MEN = alt+ctrl+delit

Det var flera år sedan jag mådde så här bra.

Nu vill jag ut och ha en "praktikplats". Prova på jobblivet och se vad jag klarar av. Jag går in i affärer och kan ha en konversation med kassörskan eller någon annan där utan problem. Inga panikattacker som kastar sig över mig så fort jag stoppar näsan utanför dörren, eller behövde inte ens öppna dörren förut för att få dom. Nu sparkar jag upp dörren och kastar mig ut.
Som jag sagt så många gånger tidigare så händer det ALLTID någon skit som får mig att rasa igen. Och då är det inte att en nagel gick av eller att jag hade sönder svärmors mingvas. Utan något som verkligen vem som helst hade kunnat rasa utav. Har tänkt att denna gången finns det faktiskt inget som kan dra ner mig igen. Jag är starkare än jag var för 10 år sedan. Misshandeln jag var med om i början av året, tvisten om att min biologiska pappa stulit mammas arv som han inte ens hade rätt till känns som en match jag lätt kan klara av. Vilket jag aldrig kunnat drömma om. Jag är glad och sprallig igen. Myser med min dotter och känner verkligen hur min kärlek till henne rinner i mina ådror. En fantastisk känsla som är helt ny för mig. Euforisk är den.
MEN (det där ordet som är lika med alt+ctrl+delit) i dag kom det. Något som jag inte ens kunde hittat på var möjligt för mig att bli drabbad av. Livet är så jävla fucking orättvist. Jag är medveten om det men ändå blir jag förbannad när det drabbar mig. Varför just jag. Det är den frågan som alltid ploppar upp när någon skit händer. VARFÖR JUST JAG??????
Får jag inte svaret på den frågan när jag dör så stryper jag både ST Per och kassörskan när jag väl kommer dit. Ett liiitet problem bara, jag tror inte på den historien efter döden. Skit samma, jag kan ju hoppas på att den finns så jag får valuta för all skit som jag kånkat runt på.
Tillbaka till MEN.
Jag är med i ett forskningsprojekt om bipolär syndrom, läs om projektet här http://ki.se/cns/mikael-landens-forskargrupp. Har genomgått en massa olika tester mm och en av dom är att dom tar ryggmärgsvätska för att kolla att man inte har någonting som inte skall vara där. Mikael Landén, forskargruppsledaren, ringde mig i dag för att berätta om proverna som dom tog sist, 17 rör med blod och ryggvätskeprovet. Alla proverna såg bra ut, MEN på ryggvätskeprovet visade det sig att jag har förhöjd mängd vita blodkroppar, en bra bit över maxvärdet som man skall ha. Han frågade om jag märkt av några av en massa olika symptomen, orkar inte skriva dom nu. Och svaren blev ja på en hel del. Sådana saker som jag inte brytt mig om att lägga energi på. Petitesser i min kamp om överlevnad. När man tänker efter så ser man ett sammanhang. Nu när man vet vad man skall titta efter.
Så nu skall det dras igång en hel utredning om jag har MS eller inte.
Jag försöker skita i det. Det gör ju ingen skillnad om jag oroar mig eller inte. Svaret blir ju det samma ändå. Och den dagen jag får svaret får vi se vad jag gör. Så känner jag nu, idag. Hur jag känner i morgon, det tar jag då.

Byxorna vid knäna

I dag är det äntligen dags att ta på sig shortsen.
När jag tar på mig dom så åker dom rätt ner. Dom har blivit för stora (jag har en ny medicin som gör att jag äntligen tappar några kilon ist för att lägga till dom, inte mig emot). Där står jag med byxorna vid fötterna och skriker FAAAAN. Det är nämligen mina favorit shorts. Tänker efter en stund och vänder på det. Kul att dom är förstora för då är jag mindre och jag kanske äntligen kan ha mina andra sommarkläder som har hängt i garderoben i tre år om inte mer.
Tog fram min PP kjol som jag han att använda en gång. Den fick jag på mig utan att åla min i den. Knäppningen var inga problem det heller. Och, ja tro fan att den också är för stor. Försöker tänka att det var ju också ett bra tecken på att midjemåtter inkl röv har krympt. Men det finns botemedel mot detta i-landsproblem. Shoppa nytt :-D
Typiskt, aldrig är man nöjd ;-)

Ny huvudbild med sommarkänsla

Efter dom senaste dagarna med sol och värme har jag en förhoppning om att sommaren kanske har kommit. Och det firas med att byta huvudbild till något mer somrigt.

Detta är en av mina favorit bilder som jag tog i Lysekil ute vid Stångehuvud.
Den är tagen med mobilkamera. Det skulle man inte kunna tro...

Mediamord

Med risk för ramaskri.
Många inlägg är nu om Lisa som blev mördad. Det skrivs R.I.P, vi saknar dig, skänker en extra tanke osv.
Selfi läggs ut med någon text om att det är hemskt, samtidigt som tjejen står med fotoblick och putade mun. Osmakligt enligt mig. Tjejen passar på att utnyttja tillfället för att få sin bild delad så många gånger som möjligt. Och många puckon gör just detta, delar vidare.
Det skrivs i inläggen som om dom kände Lisa. Hur dom lider med familj och vänner. Hur fruktansvärt det är att just du, Lisa, blev mördad.
Tro nu inte att jag inte tycker det är hemskt och fruktansvärt det som hänt. För det tycker jag. Men det som jag tycker är irriterande är alla dessa inlägg som tycker att det är såååå fruktansvärt att det hänt XX som är i "ropet", som media uppmärksammar.
Vad hände med alla dom andra som blir mördade? Dom som inte media uppmärksammar.
Beror det på att man blivit "van" av alla dödsskjutningar och gängkrig att man skiljer på folk och folk. Alla har ju anhöriga och vänner som är inblandade och känner samma sorts smärta. Varför inte uppmärksamma dessa människor också.
Vist skall man göra sin röst hörd när det är något som berör en. Men detta hysteri och utnyttjande av situationen får mig att spy.

Fucked up

Att ta tag i vissa saker som är jobbiga är som att bli torterad.
I dag har jag ringt polisen för att höra vad som händer med anmälan som gjordes när jag blev misshandlad för tre månader sedan. Jag har dragit på samtalet för att det just är så jobbigt. Vill bara glömma allt men ändå så vill jag ha det undanstökat så det kan läggas bakom mig. Att dra tillbaka anmälan finns inte i min värld. När någon misshandlar mig skall dom inte komma undan med det. Skulle man dra tillbaka sin anmälan är det som om man säger att det var ok. Det är det inte. Jag vill att han skall få sitt straff för det brutala överfallet. Och det lidande det innebär.
När jag fick prata med handläggaren som har hand om fallet sa hon.
- Ja det kan ta tid. Just nu är vi på 15000-någon ting och du har ju 27000. Så vi vet inte alls när det kan tänkas bli.
Resurserna är inte stora för polisen. Helt jävla sjukt att behöva vänta så länge innan anmälan skall gås igenom och om förundersökning skall inledas, om åtal skall väckas och sedan vänta på rättegång. Jag kommer ju få vänta i över ett år innan det får ett slut.
Så jag sitter här och grinar och tycker att hela jävla rättsväsendet är fucked up.

Villkorslös kärlek

Jag ligger redan och "sover" när Cleo kryper ner gemte mig. Hon pussar och kramar mig samtidigt som hon viskar i mitt öra
- Jag älskar dig.
Det är då jag förstår vad villkorlslös kärlek är.
Är så otroligt lycklig att jag äntligen kan känna kärlek igen.
Tänk dig själv att inte känna någon kärlek till ditt barn från födseln och 3,5 år framåt. Att inte kunna känna det för någon, ingen alls. Och vilken ångest det föder när man inte älskar, vad det nu egentligen är, det som omvärlden förväntar, nej kräver att man ska göra. Och då betoning på SKA.
Jävla sjukdom som stjäl år ifrån mig.
Och alla år som jag bara har önskat att jag var död och inte sett något positivt i något.
Alla mornar jag vaknat och min första tanke varit
- Kan det inte bli kväll snart så jag kan få gå och lägga mig.
Alla dagar som livet gått förbi men jag har inte levt.
Jag hoppas på att livet skall komma tillbaka till mig med hjälp av rätt medicinering. Men det tar så lång tid med att få rätt kombination med dom olika medicinerna. Men efter 3 år, sedan jag fick rätt diagnoser, är jag närmare målet än någonsin. Nu kan jag till och med förstå att det finns ett ljus i slutet av tunneln.

Smärtan vid misshandel är inte synlig

Hon lastade in matkassarna i bilen som hon just hade handlat på Maxi. Klockan var bara 15.30 så hon skulle gott å väl hinna hämta dottern på dagis i god tid.
Hon backade ut från parkeringsrutan och körde mot T-korsningen. Hon tittade både höger och vänster. Hon noterade att det kommer bil från vänster sida men hon skulle gott å väl hinna svänga ut, då den var 50 metar bort. När hon svängt ut, fortfarande inne på den stora parkeringsplatsen, hörde hon någon som ställde sig på tutan. Hon bromsade till i ren reflex. Då såg hon i backspegeln en bil som näst intill låg inne i hennes bagageluckan. Hon sträckte upp händerna strax över axlarna och sa högt.
- "Men hallå!!!"
Hon hörde hur den irriterande föraren la i ettan och trampade gasen i botten för att köra om. Hennes första tanke var, detta kommer aldrig gå.
Han (det var en man som körde) insåg inte att det var alldeles för smalt och att han aldrig skulle kunna köra om där.
Han drog hela hennes vänstra sida på bilen så det skrek i lacken. Han hade så pass hög fart att han inte kunde stanna förrän en bra bit fram. Hon körde sakta framåt för att komma närmare honom. Hon tittade ner för att knäppa av sig säkerhetsbältet. När hennes blick riktades mot den andra bilen såg hon hur föraren var halvvägs ute. Hon öppnade dörren för att kliva ut men möttes av en hård smäll från mannen. Han knuffade hårt igen dörren ännu en gång med henne emellan, sen försökte han knuffa in henne i bilen.
-"Vad fan håller du på med, är du inte klok", sa hon med arg röst.
Hon lyckades ställa sig upp och flytta sig från dörren. Då kom ännu en hård knuff i bröstet och hon slog ryggen i bilen. Och en till, och en till. Han mumlande något och var helt svart i ögonen. Han bröt på engelska eller något han hon att tänka.
-" Är du inte klok, vad håller du på med. Vem fan tror du att du är." Hörde hon sig själv säga. Samtidigt som tankarna flög omkring i huvudet på henne. Hon knuffade bort honom och fräste åt honom.
-"Vem fan tror du att du är"
Han svor åt henne och sa något om att hon är helt jävla dum i huvudet som bromasar framför honom.
Ögonen var fortfarande svarta. Hon tänkte att vänder jag mig om nu så flyger han på mig bakifrån och jag har ingen chans att försvara mig. Så hon stod kvar och stirrade honom i ögonen.
Han greppade tag i hennes krage på jackan och skakade henne. Örfil efter örfil avlöste varandra. Hennes tanke när hon fick den första var. Vilken jävla kärring, en örfil.
Men den tanken försvann när första knytvävslaget kom. Hon tappade balansen och försökte greppa efter något för att inte falla omkull. Hon fick tag i bakrutans vindrutetorkare på mannens bil. Men fallet var för kraftigt för att hejda. Hon föll till marken med torkaren i handen. Oj, tänkte hon och tyckte det var lite komiskt mitt i detta tumult. Då såg hon att bilen var en Holländsk grön liten Peugeot. Hon insåg snabbt att hon aldrig skulle kunna memorera registreringsskylten. Mannen skrek åt henne, men hon hörde inte vad han sa, hennes enda tanke var att få upp telefonen och fota den och ringa polisen. Sedan slog det henne att det skulle aldrig gå. Pinkoden är omöjlig att slå i fickan lik så 112.
När hon tog upp telefonen för att ringa slog han den ur näven på henne. Hon sträckte sig fram för att krypa mot den. Då kom en rak höger mitt i ansiktet så hon föll baklänges. När hon låg på sidan kom en hård spark i magen, och några till. Hon tänkte att hon måste så fort som möjligt ta sig upp, liggandes kunde hon inte försvara sig. Hon han sätta sig på knä när han attackerade henne ännu en gång. Nu fick hon tag i hans jacka. Hon höll krampaktigt fast i den. Hon tänkte att han kanske hade sin plånbok i den och på så sett kunde polisen få fast i honom. Han skulle inte få komma undan.
När hon höll i jackan fick hon flera slag på ryggen och i nacken. Hon drog upp axlarna för att skydda nacken med sin vinterjacka med luva på. Hon kände att den dämpade slagen.
Han sa en massa saker. Kallade henne både det ena och andra. Men hon lyssnade inte så noga. Hon viste att han ändå inte hade något vettigt att säga. Hon var så koncentrerad på att försvara sig själv och tänka ut hur nästa steg skulle bli. Då insåg hon. Hon måste ropa på hjälp. Det tog emot. Hon ber inte om hjälp, så är det bara. Men nu var hon tvungen. Hon skulle inte klara av honom själv.
När hon låg där på marken och skrek samtidigt som hon höll fast i hans jacka, som nu hade börjat åka av honom, åkte en bil förbi. Hon skrek inte bara med rösten utan även med ögonen när hon fick ögonkontakt med föraren. Han var två meter i från henne men fortsatte bara titta och sakta att åka vidare. Hon kastades runt när han försökte komma loss. Hon såg hur folk stod och tittade. Men ingen gjorde något. Hon kände sig skit dum att ligga där och skrika på hjälp. Som ett jävla skådebröd.
Nu åkte jackan av och han tog några steg bakåt. Hon såg att det kom en kille rusandes mot dom. Det gjorde även mannen som snabbt gick fram och ryckte till sig sin jacka som låg gemet henne. Det första mannen säger när kille närmade sig är.
-"Hon tog min jacka".
Sedan började han vifta han mot killen. Killen tog tag i mannen och kastade omkull honom. Satte sig över honom och skrek åt honom.
-"Man slår inte tjejer, hör du det. Man slår inte tjejer. Jag skiter i vad hon har gjort, man slår inte".
Mannen fortsatte att försvara sig med att hon hade tagit hans jacka och hon gjort sönder hans vindrutetorkare.
Hon satt på marken och hostade och försökte få tillbaka luften som bankats och skrikits ur henne. När hon ställde sig på alla fyra såg hon blod på marken, men fattade inte vems det var. En man kom fram och frågade hur det var med henne. Sedan sa han att han skulle ta av hennes sjal, som redan var blodig, för att hålla mot läppen. Det var då hon kopplade att blodet på marken var hennes.
Efter en stund började hela kroppen skaka, tårarna sprutade och det enda som snurrade i hjärna var, vad hände? Vem hände det? Varför? Är det sant? Är det detta som är misshandel?
Det kändes som en film. Inget var på riktigt. Det var inte hon som var med.


Så om du ser eller hör någon som behöver hjälp så agera. Gör något. Skrik. Spring fram. Engagera flera runt omkring. Stå inte bara där och blunda och tänk, det där är inte mitt problem.
Det är inte ditt problem, det vet jag.
Men det blev mitt. Och fortfarande är.
Det som skrämmer mig mest är inte han som misshandlade mig. Utan mannen som bara åkte förbi när han såg mig ligga på marken skrika på hjälp. 

Hon i berättelsen är hon som skriver bloggen.

Ny huvudbild

Nu när våren har kommit så får jag ändra huvudbilden till något mer passande.

 

Jag överlevde!!!

Jag klarade det. Men i Bangkok kom klumpen i magen och tårarna tvingade sig ut. Väskan var inte med på bandet. Borta.
Cleo behövde gå på toa och jag passade på att gråta tyst i min tröja så hon inte skulle märka något. Nya tag togs och vi letade upp stället där man anmäler försvunnet bagage. Hon tog uppgifterna och pep iväg. Några minuter senare kom hon män väskan. Då kom tårarna igen. Men av lättnad att ha sitt bagage.
Nu var det dags att gå till inrikesflyget som skall ta oss till Koh Samui. Där i från är det båt över till Koh Phangan och den var minst sagt skumpig.
Nu var det bara den sista biten kvar. Ta sig till Hotellet.
Baan Panburi Yai Beach, bungalow nr 15. Ett sött litet hus. Eller mer som en söt hydda med palmbladsvävda väggar, ca 6 kvm, endast kallvatten, fläkt. Väldigt spartanskt milt sagt. Men Vi hade det bra i vår lilla hydda.
Några vänner bodde på hotellet som låg vägg i vägg. Och dom hängde vi med under dom 10 dagarna vi hade på den ön. Så kul för Cleo att få lite lekkamrater. Hon har verkligen saknat det.
10 dagar gick och vi packade i hop oss för art byta ö. Nu var det Koh Samui som skulle få bli vårt hem i 9 dagar.
Jag hade bokat rum på Seascape hotell i Chaweng. Detta hotellet ligger på stranden. Pool finns det oxå, enklare att hålla koll på lillan när hon befinner sig i vattnet flera timmar i sträck. Mycket nöjd med det valet. Skulle lätt kunna förlänga vistelsen här. Och har redan gjort ett en gång. Vem vet, kanske en månad till. Jag är inte den som är den. Då slipper jag ju åka hem till det som väntar en.
Så nu ligger vi här och skall sova för att orka med en ny dag av bad å stoj.

Den först bilden är på toalett i hyddan. Fraicht och välstädat var det.
Hotell nr 2 var som att kliva in i ett slott. Sängen är skön och 2 meter bred. Men det är väldigt konstigt. Hur stor än sängen är skall hon ligga på mig.

Vad fan har jag gjort!!!

När man är över 40 så räknas man som vuxen och skall klara sig själv.
Jag är över 40 och känner mig absolut inte vuxen. Får panikångest när jag skall åka till ett nytt ställe och inte kollat tex kartan ordentligt eller liknande. Detta gäller mest när jag åker själv.
Nu har jag nog gjort det "farligaste" jag kan göra.
Åka själv till Thailand med en 5 åring och då är det ingen charter vi snackar om.
Bokat flyg från Sverige till Bangkok med ett byte. Inrikesflyg från Bangkok till Koh Samui. Färja från Koh Samui till Koh Phangan. Och sedan därifrån till hotellet, som jag också bokat hemifrån. Har ingen aning hur jag skall ta mig mellan dom olika bytena. Men pengar fixar det mesta, eller?
Paniken bara bubblar i mig. Ångesten håller hårt i panikens hand. Jag frågar mig själv:
-Vad fan har jag gjort!!!
Jag brukar "utsätta" mig för olika saker som jag har svårt med (detta kallas KBT (kognitiv beteendeterapi, mer info ). Det kan vara sådana saker som att gå dit där det finns mycket folk. Alltså försöka övervinna sin ångest med att utsätta sig för den). Men det är för fan inte ens i närheten av detta. Jag letar febrilt på nätet efter allt som kan hjälpa mig. Information som är bra att ha skrivs ner. På så sett har jag lite trygghet med mig. Och det är inte det att jag har gott om tid. Vi åker om en vecka.
Jag har rest mycket och har varit i Thailand 7 gånger tidigare, så det är inget nytt land för mig. Men nu är jag själv. Usch, det känns som om jag är 11 år och skall resa jorden runt utan att kunna göra mig förstådd.
Vi skall möta upp en kompis med sällskap på Koh Phangan och hänga med dom i 10 dagar, dock olika hotell. Sedan till Koh Samui med dom, men där får jag hitta eget boende med lillan, dom andra har hyrt ett hus med en annan familj från Sverige. Så vi får se om vi stannar.
Eftersom vi kommer vara i Thailand tills den 4/2 så har jag ingen aning om när och vart jag kommer att åka efter Koh Samui. Jag tar det sen har jag bestämt mig för. Ingen ide att lägga den ångesten på den andra.
Även om vi kommer att träffa dom där nere så är fortfarande resan en utmaning som heta duga.
Det positiva är att jag har lillan med mig så henne kommer jag inte sakna. Inte en massa kläder och skor som skall pölsas på. Snålblåst och regn i sidledes är ett minne blott. Ta dagen som den kommer.
Jag vet att det kommer gå bra. Men känslan av ångesten blir inte bättre för det.  

Ny huvudbild

Ny huvudbild

Tiden rusar förbi fast det känns som den kryper fram på dagarna. Konstigt det där.
Jobbiga saker har hänt och orken att skriva är inte så stor, eller mer obefintlig.
Har så många saker i huvudet som jag skulle vilja skriva men det är en sak att ha dom där och en annan att få printat ner dom.
Jag byter i alla fall huvudbild till en mer höstlig.
Jag älskar hösten och dens dofter, men regnet är inget hit.

Tack Sverigedemokraterna

Med all denna uppståndelse som har varit, och är, i samband med valet och Sverigedemokraterna bestämde jag mig för att kolla närmare på vad SD egentligen står för.
Det är så många som gapar om saker å ting som dom inte har en aning om. Alla mynt har två sidor. Man måste ta reda på baksidan innan man dömer någon. Detta gäller i alla fall. Något som merparten tycks glömma, eller inte fattar.
Folk har blivit arga på mig för dom tycker att jag försvarar "fel sida". Försvarar är vad dom tror när jag i själva verket frågarsätter vad för konsekvenser deras åsikt får eller varför har det blivit som det har.
Jag hatar att prata politik. Dels för att jag vet 0 om det och att jag tycker det är så svårt. Jag skulle aldrig "vinna" en politisk match med någon, därför lägger jag ner det innan det börjar. Ibland klampar man i klaveret och ångrar sig något fruktansvärt efteråt.
Men som sagt, jag ville kolla vad det var alla motståndare till SD är så arga på och inte gillar.
Och så ville jag se vad dom andra partierna stod för. Har ju alltid vetat vad man står i sakfrågor och vilken sida. Men att man var mer åt vissa parti än åt andra var en överraskning.
Jag är ju inte "sån".
Eller?
Att läsa allt om alla parti är omöjligt. Valde att ta ut dom 5 viktigaste frågorna och fördjupa mig i dom.
Tjena mittbena, snacka om virrvarr i hjärnan.
Jag har så jäkla svårt för "politik-svenska". Fattar nada. Och att hålla isär på vem det var som tyckte så och vem det var som tyckte si. Fick bli penna och papper. Staplar och diagram samt poängsättning. Mycket smart, tycket jag iaf.
Hittade saker jag tyckte var bra hos alla partier. Vissa kunde jag stryka med en gång genom att läsa på deras hemsida, där behövdes det absolut ingen fördjupning. Fattar verkligen inte att folk kan tro på vissa saker, men det är uppenbart på att dom inte tänker på vart pengarna skall komma från för att finansiera det. Och inte tänka på följderna av vissa beslut.
Tex om man beskattar företagen hårdare, vad händer då?
Dom stora företagen flyr Sverige och lägger sig någon annan stans. Och resultatet i det blir att vi får en hög arbetslöshet och går miste om skatteinkomster och ist får betala för alla arbetslösa.
Det gäller att tänka flera steg i förväg och långsiktigt. Men den förmågan tycks vara en bristvara i politiken.
Och andra tycks vara helt i det blå med andra frågor. Och ÄNDÅ får dom partierna röster???

Så tack Sverigedemokraterna för att jag fick mer insikt i politiken. Utan er hade jag fortfarande trott att jag var en X röstare och säkert, eller jag vet att jag hade, röstat på X.

Alla ni som tycks veta, och ni andra också för den delen, om hur skatterna fungerar i verkligheten skall nog ta och läsa denna berättelse:

10 vänner går dagligen ut för att äta middag. Notan blir 1000 kronor.

Notan delas på samma sätt som skatter betalas:

 

- De första fyra - de fattigaste - betalar ingenting;

- den 5:e betalar 10 kr

- den 6:e betalar 30 kr

- den 7:e 70 kr

- den 8:e 120 kr

- den 9:e 180 kr

- Den 10:e personen, den rikaste, betalar 590 kr.

De tio vännerna åt middag på restaurangen varje dag, nöjda med uppgörelsen. Tills en dag, då

ägaren till restaurangen gav dem rabatt. “Ni är så bra kunder. Jag ger er 200 kr i rabatt på era

middagar.” Middag för 10 personer kostar nu 800 kr.
 

Man ville fortfarande betala middagen som skatter betalas i Sverige.

De första fyra personerna påverkades inte. De fick fortsätta äta gratis. Men hur skulle de andra 6 göra - de som betalade?

Hur skulle de dela upp rabatten på 200 kr så att alla skulle få sin del?

De insåg att 200 kr delat med 6 blir 33,33 kr. Men drog de bort det från varje persons andel skulle den 5:e och 6:e personen få betalt för att äta.

Restaurangägaren föreslog att det vore rättvist att reducera varje persons nota proportionellt. Han räknade ut de belopp varje person skulle betala:

- resultatet blev att även den 5:e personen fick äta gratis

- den 6:e fick betala 20 kr

- den 7:e betalade 50 kr

- den 8:e 90 kr

- den 9: 120 kr

- den 10:e personen betalade 520 kr istället för tidigare 590 kr.

Alla får ett lägre pris än tidigare och nu får 5 personer äta gratis. Utanför restaurangen börjar de jämföra vad de sparat...

- Jag sparar bara en tia av rabattens 200 kr, börjar den 6:e personen. Han pekar på den 10:e och säger:

- Men han sparar 70 kr!

- Precis, jag tjänar bara en tia och det är orättvist att han får sju gånger så mycket som jag, säger den 5:e personen.

- Det är sant! Varför ska han få 70 kr tillbaka när jag bara får 20?
De rika ska alltid ha det lite bättre, gormar den 7:e personen.

- Vänta ett tag! Skriker de 4 första som äter gratis varje dag.

- Vi får ingenting. Det här systemet utnyttjar de fattiga!

De 9 personerna skäller som hundar på den 10:e och kallar honom för allt möjligt och anklagar honom för att suga blodet ur de fattiga.

Nästa kväll kommer inte den 10:e personen till middagen. Skönt tycker de andra 9 och sätter sig ner för att äta. När notan sedan landar på bordet upptäcker de något väldigt märkligt:

Det fattas 520 kronor...

 

Och vad drog du för lärdom av detta?

 

 

Yllebröllop

Den 11 augusti 2007 var den varmaste dagen det året.
Jag var inte direkt klädd för den värmen. Visserligen klänning, men en tung brudklänning var det.
Minnena finns kvar och är fortfarande glad över hur lyckad den dagen blev.
Om det är något i efterhand som jag skulle ändrat på så är det priset man betalar för att använda en klänning i några timmar. Absolut inte ändra på den jag valde. Utan kanske ha en max budget på den.
Men men, blir man kär så blir man 💞

Borrelia

Jag har haft fästingar två gånger i mitt liv som suttit fast. Sedan har jag ju haft några som har promenerat omkring på mig, som jag bara har tagit bort.
Dom där två som fastnat har aldrig blivit så där äckligt blodfyllda utan fortfarande varit små.
Med min studie i detta så är risken 50% att få borrelia.
Nu i midsommar så hittade jag en som fastnat på benet. Fick loss den lätt och tänkte inte mer på det.
I förrgår såg jag ett rött märke på benet.  Tänkte tanken om borrelia men tyckte att formen inte alls stämde in. Nästa dag hade det blivit större. Tänkte att jag skulle vänta en dag till för att se hur det utvecklar sig.  Men jag gick till läkaren i alla fall. Föll för grupptrycket.
Det läkarbesöket var det snabbaste jag någonsin varit med om, och då går jag till läkare väldigt ofta, 35 sekunder. Han hälsade och frågade vad jag ville ha hjälp med. Visade märket på benet. Han tittade på det och sa, borrelia. Inga prover eller något.  Solklart fall. Bara att traska till apoteket å hämta penicillin.
Så nu sitter jag här och kan lägga till ännu en sak i min "sjuklista".
Typiskt att när man väl fått tummen ur att vaccinera sig mot TBE så händer det. Eller var det meningen att jag skulle vaccinera mig för att slippa få det?
Som vanligt, en fråga som man aldrig kommer få svar på.

Hemlängtan

Hur kan man längta hem när man är hemma?
Redan när jag var i tonåren så mådde jag fruktansvärt dåligt när jag skulle åka här i från. Separationsångest var det.
Nu  när jag är 40 är det inte ett dugg bättre.
Sedan den dagen jag flyttade här i från har jag bara vilja flytta "hem" igen. Inte vara badgävel utan bofast som förr. Någon dag så skall det ske.
Nu när jag har hjälpt en vän med sin affär här ute i ett par dagar, och jag har bott här, vill jag inte åka. Blir alldeles gråtfärdig. Men ser på det så att jag har i alla fall fått vara här där mitt hjärta hör hemma.
På Marstrand.

Första dagen med knark

I dag börjar jag med knark.
Eller rättare sagt Concerta som kan liknas med amfetamin. Medicinen är för att jag skall kunna behålla koncentrationen, just nu är den på 2 minuter. Jag skall få mer ork och kunna ta tag i saker som tex att bara en sådan lätt sak som att tömma diskmaskinen. En baggis för andra men ett stort problem för mig. Och fråga mig inte varför. För hade jag vetat det så hade jag kunnat övat på att få det att funka.
Det är väl dom största och viktigaste områdena som jag behöver hjälp med. Vad jag kan komma på nu iaf.  Orkar inte lyfta på röven och kolla vad mer det var som dom hjälper mot (antagligen har inte tabletten börjat verka än;-)). Mitt minne är inte på topp, mer som en teflonpanna när det gäller vad tabletterna gör för verkan. Har ju 4 olika sorter nu för att få bukt med bipolären och ADHDn.
Och nu skall det väl ändå hjälpa. Fan den som ger sig!
Tog den första Concertan i går. Tog den vid lunch och det var inget bra. Var hur rastlös som helst på kvällen.  Var tom ute vid 9 och sågade ner ett par grenar som var döda på ett träd.
Så jag bestämde mig för att göra som läkaren sagt och ta dom tidigt på morgonen. Dom hjälper mig också med att komma i gång snabbare på morgonen. Nu tar det 3 timmar, om jag har tur.
I morse när jag öppnade dörren till altanen så möttes jag av värme. En lycka sköljde över mig. Ett hopp om ett fungerande liv är mitt mål.
Kanske kanske kanske är det på gång nu.

Orm i trädgården

Jag är en som ger mig ut med saxen i högsta hugg på kvällarna och letar efter sniglar för att klippa.
I går var inget undantag. Har inte varit hemma på en vecka så spänningen var på max. Och som jag misstänkte hade antalet sniglar ökat.
När jag var på framsidan av huset så gick jag med mina snigel-spejar-ögon och var helt fokuserad. Men den koncentrationen blev avbruten av att det låg en orm på gräsmattan. Jag är livrädd för ormar.
Hejdade mig från att skrika som en fasthållen gris, men hjärtat stannade. Jag han att tänka en massa olika scenarier. Allt detta på en bråkdels sekund.
Innan jag insåg att det var en plastorm.
Maken har köpt den för att lägga på framsidan för att fåglarna inte skall skita på bilarna.
Men det han inte hade räknat med var att JAG nästan sket på mig.

Det är fan inte sant!

Maken kom hem redan kl 15 idag. Frågade vad han gjorde hemma redan nu.
- Jag har blivit uppsagd. Företaget går dåligt, så då valde dom att säga upp oss som hade provanställning.
WHF!!!
Konstigt att dom väljer att satsa 3,5 månader tidigare när dom vet att företaget bara visar röda siffror.

Tack!!!

När något händer en så får man veta vem som är ens vän. Även om man inte pratar med varandra regelbundet så betyder det så oerhört mycket när någon ringer eller skickar ett meddelande när man råkat ut för något som får världen att rasa eller om man bara mår skit.
Jag har inte många jag umgås med, knappt en handfull. Med umgås menar jag att vi ses kanske 2-5 gånger per år. Och nu visade det sig att jag har 3 som ställde upp av dom. Tre som hörde av sig när min värld rasade samman förra veckan. Och jag hade inte hört av mig till dom ang det som hänt. Utan dom hörde av sig och frågade om dom kunder göra något för mig. Och sedan hörde av sig igen för att bara påminna mig att dom finns där.
Jag blir ledsen när någon som man tror sig stå nära inte hör av sig. Man undrar om dom skiter i mig eller inte bryr sig. Ledsen kanske är fel ord. Sårad och besviken är det mer som.
Så till er som hörde av er, ett jätte TACK och det värmer verkligen i hjärtat att ni finns.
Ni vet vilka ni är.

Nu kom bakslaget, med ett självord....

För ett tag sedan skrev jag: Har det vänt? (se inlägget från 14/5)
Jag skrev att jag undrar när bakslaget kommer, för det gör det alltid. Nu har det kommit i alla fall.
Och hur bättre jag mår desto hårdare och värre är dom. Jag undrar vem det är som tester mig hur hårda slag jag klara av tills jag inte pallar mer. Och VARFÖR händer detta mig???

Nu kom smällen som är den värsta sedan min mamma dog för 20 år sedan.
I torsdags natt fick jag veta att en som står mig otroligt nära har försökt att ta livet av sig.
Över 150 sömntabletter och en massa alkohol hade hon tagit. Att hon blev hittad var rena turen.
När ambulansen kom dit så hade hon svag puls, 35 grader i kroppstemperatur och mycket svag andning. Hon kunde inte andas själv i ryggläge, så det var rena turen att hon inte ramlat i hop så.
Hon hade även skrivit avskedsbrev. Så det var inget litet rop på hjälp. Utan hon menade verkligen allvar.
Jag har varit hos henne så mycket jag kunnat. Första dygnet var stabilt med kritiskt. Dom viste inte om hjärnan hade skadats ang syrebristen. Bara att vänta......
När dom väl kunde göra en hjärnröntgen så såg allt normalt ut.
I går var en mycket lång dag. Jag var uppe hos henne redan kl 8 på morgonen.
Vid 13 skulle hon flyttas till ett annat sjukhus.
Ambulanstranporten kom och hämtade henne och jag började så sakta köra dit jag med.
På motorvägen så kör en bil vårdslöst och sick sackar mellan filerna. Jag ligger i 85 så den ligger betydligt högre.
Ser att det köar upp längre fram så jag släpper gasen. En bil som ligger sist i kön blinkar och byter fil till det vänstra. Dåren som har den svarta bilen hinner inte bromsa utan kör rätt in i den. Den svarta bilen snurrar runt och hamnar 100 meter längre bort än den som hon körde på. Den påkörda bilen, som är en liten Peugot, har nu mera inget bagageutrymme och halva motorn är borta. Den som förorsakade olyckan har inte så mycket kvar av sin front. Som tur var så tog mitträcket dom största smällarna.
När bilarna snurrade runt så kom dom åt flera andra bilar. 
Jag var den första bilen bakom dom. Så det var bara att stanna och springa ut till den närmsta samtidigt som jag ringer 112.
Jag var den enda som stannade och hjälpte till. Lite mäckigt när ena bilen står 100 meter bort att hjälpa alla. Och kolla så inga bilar har läckage. Jag viste inte hur många som var skadade eller chockade. Såg att dom i den bilen som förorsakade olyckan var ute och irrade runt på körbanan. Men inte om det satt kvar någon i bilarna.
Kollade så killen i bilen var ok och sprang bort till dom andra.
En av passagerarna hade slått huvudet i framrutan och spräckt den. Hon hade säkerhetsbälte men satt väldigt långt fram med stolen. Hårrester satt kvar i glaset.
Dom i den bilen var väl i 25 års åldern. 2 tjejer och en kille. Killen verkade sansad så jag sa att han fick ta hand om föraren som var chockad. Men efter som han kände henne så lät han henne göra som hon ville. Det var hennes syster som slagit huvudet i rutan och hade jätte ont i nacke och rygg. Satte den tjejen ner och sa att hon skulle vara lugn och inte röra sig. Den hysteriska föraren försökte jag lugna så gott det gick.
Dom andra i bilarna var omskakade.
Beordrade, ja faktiskt, någon att gå bort till killen som fått den värsta smällen och ha uppsikt över honom och se till att han satt stilla.
En annan fick i uppgift att prata lite med killen som satt i bilen som förorsakade olyckan. Så fick jag ta hand om den hysterika föraren och hennes syster.
Som vanligt var brandkåren först på plats.
Efter ett jäkla tag kom ambulanserna. Och sist polisen.
Förklarade för räddningsledaren vad som hade hänt i snabba drag och vem som var skadad. Jag satt kvar med tjejerna tills ambulansen kom och dom tog över.
Då var det bara att invänta polisen för att ge vittnesuppgifter.
Kan meddela att i går var det 28 grader och strålande sol. Jag hade shorts och t-shirt och bara ville in i skuggan. Brandmännen gick omkring i sin mundering. Kan meddela att det tyget dom har i sina kläder är inte direkt andningsvänligt. Deras kläder har flera olika lager med olika sorters tyg. Jag vet för jag har sytt kopior till brandförsvaret på deras jackor, visserligen i storlek barn som dom skulle ha när dom kom dit på studiebesök.
Så det var jag som var den enda som inte var med i olyckan som stannade.
Blir mörkrädd att folk inte har tid med att hjälpa andra. Vad kan vara så viktigt att man bara skiter i att stanna, eller åtminstone fråga om man behöver hjälp.
Inom ett år har jag varit den som först har hjälpt till på en olycksplats 3 gånger. Antingen har jag en uppgift i livet att få olyckorna där jag är så jag kan hjälpa till eller så är folk så jävla korkade att dom bara blundar för det rör inte dom.

Så med en rejäl försening fortsatte jag mot sjukhuset. Fortfarande lugn, vilket jag alltid blir när det gäller olyckor, och väldigt nöjd med min insatts. Fick också ett stort tack från räddningspersonalen och polisen vilket gjorde mig extra stolt.
Jag var inte hemma förrän klockan var över 21 i går. Lättad över att hon nu får den vård hon behöver. Som hon har behövt länge. När hon sist sökte hjälp fick hon till svar att det var väntetid på 2-3 månader innan hon kunde få träffa en läkare/psykolog hos psykvården. Vad svarar man då?
-Tack, då återkommer jag lite senare.

Jag vill också säga till sjukvården, som "skiter" i folks psykiska ohälsa, och till hennes ex som gav henne den sista knuffen över kanten.
FUCK OFF!!!

Torkvindornas Royce Royce

Kollade runt på nätet efter en torkställning som man kan ha ute, en sådan där liten ingen torkvinda, till svärmor.
Helt plötsligt blir jag förälskad. Ja jag blir det i saker. Där var MIN storkvinda. Ingen sådan där ful i aluminium som vi redan har utan en som är i teak.
Ååååå, vill haaa!!!
Men börjar ana ugglor i mossen när den är från danska Skagerak. Det märket betyder dyrt. Och vist hade jag rätt. Men en prislapp på ynka 10995:-. Nej, ni läste inte fel, tiotusenniohundranittiofem kronor.
Aldrig i livet att jag lägger det på en sak som jag skall hänga kläder på.
Men snygg är den i alla fall.

Blogga från mobil

YDet där med att blogga från mobilen är inte min grej alltså. Vet inte varför.  Men gillar det inte. Nu gör jag ett försök och ser om jag kanske kan ändra uppfattning.
Men nu till det som jag ingenting skulle skriva om.
Är uppe på landet och i natt skulle jag på toa.  Bäckmörkt i huset och jag går mot badrummet. Men brakar rätt in i kaminen och bränner låret rejält.
Min syster frågade varför jag inte skrek. Skrek tänkte jag, jag kunde ju för fan inte ens andas.
Men det var inte så farligt faktiskt. Vet inte varför det inte kändes så värst mycket. Men jag låter blir att fördjupa mig i den frågan.
Dottern undrade i morse vad det var för konstig blå plastsak som låg i sängen.
Nej det är inte jag som svaret kommer bli och inte heller en smurf, utan det var isklamp som räddade mig från smärtan idag.
Men två 15 cm långa sträck över låret kanske är rätt snyggt ändå?

Sommaren här???

Nu kanske värmen har kommit för att stanna. Detta med snålblåst, regn och max 10 gradera är ingen höjdare. Mycket skönare mer sol, sol och minimum 19 grader.
Passar också på att byta huvudbild till något mer somrigt och bohuslänskt.

Har det vänt???

Det var längesedan, jag kommer inte än i håg när det var, jag kände mig så här stark, tillfreds, lugn, positiv mm. Inte direkt jätte glad, men nöjd. Och det känns jävligt bra.
Men nu är det då detta med bakslag. Det kommer ju alltid, och det brukar vara värre hur bättre man mår. Detta är inget som jag själv påverkar utan något helt utanstående. Då pratar jag inte om att jag kör på en betonggris med bilen eller så. Utan så mycket värre.
Men nu skiter jag i det. Bara tänka på nuet och njuta av att min hjärna är på bättre tankar, eller kanske gått på semester. Vem vet?
Något som jag tycker är viktigt är detta med mediciner. Har läkaren föreskrivit en viss dos så skall du ta den, och inte hålla på med att självmedicinera.
Nu e det så att jag själ gjort det. Nu alltså.
Jag äter litium, två tabletter på morgonen och tre på kvällen. Detta skall vara med 12 timmars mellanrum. En diff på en timma är ok men inte mer.
Jag har haft lite konstiga rutiner , och medicinlarmet har jag inte hört (som är på min mobil) för telefonen inte har legat där jag kan höra den, på det senaste så jag har missat att ta kvällsdosen inom den angivna tiden. Och som alla vet skall man inte ta en dubbel dos när man glömt den förgående. Så det har helt enkelt blivit så att jag hoppat över kvällarna.
Efter detta nerdragande på tre tabletter så mår jag så här bra. Kan det vara möjligt??
Skall gå och ta prover nu igen. Vi får se vad dom svaren säger om mitt värde. Sist hade jag förhöjt levervärde, vilket kan innebära att det är för hög dos på litiumet.
Visar proverna att alla värden är kanon skall jag nog ta ett snack med min läkare, tror det är bäst att göra det om det är tvärt om också.
Jag har varit på två 40-årsfester det senaste. Vilket också kan bidra till detta. Att man blir bjuden på en fest, eller liknande, betyder ju att man vill umgås med en (förhoppningsvis).
Att känna sig utvald, det gör mig glad.

A B C D E....

Cleo har alltid varit en bokmal. Hon älskar böcker och bokstäver. Hennes favoritbok när hon var liten var.... telefonkattalogen??
Nu är det lite mer vanliga böcker. Hon verkligen älskar att titta på texter.
Hon har kunnat skriva sitt namn ganska länge nu. Men frågar hur saker och ting stavas. Hon kan inte alla bokstäver så man får visa. Sedan skriver hon det flera gånger.
I går hade hon gjort en teckning till pappa och skrivit pappa på den, helt själv.
Är så glad för att hon har så lätt för att lära sig skriva och har intresset.
Det värmer i hjärtat så jag bli alldeles tårögd att hon har inte har dom svårigheterna med stavning och läsning som jag hade.

Ny huvudbild

Dags att byta huvudbilden igen. Fortsätter med temat blommor.

Lite till

Jag tar min lilla sekatör och skall bara klippa lite på en rosenbuske.
Helt plötsligt står jag med sågen i handen och kapar både grenar och träd.
Varför kan jag inte bara gå ut och klippa lite och sedan gå in.
Nej då. Det blir alltid att jag tar lite till och lite till. Och där borta behöver det klippas. Oj, där står ju det trädet som skall tas ner. Och så vidare.
Jag är mycket väl medveten om detta "problem". Och vet att det alltid blir så när jag "bara" skall.
I går fastnade jag i Krikonträdet med sekatören. Jag tänkte trycka i hop grenarna jag tagit ner så det skulle bli lättare att hålla runt. Detta träd har nämligen taggar på sig på 5 cm. Visst tjena, trampade och fick så klart taggar rakt upp i skorna. Inga smartskor direkt jag tagit på mig, utan ett par foppatofflor.
I dag när jag höll på att beskära päronträdet, som jag "bara" skulle ta dom döda grenarna längst ner på, så slutade det med att jag stod på taket och klippte dom jag inte nådde från marken. Jäkligt irriterande att jag inte nådda alla bara, trots ansträngningen. Var på väg att ställa stegen och klättra upp i trädet när det ropades att maten var klart. Lika bra det. Annars hade jag fortfarande röjt runt bland träd och buskar.
Jag har testat mig själv att försöka gå ut och bara ta lite och sedan gå in. Lyckas det tror ni?
Nopp.

Vart tog den snälla lilla flickan vägen?

Jag längtar tillbaka till denna lilla glada lillfisen. Innan 2,5 års ålder var hon alltid glad. Inga problem med något. När hon skulle lägga sig så var det bara att lägga ner henne i sängen så var det klart.
Sedan kom trotsåldern. Och den håller fortfarande på. Ett jävla liv om allt. Senast i morse var det att hon inte fick ha sina vita strumpbyxor på sig. Hon ålar nämligen omkring i sandlådan på dagis så hon är helt svart när hon kommer hem. Gap å skrik om allt. Precis allt. Vissa säger att det aldrig går över.
Undrar om det finns internatdagis?