är morgonpigg, vaknar vid halv fem - sex. Då sätter hon sig på sängkanten och väntar in morgonpersonalen som kommer kl 8.
Jag har sagt till henne säkert 100 ggr att hon kan trycka på tryghetslarmet så dom kan komma och hjälpa henne på toa. Det är oftast därför hon vaknar, för att hon är kissenödig.
Men svaret bli alltid detsamma: Nej men jag klarar mig, det brukar gå bra (enveten som synden).
Men jag själv kan inte gå upp när Cleo ylar om välling kl 7 för att sedan gå och lägga mig om jag vet att hon sitter där och väntar. Det har jag inget samvete till.
Jag vet att hon vill på toa och ha sitt morgonkaffe med macka till.
Jag får dålig samvete för att jag inte orkar hjälpa henne. Men det blir alldeles för påfrestande, hela situationen.
Hon blir lätt trött och med förmycket ljud omkring sig blir hon så kallat hjärntrött.
Cleo är inte direkt tyst, sjunger så det skall höras till Kina tror man ibland. Studsar omkring som en duracellkanin som går på extacy.
Vilket resulterar i att svärmor försöker säga till Cleo att dämpa sig. Men när hon inte lyssnar utan fortsätter så skriker hon ännu mer att Cleo skall dämpa sig.
Jag vill så gärna göra allt jag kan för henne. Allt för att underlätta och att hon skall känna sig välkommen.
Jag försöker tänka på att det är inte långt kvar tills vi åker till Thailand. Men innerst inne vet jag att jag kanske inte äns når målet. Att jag blir så dålig att jag måste stanna hemma, för läkaren inte vill släppa iväg mig.
Det är en knivig situation. Ni säger säkert att jag måste tänka på mig själv. Men mitt samvete blir ju värre om hon blir "ivägkörd" härifrån.
Jag vet att hennes värsta mardröm var att inte klara sig själv, inte kunna prata, vara beroende av andra osv. Och den mardrömmen lever hon just nu i.
Så om jag mår dåligt är det inte ens i närheten av vad hon gör.
Hur fan skall man göra. Jag vill inte att det skall vara så här. Jag vill kunna ta hand om henne, vara glad, känna att jag klarar av detta. Men istället går allt åt helvete.

Julafton 2012

Det blev en lugn julafton här hemma.
Lillasyster är på Bali med sin familj. Svärfar var bara över på jullunch.
Och så var det bara svärmor, svåger, make, Cleo och hund kvar.
En lugn dag. Och det var nog bra för svärmor, hon blir hjärntrött av förmycket ljud och stimm.
Vi bestämde oss förra året för att skippa det traditionella julbordet. Ingen äter upp allt ändå, och så är det inte så jätte gott tycker jag. Det blev kalkon istället med potatismos, ärtor och sås.
Så mycket godare.
Paketutdelningen sköttes av tomten  som vanligt. Cleo ville absolut inte gå fram till honom. Satt i mitt knä och tryckte. Inte alls som förra året då hon ryckte paketen innan tomten han att läsa vem det var till.
Jag hade sagt till att dom inte skulle köpa en massa grejer bara för sakens skull. Utan sagt  (till svärfar säger man bara vad han skall köpa så gör han det, mycket bra) att det skall vara lite grejer.
Utav farfar fick hon en egen liten dator, fingervantar i alla dess färger och en boll.
Från farbror fick hon griffeltavla, brandbil, en hel byggarbetsplats med alla bilar och lastbilar som kan tänkas behövas och en bok.
Svärmor hade inte kunnat köpa några julklappar och hon var så ledsen för det. Så jag skrev på alla julklappar som vi skulle ge Cleo att dom var från farmor istället. (Hon märker ju ändå ingen skillnad om det är från oss. Men om det kommer från farmor så vet hon.)
Så då fick hon en film med alla H.C Andresens berättelser, bok och ett pärlkitt så hon kan göra halsband och armband.
Från moster fick hon ett kök, med diskho, ugn, kyl och spis i ett.
Hon har ju fått en paket varje dag i sin kalender så det räcker med paket tycker jag.
Maken fick ett par nya grillvantar, en get som jag döpte efter honom (från barnmissionen köpte jag den), ficklampa (det är dumt att bryta traditioner, han får en ficklampa varje år från sin far. Varför vet vi inte men skrattar lika mycket varje år när det paketen dyker upp) och ett resebidrag.
Jag fick ett bäddsett från maken, blev riktigt förvånad. Inte något som jag räknat med, speciellt inte från honom.
Och så var det lite annat plock som var inslaget.
Jag gav bort poliosprutor, rent vatten, get och ett bidrag till WWF för att stoppa tjuvjakten. Tycker det var vettigare än en massa skit som ingen egentligen vill ha.

 

 

Julen 2011

Juldagen



Dopparedan

Då var julaftonen här.

Och som jag önskade mig kom det snö.

 

 

Dan före dopparedan

En dag kvar

 

 

Dan före dan före dopparedan

I dag har det kommit lite pudersnö.

Dan för dan före dan före dopparedan

Och hoppas fortfarande på en vit jul.

 

 

Snö

Detta längtar jag efter.

SNÖ!

 

 

 

Dagsschema

Jag är så trött. Skulle kunna gå och lägga mig och vakna någon gång efter nyår känns det som.
Dagarna är alldeles för fullknökade för att jag skall palla. Det börjar märkas nu.
En "vanlig" dag ser ut så här just nu.
Upp kl 7 och bråka med Cleo om kläder.
Kl 7.15 Maken åker, och lämnar Cleo på vägen.
kl 8 ut med hunden
kl 9 åker till Rekvisita
kl 12 åka och måla i svärmors lägenhet, eller något annat ärende, eller hälsar på svärmor osv
kl 14.30 hem och ut med hunden
kl 15.30 handla, om jag orkar
kl 16-16.30 hämtar Cleo
kl 16.45 ut med hunden en snabbis
kl 17 börja med middagen
kl 17.30 äta
Sedan vill jag bara dö.
Jag känner att detta schemat är alldeles för mycket.
Du tänker säkert att det är ett lugnt eller samma schema som du alltid har. Men så funkar inte jag. Stress för mig är samma sak som att trycka i en nötallergiker nötter. Jag blir skitdålig och hamnar förr eller senare på sjukhuset. Den där akutsprutan som finns om en nötallergiker blir dålig heter tabletter för mig. Men man han inte hålla på hur länge som helst och inte varje dag att äta nötter om man inte tål det.
Man måste undvika det. Och det är inte det lättaste i detta samhälle.
På fredag kommer svärmor flytta in till oss. Vi vill ha henne här för hon klarar inte sig själv. Och så slipper vi oroa oss för att det hänt henne något om hon är hemma. Men min ensamhet som jag behöver försvinner.
Jag måste ha egentid för att ladda mina batterier.
Och det finns inget utrymme för det just nu.

Planeringsmöte

Har varit på planeringsmöte för svärmor i dag.
Hon skall få komma hit till oss på fredag. Hemtjänst kommer hon också att få. Det känns bättre både för henne och mig om hon får "neutral" hjälp.
Hon kommer att stanna tills vi åker till Thailand. Sedan är tanken att hon skall hem till sig. Men det får tiden utvisa. Tredje våningen utan hiss, ingen höjdare.
Annars får hon bo kvar här. Hon har ju 240 kvm att sladda runt på med rullstolen. Och det är enplanshus. Bara att gasa!!
Har fått anvisningar om hur man skall hjälpa henne att ta sig fram, hur man skall hålla osv ifall hon ramlar. Hur man går i trappor mm.
Jag skall tillbaka på torsdag kl 10.30 för vidare utbildning i "förflytta svärmor".
Man måste vara försiktig med hennes högerarm. Hon hade ju legat på den i 38 timmar, så den har inte fått tillräckligt med syre. Muskeln i axeln är också avsliten. Men det går bättre å bättre med rörligheten.

Smyckesskåp

Nu har det kommit. Mitt efterlängtade smyckeskåp med spegel.

 

 

666

Man kan ju inte sluta handla när summan stannar på detta.

Irriterande

Nu får dom fanemej ta å ge sig!!!!
Blir så irriterad på att dom inte vet vad som gäller från dag till dag.
Nu skall svärmor inte hem till helgen utan dom har ändrat sig, INGEN, till nästa vecka.
Hur jävla svårt skall det vara för läkaren att bestämma sig.
Jag behöver tid för att förbereda mig mentalt på sådana saker. Det tar något fruktansvärt på krafterna detta velande. Kan då tänka mig hur stackars Siw måste känna.
Var och hälsade på henne idag. Hon mår bättre, men är fortfarande väldigt ledsen.
Hon har magrat så. Hon brukar väga 47 kg, nu väger hon bara 40.
Sju kilo på en som är 150 cm lång är mycket att förlora.

Svärmor kommer hem

Till helgen kommer särmor hem.
Tycker det är ett jävla velande från avdelning 134 på Sahlgrenska.
Först skulle hon stanna tills tisdag (förra veckan) på Shalgrenska, efter det direkt till Högsbo och vara där i 4 veckor.
Nu är senaste budet att hon fick välja på att åka till Högsbo med rehabilitering en vecka, eller komma hem å få 4 veckors rehabilitering i hemmet.
Inget svårt val. Hem å få tre veckor extra rehab.
Fattar inte att dom kan snurra så mellan olika alternativ, dessa två är inte dom enda ändringar som gjorts, men kommer inte ihåg alla turer.
Gamla (och unga) som redan är snurriga, och speciellt på en strokeavdelning, skall väll inte behöva ha det så. Ellen anhöriga som vill veta för att kunna planera osv. Men det är vårdens signum.
Nä klara besked tack.
Nu kommer hon hem till oss till en början. Som tur var har vi ett enplanshus så hon kan sladda omkring med rullstolen som hon vill.
Vi har en granne som har en eldriven rullstol så hon kan ju alltid hånka på honom när hon är ute och åker.
Undra om det är lag på vinterdäck när hon är ute å kör? haha
Här kommer hon att vara till efter jul iaf. Vi åker till Thailand den 18/1 så då vet vi inte vart hon skall vara, antingen här eller hos sig. Hon har tre trappor utan hiss till sig. Så det kan ju vara lättare att vara här då. Men hon kan ju lika väl ha kommit tillbaka helt då. Hon får bestämma själv hur hon vill bo.
Man vet aldrig.
Och detta med att man aldrig vet, blir en tankeställare när någon nära drabbas.
Det kan ju faktiskt hända mig också. Ingen går säker.

Förkylningstider

Fortfarande förkyld.
Har inte ens hoppat ur pyjamasen idag. Bara dragit på mig jacka och skor för att gå ut med hunden (passar min lillasysters hund, då hennes två tikar löper).
Jo, jag var i affären också. Iklädd samma stass. Men matchade den med mina nya örhängen. Man kan ju inte se ut hur som helst när man går ut.

Glittriga Hello Kitty örhängen matchar min pyjamas perfekt :-)

Julklappstips

Den eviga frågan och julgåtan.
Vad skall man ge i julklapp. Och speciellt till en som redan har allt.
Du kan jag rekommendera att köpa en tvål med ett tvålfat. Nej ingen vanligt tvål. Utan en som är lite lyxig.
Kolla in tvålbutiken i Haga, Melissa.
Och köp till ett handgjort tvålfat.
Dessa alla fula tvålkoppar som pryder folks handfat kan få en att tappa lusten att ens använda tvålen som ligger där i.
Gå in på Melissas hemsida.
Tryck på Nyheter och skrolla ner. 
Där ser du dom unika tvålfaten.

Dunderförkyld

Då var det dags igen. Dunderförkyld och blåsor i munnen.
Det värsta är blåsorna. Åta, dricka, prata, svälja och röra tungan gör så in i h*lvete ont.
Och nässprayen gör nytta i näsan för en stund, men när den rinner ner i halsen så är det värre än eld.
Känns som det fräter på mina redan ömma blåsor.
Så nu sitter jag här med en halv dassrulle vardera näsborre så jag inte skall snora ner över allt.
Hostar och nyser. Skallen är fylld med bomull. Och lock för öronen.
Alla slags huskurer kör jag blandat med vetenskapligt bevisade metoder.
Skit vad det är jobbigt att vara förkyld.
Kan tillägga att jag är inte manligt förkyld. Jag tror inte jag skall dö alltså.

Shopping när den är som bäst

Jag var och köpte mig ett par nya vinterkängor igår. Spatserade runt här hemma och fick skavsår. Bara åka till affären och lämna tillbaka dom.
Så idag tänkte jag att jag tar en tur till Freeport.
Dom hade möblerat om affärerna å jag blev helt virrig. Lika tur att jag inget visste innan jag åkte dit. Nu var det bara att börja i ena änden och beta av dom en efter en.
Och så blev det ett par nya vinterkängor, vita som jag ville ha.
Eller det blev NIO par skor när jag var klar.
Fem par sockar slank oxå ner. Samt tre par vantar till Cleo från Vincent.
6 par skor från Vincent & 1 par vinterkängor från Gulliver till Cleo, mina vita höga från Canada snow och dom röda från ? ingen aning, orkar inte gå å kolla.

Vad gick då detta kalaset på??
Inte mer än dom skorna som jag lämnade tillbaka.
1500:- för allt, eller om man skall vara petig, 1528:-.
Så med andra ord så gjorde jag ett jävla klipp idag.
Slå det om ni kan ;-)

Ny tavla x 3

När man inte ens kan låta bli att adventstjärnorna hänger en millimeter snett, är det då så himla smart att köpa en tavla om är uppdelad på tre?!?!?!
Ni kan ju själva fatta vad det innebär.
Att mäta i millimeter är ett måste, jag ser när det skiljer sig så lite, allt blir snett då tycker jag.
Så denna bedrift att hänga upp den tredelade tavlan UTAN laserpass gick bättre än förväntat. Fick visserligen ändra spikarna någon gång, men dom hålen syns ändå inte bakom tavlan.

Julbelysning och svärmor

Just u är det en period som orden bara snurrar osamanhängade i huvudet.
Glömde helt bort att det var första advent i går. Vi höll på att greja här hemma med belysning och annat julpyssel. Nu lyser det både i trädgården och inne.
Blir irriterad för minsta lilla grej.
Försöker träna på att utsätta mig för saker som jag måste fixa, annars så kan jag inte tänka på något annat. Tex julstjärnan som inte hänger rakt i fönstret.
I går kunde jag inte somna för det malde i mig. Fick till slut gå upp och fixa den så jag kunde släppa den tanken.
Detta är bara en av alla "maltankar", som jag kallar dom.
Tvätten måste hänga på ett visst sett.
Vända på blommor som står åt "fel håll" i föntret.  Mina står alltid rätt ;-)
Helt sjukt att man bara inte kan släppa det och låta det vara.
Jag är ju så medveten om att jorden inte går under för att en adventsstjärna hänger snett. Men ändå så blir det ett stort problem i vardagen.

 

Nu har vi bestämt att svärmor skall flytta hit. Hon kan inte bo kvar i sin nuvarande lägenhet, 3:e våningen utan hiss.
Vi har gått om plats.
Både för hennes del och våran så blir det bäst så. Vill inte gå och oroa mig att det hänt henne något.
Vi får ta bort alla trösklar i huset. Bygga en rullstolsramp så hon kommer ut och in i huset.
Möblera om så hon får vårt sovrum.
Men det är ju småsaker. Bara hon blir bra, det är huvudsaken. Även om hon inte kommer tillbaka 100% så är hon här hos oss, så vi kan hjälpa till. Hon kommer få hemtjäns och hjälp utifrån (trots att hon vägrar).
Hon vill absolut inte att vi skall avboka resan till Thailand i januari. Men jag känner sisådär att åka ifrån henne. Men som sagt det beror på hur mycket hon har kommit tillbaka.
Men hon är så jävla enveten. Vägrar att be om hjälp, kan själv som man säger.
Vill inte vara till belastning på något sett.
Har skällt på henne att hon får faktisk inse att det är andras tur att hjälpa henne nu. Varför skall alltid hon få hjälpa. Det känns ju bra att få ge tillbaka.
Och att hon inte får göra vissa saker på egen hand. Som att ta sig från rullstolen till sängen (så klart ramlade hon). Eller sätta sig upp själv, vilket hon oxå gör.
Det värsta är väl inte att hon ramlar och slår sig. Utan att hon får en ny stroke eller bryter något.
Nu när hon är på bättringsvägar så får inget hända henne.
Hon är ju trorts allt världens bästa svärmor och farmor (dajo)

Ny huvudbild

Då var det dax igen att byta huvudbild.
Passar bra med julinspirerat när det bara är 23 dagar kvar till julaftonen.