Äcklad av att se mig själv. Fy fan för att se ut så här.
Förut var jag bara fet, nu har jag fått finnar och pricken på i-et är munsåret på överläppen som kom som ett brev på posten. Alltså inte försenat då.
Att gå ner i vikt är mer eller mindre helt omöjligt med mina mediciner. Jag vet inte vilket som är värst. Att må skit för att man ser ut som man gör eller att bara må skit. Känns som om det är meningslöst att ta medicinen när man ändå blir nere pga hur man ser ut. Som moment 22.
Mina kläder sitter för tajt, om inte försmå. Att gå och köpa nya stärker absolut inte ens självkänsla. Stå i omklädningsrummet och se ens valkar välla över i dom kläderna som man "trodde" skulle passa.
Helt sjukt. För 7 år sedan hade jag storlek 36. Nu vet jag bara att allt under storlek 48 inte går på.
En sådan sak att köpa byxor ger en världens ångest. Och att överhuvudtaget ta på sig kläder är en mardröm. Michelinkvinnan i spegeln är absolut inget tilltalande.
Och alla bilder som matar en med hur man skall se ut. Smal, smal, smal.
Och att säga att jag är för kort för min vikt är inte bra det heller. Finns absolut inga kläder för kvinnor som är över 3 meter.
Och jag hatar när det sitter åt så man ser ut som en vandrande berg-och-dal-bana.
Jag skulle varit en flubber istället. Då hade jag åtminstone varit söt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar