Oordning ordförådet

Orkar just nu inte skriva ut mina tankar.
Får ingen ordning på hur jag skall formatera meningarna. Orden vill absolut inte samarbeta.
Då går det inte att skriva.
Men svärmor gör framsteg varje dag, små men stora i mina ögon.
I dag gjorde jag iordning hennes naglar. Vilket hon var tacksam för. Hon har alltid målade naglar, så bara det gjorde att hon kände sig bättre och gladare.
Det känns skönt att kunna göra något för henne, hon som alltid stöttat mig.
Så nu får hon tillbaka ;-)

Var stark

Allt som händer dig, bra som dåligt, har en betydelse.
Med andra ord ALLT HAR EN MENING.
Ser du det inte när det händer och varför det just skall drabba dig så kommer du få reda på det senare. Eller om det inte kommer ett svar så gör det det när du dör.
Sådan är min tro.
Ingen Gud som vill att det skall ske eller som gör det för att testa min tro.
(Jag skall inte ropa hej där i Gudstron än. Vem vet, när jag väl har dött så står jag kanske där utanför pärleporten med lång näsa.)
Så all skit som drabbar mig har alltså ett syfte.
Vilket jag ibland inte kan förstå, för det verkar vara onormalt mycket skit som händer just mig.
Som en vän sa: Jag har ibland undrat om du varit Hitler i ditt förra liv. Så mycket skit som händer dig.
Men det tror jag inte. Jag har nämligen otroligt svårt (fattar noll) med tyskan ;-)
Det finns vissa som säger att det drabbar bara dom starka. Eller det som inte dödar dig, stärker dig.
Alltså är jag en supermänniska *hahaha*..
Nä skämt åsido, Men man får en helt annan syn på livet när man blir nerslagen av sak på sak. Dom där små problem blir liksom genomskinliga, pice of cake. Bagateller för mig och en livskris för andra. Man tar saker olika hårt och tacklar dom på olika sett.
Men det är ofta det där som inte betyder något alls som får min bägare att rinna över.
Tex att lakanet ligger fel, hittar inte min ena strumpa, ingen mjölk i kylen osv. Dom där vardagssakerna som ingen egentligen ser som ett stort problem
Men sedan att jag kan tackla död, svek, depression, diagnoser som inte är något kul, osv. kan förvåna mig.
Det fixar jag, eller när jag väl kommer ut därifrån så lever jag och är en livserfarenhet visare. Och kan till nästa gång  bemöta det bättre och jag vet vad det innebär. Vilket jag absolut inte vill, att det skall bli en nästa gång.
Till nästa gång, tänker du. Ja så är det i mitt liv. Skit händer gång på gång.
Men när det verkligen gäller så fixar jag det.
Som nu med svärmor, jag MÅSTE fixa det. När ingen annan orkar vara stark så kan inte jag klappa i hop. Då får ju dom runt omkring mig det ännu värre.
Så nu är jag stark och tar hand om maken och dom drabbade. Fixar med det där som man inte orkar ta tag i.
Ser till att dom får ett hopp och tänker positivt.
Nu är det JAG som är stark och kan hjälpa dom som hjälpt mig. Ge tillbaka det som dom ställt upp med.
I går ringde Siws kusin. Hon sa att jag skulle se det som att jag var en räddande ängel som hittade henne. Dom orden stärkte mig ännu mer.
Det är ju så man måste se det. Inte ha ångest (jo det har jag ändå) över allt som man kunde ha gjort. Och inte alla dessa tankar med att varför ringde jag inte tidigare, tänk om jag hade gjort så, så kunde det ha varit annorlunda då osv.
Utan vända på det och se det som hon sa, jag räddade henne.
Får man säga så? Det skiter jag i, jag känner så i alla fall.
Sedan får jag försöka lägga dom där "tänk om" tankarna åt sidan. Men dom finns ändå ekandes i huvudet.
Man får utgå från att man ändå inte kan ändra på det som hänt.
Utan utgå från det som hänt och göra det bästa av situationen.

Det som inte fick hända har hänt

Som jag skrivit tidigare så har jag världens bästa svärmor.
Vi har en otroligt bra kontakt. Jag kan prata med henne om allt (då jag inte har en mamma längre så har hon blivit min stöttepelare).
Hon är receptarie så hon kan alla mediciner som jag äter. Och är verkligen insatt i mina diagnoser och inte allra minst förstående.
Hon håller på med vatten gympa två ggr/vecka. Går minst en promenad på 1 timma/dag osv.
Helt klar i koppen och mycket självständig. Enveten till tusen, men ändå realistisk.
Trots sina 72 år så är hon otroligt aktiv.

I måndags fick jag en obehaglig känsla om henne. Tänkte att Cleo har sådan tur att få just henne som farmor. Tanken svingade iväg på att vad skall hända om hon dör. Då har jag ingen superbra svärmor längre och Cleo mister sin största idol.
Slog bort tanken och blev irriterad på att jag tänker så.

I onsdags morgon ringer hennes faster mig och frågar om jag pratat med Siw i går eller i dag. Hon hadde ringt henne och inget svar, Siw ringer alltid tillbaka om hon missat samtal från Sonja.
Sonja blir väldigt orolig över allt, så det är inget ovanligt att hon jagar upp sig över sådant.
Jag lugnade henne med att jag pratat med Siw nu på morgonen. Lögn.
På onsdagar kommer hon till oss för att hjälpa mig med städningen.
Just denna onsdagen väntade jag inte på henne, vilket jag alltid brukar göra, för att jag skulle i väg tidigare.
När hon inte är hemma så har hon ALLTID mobilen med sig, och så klart på.
Jag ringde först hem till henne, sedan till hennes mobil som var avstängd.
Känslan från i måndags gjorde sig påmind och nu jag blev orolig.
Åkte hem och hämtade nycklarna till hennes lägenhet och körde dit.
Jag ropade på henne genom brevinkastet och såg att det låg post innanför. Posten kommer efter 14 till henne och nu var klockan 10.20.
Fattade direkt att det var något allvarligt.
Låste upp dörren och ropade på henne. Då hörde jag ett svagt stönande från sovrummet.
Sprang dit och fann henne liggandes på mage på golvet.
Hon lyfte huvudet lite och jag såg paniken i ögonen.
Kastade mig på telefonen och ringde 112.
La henne i framåtstupat sidoläge. Jag sa till henne att ambulansen var på väg och att det ordnade sig. Smekt henne på pannan och pratade hela tiden lugnande (uppfattade jag det som) med henne. Frågade om hon hörde mig och bad henne blinka om hon gjorde det. Svaret blev ja.
Eftersom hon legat på magen såg jag att hon hade blåmärken på munnen, ansiktet och armarna och liggsår på höfterna.
Jag la över henne en filt eftersom hon legat utan kläder.
Jag såg att hon hasat sig fram från toaletten, hennes glasögon låg på handfatet tillsammande med en pads med smink på. Det innebar att detta hänt på kvällen.
Ringde maken och sa att han genast skulle komma för hon hade fått en stroke. Jag visste så klart inte ett det var en stroke men ena mungipan hängde och hon kunde inte röra sig och inte prata.
Hon försökte säga något men det gick inte. Jag sa till henne att inte prata, bara ta det lugnt. Jag höll hela tiden en hand på henne så hon skulle känna att jag var där.
Ambulansen kom och dom tog hand om henne. Dom frågade om hon åt någon medicin, så jag gick och hämtade dom som stod i skåpet (tur att jag visste vad dom fanns).
Maken kom när dom skulle lyfta in henne i bilen och han bröt i hop helt.
Då hördes ett högt stönade från henne, precis som hon sa till honom att han inte skulle vara ledsen.
Jag sa att han skulle åka med ambulansen och jag tar bilen till Sahlgrenska.
Hon fick komma direkt in på avdelningen, och undersökningarna började.
Vi fick prata med en sköterska och hon frågade en massa saker som kunde vara bra att veta för dom.
När vi fick träffa henne igen så ville hon berätta något, vilket inte gick. Vi lugnade henne och sa att allt som gällde nu var att hon skulle ta det lugnt.
Jag frågade om hon var törstig och hon nickade ja.
Jag hade en svamp som jag baddade läpparna och munnen med. Hon var snustorr, inte så konstigt med tanke på hur länge hon hade varit utan vätska.
Hon försökte hela tiden säga något. Vilket man inte hörde, det var precis som om tungan var förlamad på henne. Men vi ställde jag och nej frågor så hon kunde nicka.
Hon gav sig inte och försökte säga något ändå.
Eftersom hon vet så mycket om stroker och hjärnblödningar så förstod jag att det var viktigt för henne att få fram det hon ville säga.
Tillslut fick vi fram att det hade hänt kl 8 på morgonen dagen innan.
Jag tycket det var märkligt, fick inte ihop det att det skulle vara på morgonen. Sminkpadsen låg ju på hanfatet och den använder hon ju på kvällen innan läggdags.
Men hon fortsatte försöka säga något.
Vi sa hela tiden till henne att inte prata bara ta det lugnt och att vi fanns där för henne och att hon inte skulle oroa sig.
Vi fick till slut fram att det hänt på kvällen kl 20.
Hon sa något som vi inte kunde förstå, om och om igen.
Efter mycket om och men så stod det klart för oss att det var på måndagen kl 20 det hänt.
Och nu var det onsdag!!!
Hon har alltså legat helt klar i huvudet och inte kunnat göra något i 38 timmar.
Jag kan då förstå vad hennes blick hade sagt till mig när jag fann henne.
Att någon äntligen hade hittat henne. Och hon skulle få hjälp.
Jag kan bara föreställa mig vilka tankar som hade snurrat i hennes huvud.
Skall jag dö här på golvet, kommer någon hitta mig innan det är försent.

När dom hade gjort en hjärnröntgen såg dom att hon hade haft en liten stroke innan, vilket ingen visste om. Och det som hon hade blivit drabbad av nu var en propp.
Vi trodde att det värsta var stroke sedan kom hjärnblödning och minst "farlig" var en propp.
Men propp och stroke är det samma fick vi klart för oss i morse efter samtalet med avdelningen.
Och det var en STOR stroke hon hade fått.
Hon är ju helt klar i huvudet och vet mycket väl vad det innebär att få en stroke. Vad det är som händer med hjärnan och kroppen och vad följderna blir.
Tillståndet kan ändras på en timma till det sämre eller bättre och sedan vända igen.
Så med det menas att faran inte är över. Läkaren kan inte säga något. Så man lever i ovishet just nu.
Dom vet inte hur stor del av hjärnan som tagit skada. Det visade sig också att hon hade ordentligt med åderförkalkning i de stora artärerna till hjärnan från ryggraden.
Dom har gett henne mediciner (så klart, dumt att påpeka) som man egentligen ger till hjärtpatienter som har årderförkalkning.
Så nu står vi här. Vet inget mer och inte hur det hela kommer sluta.
Vi hoppas på att hon skall bli bra så klart.
Vi tar en dag i sänder. Fokuserar på det som händer just nu och gör det bästa av situationen.

Cleo med sin älskade Dajo i Lysekil.

Farmor

Det gnager mer och mer att vi (jag & min syster) inte blev tillfrågade om vi ville ha något minne från farmor när hon dog.
Och så säger min pappa att jag är girig?!?
Vem är det som är girig egentligen?
Hur fan kan man bara skita i att fråga två av fyra barnbarn om dom skulle vilja ha något.
Det var inte det att hon hade dyrbara saker. Hon hade inte heller ont om dom.
Jag skulle vilja haft ETT minne från farmor. Men nej då, dom andra hade visst ont om grejer.
Så dom tog ALLT!!
Och kan tänka mig att dom skickade iväg mestadels av sakerna till välgörenhet eller slängde.
Hur svårt kan det vara att höra av sig och fråga.
Nu hade jag absolut inte räknat med att pappa skulle gjort det. Men det fanns fler som kunde gjort ha det. Han är ju inte ensam släkting till farmor.
Men det bevisar vad dom tycker om oss.

Dom har antagligen bara lysnat på pappa och inte frågat om FAKTA.
Det har funnits flertalet ggr att göra det, men dom vill antagligen inte. Och man kan inte tvinga någon att lyssna som inte vill.
Hur insnöad får man vara om man blint tror på vad ena parten säger. Som des utom ljuger så skjortan står rätt ut. Och för andra bakom ljuset.
Det är inte bara detta om att han tagit rubbet av arvet från mamma, utan att han har gjort urkunsförfalsning för att kunna göra det.
När vi sågs i Tinsrätten den 18/10 hade han varken ombud eller något annat med sig. Skyllde allt på ombudet, att han skulle ha rubbet av alla dockument. Undrar om ombudet även hade hans hjärna?
Och att skylla på att han inte kommer ihåg, för att det var så längesedan, är rena rama skitsnack. För jag vet att pappa har ett superminne.
Men han kommer ihåg att vi fick  mammas livförsäkrin.
(Det fick vi veta att det var minsan HANS pengar som vi fick. Det skulle vi vara jävligt tacksamma för, fick vi rätt upp i ansiktet av honom.
Han frågade inte ens om vi behöde pengar direkt efter mamma dog. Vi båda gick i skolan så jag fick klara mig på studiebidraget.
Jag skulle ta studenten knapt 2 månader efter hon dog.
Alla som tagit studenten vet att man gärna vill ha något fint på sig, men jag hade inga pengar att köpa en klänning för.
Att bo i ett hus fullt med saker för miljoner, så kunde han inte ge oss pengar till kläder ens.
Vi fick hela tiden hör hur värdelös och dålig mamma var. Hur sjuk i huvudet hon var osv.
Hur tacksamma vi skulle var för att han lät oss bo kvar i huset (tills det såldes).
Och hur mycket pengar det kostade varje månad att ha det.
Hur mycket skulder hon dragit på sig (inte sant).
Ingen ångest alls, och inga skulldkänslor. Heller hur!
Vilken frisk människa gör så mot sina barn????)
Jag kan dra upp en hel lista med saker som har gjorts olagligt.
Han har hela tiden vetat att han gjort olagliga saker, för han har inte kunnat sälja Rosa Huset utan att det uppdagats.
När han åkte in i fängelse, för att ha sålt stulna bilar, försvarade jag honom. Förklarade för alla att det inte var hans fel och att han blivit lurad osv.
Han som satte dit honom, enl pappa, satt på samma anstalt. Och dom umgås fortfarande, och gör affärer ihop.
Jag tycker det är lite konstigt att han kunde förlåta honom. När han har orsakat 1,5 år i fängelse.
Och pappa sa till mig när jag besökte honom på firman att jag inte fick säga något till hans fru, för hon vill inte att han skall ha med honom att göra. Vilket jag tycker är en helt normalt med tanke på vad han har gjort mot pappa (enligt honom själv då).
Kan oxå berätta att vi åkte mer eller mindre upp och hälsade på pappa varje helg på anstalten.
Han påstår nämligen att jag och min syster bara kommer till honom när vi vill ha något. Vilket visserligen stämmer. Det vi vill ha är kärlek från en far. Men det var väl för mycket begärt.
Skulle du nu fråga någon annan så skulle dom säga: "Han älskat er sy mycket. Ni betyder så mycket för honom". Det vet jag, för det har dom sagt. Han spelar på att han bryr sig och vi skiter i honom. Allt för att det skall vara synd om honom. Och att vi är sådanna otacksamma skitar.

Om dom vill veta hur det egentligen ligger till kan dom ju alltid komma på rättegången sedan.
DÄR kommer ALL fakta tas upp.
Sedan kan dom dömma. DÅ hade jag accepterat det.

Gömma sig bakom sin diagnos

Ja det är vad många tror. Medan jag själv håller på att bena ut vad som ÄR min sjukdom och vad som inte är det.
Jag kan inte jämföra med att vara frisk till att bli sjuk. Jag har alltid varit "sjuk".
ADHD drabbas man inte av, det föds man med.
Läkaren frågade om vad jag lider av i min ADHD.
Hur fan skall jag veta det??
Jag vet ju inte ens om att jag har haft det. Jag lever I DET. Så vad skall jag jämföra med???
Trott att alla mina hjärnspöken varit något annat, oförklarligt.
Helt plötsligt sitter man med facit i hand. Och alla hundratusentals pusselbitar får en mening och faller på plats.
Svaret blir. Ja ha!
Och så börjar man pricka av vad det är som urskiljer sig från andra, utan ADHD.
Skulle man ta dom flesta sakerna separat skulle det inte skiljas speciellt mycket från någon annan. Men dom upptar hela min vardag. Dom är ett hinder, sätter konstant krokben för mig. Det blir som om hjärnan går i baklås, högvarv, skenar samtidigt.
Men den skillnaden som gör det hela till en diagnos är att jag har det 24-7, och du någon gång i bland.
Dom där vardagsproblemen blir hundra ggr värre.
Du tycker det är piece of cake, tex gå till en ny mataffär, kan vara rena rama helvetet för min del.
Vet jag vart jag skall innan kan jag kolla via deras hemsida hur affären ser ut så jag inte irrar omkring där inne och inte hittar ut tillslut. Paniken som växer och jag är livrädd för att få ett "psykbryt" där inne.
Visst utsätter jag mig hela tiden för utmaningar. Men det hjälper inte alltid. Jag blir inte bättre på att komma till nya ställen som jag inte känner till (detta är EN av problemsakerna, med affärer alltså).
Jag kan åka till något helt nytt om jag har peppat mig och planerat en vecka i förväg. Jag måste ha tid på mig för att komma dit.
Jag kan likväl bara slinka in på ett "farligt" ställe om jag får för mig det.
Det är just det som är så förvirrande, varför kan jag ibland och varför är det tvärstopp andra ggr.
Det är detta som folk kanske uppfattar att jag gömmer mig bakom min diagnos, skyller på den.
Men jag försöker bara komma på vad det är JAG lider av, måste ju börja se på saker å ting på ett helt annat sett helt plötsligt.
Lära känna en person som jag inte känt förrut. Och som jag inte ens gillar.
Tänk er själva att tvingas leva i hop med en som ni inte står ut med, dygnet runt. Den vägrar att släppa taget och naglar sig fast i dig.
Hur hade du blivit om du fick leva så?
Jag måste stå ut med fanskapet tills vi kommer överens. Tvingad att umgås med en energitjuv.
Vad händer om man inte klarar av det?
Man kan ju inte säga upp bekantskapen direkt.
Knepigt det där.

Dubbelt grattis älskling!

I dag är det makens födelsedag.
Har köpt en tröja som han kan ha på jobbet utanpå skjortan. En precis likadan som jag köpte till honom förra året?!?
Det måste betyda att jag tyckte den var något för honom. Inte för att jag har något minne av det föregående tröjköpet.
Och för ungefär 1½ månad sedan köpte jag en Nespresso Pixie kaffemaskin för att ge honom idag.
Jag har inte brytt sig om att öppna kartongen. När han plockade upp den så visade det sig att det var TVÅ maskiner där i. Skönt att det inte bara är jag som gör fel.
Så nu sitter vi här med dubbla tröjor och dubbla kaffemaskiner.

Hurgada v/s Hunnebo

Kom hem i torsdags från Egypten.
Sol och ungefär 32 gradera varje dag. En välbehövd D-vitaminchock.
Varje dag var det stranden. Bada och gräva i sanden är ett måste.
Cleo hittade en ny bästis, Max.
Han var så snäll. Trots att dom inte pratade samma språk så gick det utmärkt.
Varje morgon var det tjat om denna Max.
Så när han väl dök upp var lyckan gjord.
Hon fick gå alldeles själv och hålla kopplet som Max hade. Fram och tillbaka, fram och tillbaka, fram och tillbaka......
En avslappnande semester och fulladdade batterier med andra ord  :-)

Mammas lilla magdansös 

Utsikten från balkonen kunde nog inte vara bättre. 

När skötaren inte såg, tog Cleo en liten promenad med Max på tu man hand.

I lördags var det dag att packa sig i väg till Hunnebostrand men 7 pratglada tjejer.
Det sk "bröllopsgänget" som jag lärde känna när vi alla planerade bröllop.
Vi träffades hösten 2006 och har sen dess hittat på en massa galenskaper ihop. Varje höst när vi har vårt jubileum brukar vi hitta på nåt mer speciellt, förra året var det middag med 80-talstema och i år hade vi förmånen att få låna två lägenheter i Hunnebostrand genom en av tjejernas jobb.
Sällskapsspel och med mängder av kackel och skratt stod på schemat (hade visserligen inget schema, men det är inte svårt att lista ut vad som kommer ske när vi ses).
Vin , sprit, öl, drinkar och god mat slank också ner.
Mycket tissel och tassels var det också.
Men som vanligt gick tiden alldeles för fort.
What happens in Hunnebo stays in Hunnebo.