Det som inte fick hända har hänt

Som jag skrivit tidigare så har jag världens bästa svärmor.
Vi har en otroligt bra kontakt. Jag kan prata med henne om allt (då jag inte har en mamma längre så har hon blivit min stöttepelare).
Hon är receptarie så hon kan alla mediciner som jag äter. Och är verkligen insatt i mina diagnoser och inte allra minst förstående.
Hon håller på med vatten gympa två ggr/vecka. Går minst en promenad på 1 timma/dag osv.
Helt klar i koppen och mycket självständig. Enveten till tusen, men ändå realistisk.
Trots sina 72 år så är hon otroligt aktiv.

I måndags fick jag en obehaglig känsla om henne. Tänkte att Cleo har sådan tur att få just henne som farmor. Tanken svingade iväg på att vad skall hända om hon dör. Då har jag ingen superbra svärmor längre och Cleo mister sin största idol.
Slog bort tanken och blev irriterad på att jag tänker så.

I onsdags morgon ringer hennes faster mig och frågar om jag pratat med Siw i går eller i dag. Hon hadde ringt henne och inget svar, Siw ringer alltid tillbaka om hon missat samtal från Sonja.
Sonja blir väldigt orolig över allt, så det är inget ovanligt att hon jagar upp sig över sådant.
Jag lugnade henne med att jag pratat med Siw nu på morgonen. Lögn.
På onsdagar kommer hon till oss för att hjälpa mig med städningen.
Just denna onsdagen väntade jag inte på henne, vilket jag alltid brukar göra, för att jag skulle i väg tidigare.
När hon inte är hemma så har hon ALLTID mobilen med sig, och så klart på.
Jag ringde först hem till henne, sedan till hennes mobil som var avstängd.
Känslan från i måndags gjorde sig påmind och nu jag blev orolig.
Åkte hem och hämtade nycklarna till hennes lägenhet och körde dit.
Jag ropade på henne genom brevinkastet och såg att det låg post innanför. Posten kommer efter 14 till henne och nu var klockan 10.20.
Fattade direkt att det var något allvarligt.
Låste upp dörren och ropade på henne. Då hörde jag ett svagt stönande från sovrummet.
Sprang dit och fann henne liggandes på mage på golvet.
Hon lyfte huvudet lite och jag såg paniken i ögonen.
Kastade mig på telefonen och ringde 112.
La henne i framåtstupat sidoläge. Jag sa till henne att ambulansen var på väg och att det ordnade sig. Smekt henne på pannan och pratade hela tiden lugnande (uppfattade jag det som) med henne. Frågade om hon hörde mig och bad henne blinka om hon gjorde det. Svaret blev ja.
Eftersom hon legat på magen såg jag att hon hade blåmärken på munnen, ansiktet och armarna och liggsår på höfterna.
Jag la över henne en filt eftersom hon legat utan kläder.
Jag såg att hon hasat sig fram från toaletten, hennes glasögon låg på handfatet tillsammande med en pads med smink på. Det innebar att detta hänt på kvällen.
Ringde maken och sa att han genast skulle komma för hon hade fått en stroke. Jag visste så klart inte ett det var en stroke men ena mungipan hängde och hon kunde inte röra sig och inte prata.
Hon försökte säga något men det gick inte. Jag sa till henne att inte prata, bara ta det lugnt. Jag höll hela tiden en hand på henne så hon skulle känna att jag var där.
Ambulansen kom och dom tog hand om henne. Dom frågade om hon åt någon medicin, så jag gick och hämtade dom som stod i skåpet (tur att jag visste vad dom fanns).
Maken kom när dom skulle lyfta in henne i bilen och han bröt i hop helt.
Då hördes ett högt stönade från henne, precis som hon sa till honom att han inte skulle vara ledsen.
Jag sa att han skulle åka med ambulansen och jag tar bilen till Sahlgrenska.
Hon fick komma direkt in på avdelningen, och undersökningarna började.
Vi fick prata med en sköterska och hon frågade en massa saker som kunde vara bra att veta för dom.
När vi fick träffa henne igen så ville hon berätta något, vilket inte gick. Vi lugnade henne och sa att allt som gällde nu var att hon skulle ta det lugnt.
Jag frågade om hon var törstig och hon nickade ja.
Jag hade en svamp som jag baddade läpparna och munnen med. Hon var snustorr, inte så konstigt med tanke på hur länge hon hade varit utan vätska.
Hon försökte hela tiden säga något. Vilket man inte hörde, det var precis som om tungan var förlamad på henne. Men vi ställde jag och nej frågor så hon kunde nicka.
Hon gav sig inte och försökte säga något ändå.
Eftersom hon vet så mycket om stroker och hjärnblödningar så förstod jag att det var viktigt för henne att få fram det hon ville säga.
Tillslut fick vi fram att det hade hänt kl 8 på morgonen dagen innan.
Jag tycket det var märkligt, fick inte ihop det att det skulle vara på morgonen. Sminkpadsen låg ju på hanfatet och den använder hon ju på kvällen innan läggdags.
Men hon fortsatte försöka säga något.
Vi sa hela tiden till henne att inte prata bara ta det lugnt och att vi fanns där för henne och att hon inte skulle oroa sig.
Vi fick till slut fram att det hänt på kvällen kl 20.
Hon sa något som vi inte kunde förstå, om och om igen.
Efter mycket om och men så stod det klart för oss att det var på måndagen kl 20 det hänt.
Och nu var det onsdag!!!
Hon har alltså legat helt klar i huvudet och inte kunnat göra något i 38 timmar.
Jag kan då förstå vad hennes blick hade sagt till mig när jag fann henne.
Att någon äntligen hade hittat henne. Och hon skulle få hjälp.
Jag kan bara föreställa mig vilka tankar som hade snurrat i hennes huvud.
Skall jag dö här på golvet, kommer någon hitta mig innan det är försent.

När dom hade gjort en hjärnröntgen såg dom att hon hade haft en liten stroke innan, vilket ingen visste om. Och det som hon hade blivit drabbad av nu var en propp.
Vi trodde att det värsta var stroke sedan kom hjärnblödning och minst "farlig" var en propp.
Men propp och stroke är det samma fick vi klart för oss i morse efter samtalet med avdelningen.
Och det var en STOR stroke hon hade fått.
Hon är ju helt klar i huvudet och vet mycket väl vad det innebär att få en stroke. Vad det är som händer med hjärnan och kroppen och vad följderna blir.
Tillståndet kan ändras på en timma till det sämre eller bättre och sedan vända igen.
Så med det menas att faran inte är över. Läkaren kan inte säga något. Så man lever i ovishet just nu.
Dom vet inte hur stor del av hjärnan som tagit skada. Det visade sig också att hon hade ordentligt med åderförkalkning i de stora artärerna till hjärnan från ryggraden.
Dom har gett henne mediciner (så klart, dumt att påpeka) som man egentligen ger till hjärtpatienter som har årderförkalkning.
Så nu står vi här. Vet inget mer och inte hur det hela kommer sluta.
Vi hoppas på att hon skall bli bra så klart.
Vi tar en dag i sänder. Fokuserar på det som händer just nu och gör det bästa av situationen.

Cleo med sin älskade Dajo i Lysekil.