Längtan som aldrig kom

Jag tänker till baka på när Cleo var nyfödd. Jag kunde inte säga att jag älskade henne med en gång. Jag hade ju aldrig lärt känna henne. Hon rörde sig knappt i magen, jag kände aldrig några sparkar. Hon bara gjorde så jag mådde skit. Kräktes, foglossning, gallsten osv......
Jag kan inte låta bli att vara avundsjuk på dom som mådde bra och fick lära känna sin bebis innan den kom ut.
Kommer i håg att jag hatade dom tre första månaderna efter hennes födsel.
Hon bara låg där. Knorrade lite emellanåt och var bara ett "drömbarn". Sov hela nätterna, åt och sket.
Alla som frågade, nu måste du vara lycklig. Nej, inte speciellt  kan man ju inte svara.
Ens plickt som nybliven mor är att du skall vara överlycklig och älska ditt barn från allra första stund. (svenskt ordspråk, typ)
Vilket jag aldrig gjorde. Och det väckte skuldkännslor istället.
Jag vet att jag inte är den enda som känt så. Men det är VÄLDIGT tabu att säga något sådant.
Folk ser på dig med hat i blicken (inte dom som står en nära och vet "bakgrunden").

Jag har alltid tyckt att gravida är vackra. Så coolt att se en kvinna med ett liv inuti sig som växer. Jag hade längtat till att vara gravid. Få stoltsera med min mage och bara myst åt att bli familj.
Så blev det en mardröm istället. Kunde aldrig glädjas av situationen. Vara gravid och längta.
Jo vist längtade jag, att allt skulle vara över.
Jag som bara ville vara lyckligt gravid.

Knodden bara några timmar gammal.

Bäst att tillägga (så inte socialtjänsten kommer) att jag älskar den lille skiten nu.