Saknad

Är inne i en skitperiod. Allt känns bara skit, skit, skit.
Jag saknar mig själv. Så som jag egentligen är. Eller var, kanske man skall säga.
Det är så mycket som snurrar i skallen. Har svårt att sortera tankarna, hålla isär dagarna och se något positivt.
Allt är bara skit.
Saknar att jobba. Få vara behövd och göra nytta. Känna att man duger.
Saknar det som varit.
Saknar att kunna längta och se fram emot något med glädje.
Saknar att få skratta. Vara glad. Känna glädje.
Saknar att kunna känna mig älskad. Att tycka om sig själv.
Jag vill inte vara isolerad från omvärlden längre.
Jag vill ut och träffa folk. Bli bjuden på fest. Bli hembjuden till någon. Ha någon att prata och umgås med. Vara social.
Men jag orkar inte.
Orkar inte ens se mig själv i spegeln. Den andra personen som står mitt emot mig känner jag inte. Hon bara suger livet ur mig känns det som. Hatar henne.
Jävla spökhjärna!!
Varför kan den inte bara fungera som en helt vanlig hjärna. Kräver inga extratillbehör så som högt IQ, eller lysande begåvning.
Bara en helt vanlig frisk hjärna.
I bland undrar jag om jag börjar bli schizofren. Fast skillnaden, med att vara och är, är väl att jag vet att tankarna är knäppa. Men ändå så tänks dom. Går inte att stänga av. Dom tvingar sig fram hur jag än gör för att försöka blockera dom.
Schizofren betyder visserligen kluvet psyke, så det kanske stämmer ändå.
Det känns som om jag står och tittar på mig själv genom ett fönster. Jag ser vad som kommer att hända och försöker att skrika för att stoppa det, men det är ingen som hör. Som om jag var osynlig. Precis som i En julsaga. Som om jag är Ebenezer Scrooge och står där med Kommande Julars Ande.
Hatar att må så här.
Att inte ens kunna skymta ljuset i tunneln. Utan allt är bara svart. Totalt jävla mörkt.
Livet känns som ett straff.
Det är jobbigt att sakna något som man har, men inte är.
Det är jobbigt att längta efter sig själv som inte längre finns.