Gömma sig bakom sin diagnos

Ja det är vad många tror. Medan jag själv håller på att bena ut vad som ÄR min sjukdom och vad som inte är det.
Jag kan inte jämföra med att vara frisk till att bli sjuk. Jag har alltid varit "sjuk".
ADHD drabbas man inte av, det föds man med.
Läkaren frågade om vad jag lider av i min ADHD.
Hur fan skall jag veta det??
Jag vet ju inte ens om att jag har haft det. Jag lever I DET. Så vad skall jag jämföra med???
Trott att alla mina hjärnspöken varit något annat, oförklarligt.
Helt plötsligt sitter man med facit i hand. Och alla hundratusentals pusselbitar får en mening och faller på plats.
Svaret blir. Ja ha!
Och så börjar man pricka av vad det är som urskiljer sig från andra, utan ADHD.
Skulle man ta dom flesta sakerna separat skulle det inte skiljas speciellt mycket från någon annan. Men dom upptar hela min vardag. Dom är ett hinder, sätter konstant krokben för mig. Det blir som om hjärnan går i baklås, högvarv, skenar samtidigt.
Men den skillnaden som gör det hela till en diagnos är att jag har det 24-7, och du någon gång i bland.
Dom där vardagsproblemen blir hundra ggr värre.
Du tycker det är piece of cake, tex gå till en ny mataffär, kan vara rena rama helvetet för min del.
Vet jag vart jag skall innan kan jag kolla via deras hemsida hur affären ser ut så jag inte irrar omkring där inne och inte hittar ut tillslut. Paniken som växer och jag är livrädd för att få ett "psykbryt" där inne.
Visst utsätter jag mig hela tiden för utmaningar. Men det hjälper inte alltid. Jag blir inte bättre på att komma till nya ställen som jag inte känner till (detta är EN av problemsakerna, med affärer alltså).
Jag kan åka till något helt nytt om jag har peppat mig och planerat en vecka i förväg. Jag måste ha tid på mig för att komma dit.
Jag kan likväl bara slinka in på ett "farligt" ställe om jag får för mig det.
Det är just det som är så förvirrande, varför kan jag ibland och varför är det tvärstopp andra ggr.
Det är detta som folk kanske uppfattar att jag gömmer mig bakom min diagnos, skyller på den.
Men jag försöker bara komma på vad det är JAG lider av, måste ju börja se på saker å ting på ett helt annat sett helt plötsligt.
Lära känna en person som jag inte känt förrut. Och som jag inte ens gillar.
Tänk er själva att tvingas leva i hop med en som ni inte står ut med, dygnet runt. Den vägrar att släppa taget och naglar sig fast i dig.
Hur hade du blivit om du fick leva så?
Jag måste stå ut med fanskapet tills vi kommer överens. Tvingad att umgås med en energitjuv.
Vad händer om man inte klarar av det?
Man kan ju inte säga upp bekantskapen direkt.
Knepigt det där.