Men helt plötsligt inser man att vi skall lämna vårt hem och aldrig mer komma hit. Allt det som vi kallar vårt skall bli någons annans (då menar jag inte sakerna). Detta som är min trygghet kommer inte längre att vara vårt. Mitt hem skall någon annan bo i.
Med blandade känslor så vet jag varken in eller ut. Vi vill ju så gärna flytta och har längtat så, men samtidigt skall vi lämna något vi älskar. Det hade varit så lätt om det var ett hem som man vantrivdes i, men så är inte fallet.
Det tar emot att packa, det blir så verkligt då, att lämna huset.
Jag trodde inte att det skulle kännas så här. Men känslorna kommer ifatt en.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar