Hjärnspöken

Jag hatar när hjärnan spelar en ett spratt. Jag kan tänka logiskt och inse att det inte är farlig, men lik förbannat så blir det totalt fel.

Som när jag skall träffa någon, vara bland folk, ringa ett samtal eller bara att gå upp ur sängen så kan denna försvarsmekanism slå till. Eller för den delen som en blixt från klar himmel också.

Jag blir helt panikslagen, kroppen låser sig och jag känner dödsångest.

Jag kan just då i det ögonblicket tänka klart men ändå så blir det så. Jag vet ju att det inte händer något, men hjärnan lyssnar inte på mina tankar. Den totalvägrar. Det är som om hjärnan är uppdelad och den ena delen har stängt in sig med paniken och krampaktigt håller kvar i den som om det var det sista som fanns.

Hjärnspöken, panikångest, tomtar på loftet. Du får kalla det vad du vill men jag kallar det hjärnspöken.