Men denna gången är det inte mig det gäller, utan en bekant som har gått bort.
En 37 årig småbarnspappa. Som lämnat två små på 3 & 1 år och en fru på 34.
Så tragiskt.
Sådana här hemskheter få mig att vakna till och inse vilken jävla tur jag ändå har.
Jag är uppväxt i en kristen familj. Med söndagskola och allt det där. Men har inte tron kvar längre. Inte efter det jag genomlidit. Men jag tror ändå på något.
Kanske ödet.
För jag har den filosofin att allt händer av en anledning och allt ont har något gott med sig. Och att var och en blir salig på sin tro.
Jag tror inte på himlen, men ser ändå min mamma sitta på ett måln och dingla med benen och vaka över mig.
Känns lite dubbelmoral allt det där, men jag kanske har plockat i hop det bästa från alla religioner och gjort mig en egen tro.
Som jag sa, var och en blir salig på sin tro.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar