Dödsboförmedlaren innefattar inte rättsskyddfshjälp. Vilket betyder att vi får betala för det själva eftersom dödsboet inte har några tillgångar. Pappa har inte tagit upp något arv från mamma när hon dog. Vilket bara det är absurt. Hon ägde båda husen i örgryte, alla smyckena, konsten, kläderna (då talar vi inte H&M), pengarna mm.
Vi får tillbaka det när processen är klar. Vilket kan betyda om några år i värsta fall. Har redan hållt på i två år. Och det är inte så att advokater tar en timpeng på 500:-, nej då, utan snarare 2000:-/timma.
Och hon har lagt ner (än så länge) över 20 timmar. Tur att vår advokat inte har börjat ta betalt än.
Vill bara att detta skall vara över.
Jävla tingsrätten som inte kan ge något besked ang nytt datum för delgivningsskylldigheten på pappa. Hans ombud "puckot" har påstått sig sjuk den dagen då det sist skulle hållas. Vilket han inte har varit enligt andra vittnen. Men det är väl som vanligt. När det inte gäller skattefiffel så ligger det inte i prioritetshögen hos dom.
Och inga advokater verkar vilja ta i hans del av det hela. Verkar vara jävligt infekterat då den advokaten (känd sådan) som ogiltlighetsförklarade mammas sista testamente inte äns får lov att tala om det. Infekterat värre!!
Undra hur mycket som har fifflats med egentligen. Det rör ju sig om urkunsförfalskning, klipp och klistra i papprerna, lurat min stackars faster (som inte alls är skylldig till något, hon har litat på att pappa hjälpt oss och han har lurat henne).
När farmor levde så ville inte jag och min syster att hon skulle få reda på något. Hon såg alltid pappa som "den gode sonen". Vi ville inte förstöra den bilden för henne. Det är ju inte hennes fel att pappa är psykopat. Hon har blint trott på allt som han har sagt till henne. Och den historian vet vi ju hur den är. LÖGN!!!
Vi ville inte äns konfrontera farmor med vad som var sant och inte. Inte ge henne massa bekymmer som egentligen inte alls rör henne. Men pappa var ju martyr inför henne och berättade hur elaka vi var och giriga. Efter allt som han gjort för oss. Typ låtit sina barn gå till socialen och svälta.
Jo, det är sant. Jag hade inga pengar efter mammas död och precis tagit studenten, fick höra att jag skulle vara jävligt tacksam att jag fick bo gratis (i mitt eget hus). Då bad man inte om några pengar till mat. Levde på nudlar, när man hade råd, och att vänner bjöd mig på mat. Fick alltid sådant tillbakakastat i ansiktet från pappa, även om man bar på sina bara knän om hjälp.
Vi lät henne leva med den bilden av sin son som hon hade. Vi visste ju att hon inte var purung och antagligen inte så långt kvar i livet.
Vi vet inte vad hon har sagt till våra kusiner. Antagligen har hon lagt fram pappas version (hon hade ju ingen annan) för dom verkar inte vilja ha med oss att göra.
Tänk om dom bara kunde se vad som egentligen hänt.
Farmor saknar jag så mycket. Men när hon sa elaka saker om min döda mamma så ville jag inte höra mer. Jag vet ju att det är pappa som tuttat i henne det. Men det gör jävligt ont att höra lögner om sin mor, som jag skulle allt för att få tillbaka.
Jag skulle så gärna vilja ha ett minne från farmor. Men vågar inte be om det, för då får jag garanterat höra hur girig jag är. Jag vill inte ha massa saker. Utan bara ett litet minne. Nu har jag bara korten och mina egna minnen. Vi vågar inte äns fråga hur det blir med hennes hus och alla sakerna. Sist vi frågande något sådant fick vi sådana utskällningar och anklagelser så vi inte äns var vatten värda.
Det går inte en dag utan jag tänker på henne. Besöker minneslunden utan att någon vet. Gråter utan att någon ser.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar