Och så säger min pappa att jag är girig?!?
Vem är det som är girig egentligen?
Hur fan kan man bara skita i att fråga två av fyra barnbarn om dom skulle vilja ha något.
Det var inte det att hon hade dyrbara saker. Hon hade inte heller ont om dom.
Jag skulle vilja haft ETT minne från farmor. Men nej då, dom andra hade visst ont om grejer.
Så dom tog ALLT!!
Och kan tänka mig att dom skickade iväg mestadels av sakerna till välgörenhet eller slängde.
Hur svårt kan det vara att höra av sig och fråga.
Nu hade jag absolut inte räknat med att pappa skulle gjort det. Men det fanns fler som kunde gjort ha det. Han är ju inte ensam släkting till farmor.
Men det bevisar vad dom tycker om oss.
Dom har antagligen bara lysnat på pappa och inte frågat om FAKTA.
Det har funnits flertalet ggr att göra det, men dom vill antagligen inte. Och man kan inte tvinga någon att lyssna som inte vill.
Hur insnöad får man vara om man blint tror på vad ena parten säger. Som des utom ljuger så skjortan står rätt ut. Och för andra bakom ljuset.
Det är inte bara detta om att han tagit rubbet av arvet från mamma, utan att han har gjort urkunsförfalsning för att kunna göra det.
När vi sågs i Tinsrätten den 18/10 hade han varken ombud eller något annat med sig. Skyllde allt på ombudet, att han skulle ha rubbet av alla dockument. Undrar om ombudet även hade hans hjärna?
Och att skylla på att han inte kommer ihåg, för att det var så längesedan, är rena rama skitsnack. För jag vet att pappa har ett superminne.
Men han kommer ihåg att vi fick mammas livförsäkrin.
(Det fick vi veta att det var minsan HANS pengar som vi fick. Det skulle vi vara jävligt tacksamma för, fick vi rätt upp i ansiktet av honom.
Han frågade inte ens om vi behöde pengar direkt efter mamma dog. Vi båda gick i skolan så jag fick klara mig på studiebidraget.
Jag skulle ta studenten knapt 2 månader efter hon dog.
Alla som tagit studenten vet att man gärna vill ha något fint på sig, men jag hade inga pengar att köpa en klänning för.
Att bo i ett hus fullt med saker för miljoner, så kunde han inte ge oss pengar till kläder ens.
Vi fick hela tiden hör hur värdelös och dålig mamma var. Hur sjuk i huvudet hon var osv.
Hur tacksamma vi skulle var för att han lät oss bo kvar i huset (tills det såldes).
Och hur mycket pengar det kostade varje månad att ha det.
Hur mycket skulder hon dragit på sig (inte sant).
Ingen ångest alls, och inga skulldkänslor. Heller hur!
Vilken frisk människa gör så mot sina barn????)
Jag kan dra upp en hel lista med saker som har gjorts olagligt.
Han har hela tiden vetat att han gjort olagliga saker, för han har inte kunnat sälja Rosa Huset utan att det uppdagats.
När han åkte in i fängelse, för att ha sålt stulna bilar, försvarade jag honom. Förklarade för alla att det inte var hans fel och att han blivit lurad osv.
Han som satte dit honom, enl pappa, satt på samma anstalt. Och dom umgås fortfarande, och gör affärer ihop.
Jag tycker det är lite konstigt att han kunde förlåta honom. När han har orsakat 1,5 år i fängelse.
Och pappa sa till mig när jag besökte honom på firman att jag inte fick säga något till hans fru, för hon vill inte att han skall ha med honom att göra. Vilket jag tycker är en helt normalt med tanke på vad han har gjort mot pappa (enligt honom själv då).
Kan oxå berätta att vi åkte mer eller mindre upp och hälsade på pappa varje helg på anstalten.
Han påstår nämligen att jag och min syster bara kommer till honom när vi vill ha något. Vilket visserligen stämmer. Det vi vill ha är kärlek från en far. Men det var väl för mycket begärt.
Skulle du nu fråga någon annan så skulle dom säga: "Han älskat er sy mycket. Ni betyder så mycket för honom". Det vet jag, för det har dom sagt. Han spelar på att han bryr sig och vi skiter i honom. Allt för att det skall vara synd om honom. Och att vi är sådanna otacksamma skitar.
Om dom vill veta hur det egentligen ligger till kan dom ju alltid komma på rättegången sedan.
DÄR kommer ALL fakta tas upp.
Sedan kan dom dömma. DÅ hade jag accepterat det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar