Hon backade ut från parkeringsrutan och körde mot T-korsningen. Hon tittade både höger och vänster. Hon noterade att det kommer bil från vänster sida men hon skulle gott å väl hinna svänga ut, då den var 50 metar bort. När hon svängt ut, fortfarande inne på den stora parkeringsplatsen, hörde hon någon som ställde sig på tutan. Hon bromsade till i ren reflex. Då såg hon i backspegeln en bil som näst intill låg inne i hennes bagageluckan. Hon sträckte upp händerna strax över axlarna och sa högt.
- "Men hallå!!!"
Hon hörde hur den irriterande föraren la i ettan och trampade gasen i botten för att köra om. Hennes första tanke var, detta kommer aldrig gå.
Han (det var en man som körde) insåg inte att det var alldeles för smalt och att han aldrig skulle kunna köra om där.
Han drog hela hennes vänstra sida på bilen så det skrek i lacken. Han hade så pass hög fart att han inte kunde stanna förrän en bra bit fram. Hon körde sakta framåt för att komma närmare honom. Hon tittade ner för att knäppa av sig säkerhetsbältet. När hennes blick riktades mot den andra bilen såg hon hur föraren var halvvägs ute. Hon öppnade dörren för att kliva ut men möttes av en hård smäll från mannen. Han knuffade hårt igen dörren ännu en gång med henne emellan, sen försökte han knuffa in henne i bilen.
-"Vad fan håller du på med, är du inte klok", sa hon med arg röst.
Hon lyckades ställa sig upp och flytta sig från dörren. Då kom ännu en hård knuff i bröstet och hon slog ryggen i bilen. Och en till, och en till. Han mumlande något och var helt svart i ögonen. Han bröt på engelska eller något han hon att tänka.
-" Är du inte klok, vad håller du på med. Vem fan tror du att du är." Hörde hon sig själv säga. Samtidigt som tankarna flög omkring i huvudet på henne. Hon knuffade bort honom och fräste åt honom.
-"Vem fan tror du att du är"
Han svor åt henne och sa något om att hon är helt jävla dum i huvudet som bromasar framför honom.
Ögonen var fortfarande svarta. Hon tänkte att vänder jag mig om nu så flyger han på mig bakifrån och jag har ingen chans att försvara mig. Så hon stod kvar och stirrade honom i ögonen.
Han greppade tag i hennes krage på jackan och skakade henne. Örfil efter örfil avlöste varandra. Hennes tanke när hon fick den första var. Vilken jävla kärring, en örfil.
Men den tanken försvann när första knytvävslaget kom. Hon tappade balansen och försökte greppa efter något för att inte falla omkull. Hon fick tag i bakrutans vindrutetorkare på mannens bil. Men fallet var för kraftigt för att hejda. Hon föll till marken med torkaren i handen. Oj, tänkte hon och tyckte det var lite komiskt mitt i detta tumult. Då såg hon att bilen var en Holländsk grön liten Peugeot. Hon insåg snabbt att hon aldrig skulle kunna memorera registreringsskylten. Mannen skrek åt henne, men hon hörde inte vad han sa, hennes enda tanke var att få upp telefonen och fota den och ringa polisen. Sedan slog det henne att det skulle aldrig gå. Pinkoden är omöjlig att slå i fickan lik så 112.
När hon tog upp telefonen för att ringa slog han den ur näven på henne. Hon sträckte sig fram för att krypa mot den. Då kom en rak höger mitt i ansiktet så hon föll baklänges. När hon låg på sidan kom en hård spark i magen, och några till. Hon tänkte att hon måste så fort som möjligt ta sig upp, liggandes kunde hon inte försvara sig. Hon han sätta sig på knä när han attackerade henne ännu en gång. Nu fick hon tag i hans jacka. Hon höll krampaktigt fast i den. Hon tänkte att han kanske hade sin plånbok i den och på så sett kunde polisen få fast i honom. Han skulle inte få komma undan.
När hon höll i jackan fick hon flera slag på ryggen och i nacken. Hon drog upp axlarna för att skydda nacken med sin vinterjacka med luva på. Hon kände att den dämpade slagen.
Han sa en massa saker. Kallade henne både det ena och andra. Men hon lyssnade inte så noga. Hon viste att han ändå inte hade något vettigt att säga. Hon var så koncentrerad på att försvara sig själv och tänka ut hur nästa steg skulle bli. Då insåg hon. Hon måste ropa på hjälp. Det tog emot. Hon ber inte om hjälp, så är det bara. Men nu var hon tvungen. Hon skulle inte klara av honom själv.
När hon låg där på marken och skrek samtidigt som hon höll fast i hans jacka, som nu hade börjat åka av honom, åkte en bil förbi. Hon skrek inte bara med rösten utan även med ögonen när hon fick ögonkontakt med föraren. Han var två meter i från henne men fortsatte bara titta och sakta att åka vidare. Hon kastades runt när han försökte komma loss. Hon såg hur folk stod och tittade. Men ingen gjorde något. Hon kände sig skit dum att ligga där och skrika på hjälp. Som ett jävla skådebröd.
Nu åkte jackan av och han tog några steg bakåt. Hon såg att det kom en kille rusandes mot dom. Det gjorde även mannen som snabbt gick fram och ryckte till sig sin jacka som låg gemet henne. Det första mannen säger när kille närmade sig är.
-"Hon tog min jacka".
Sedan började han vifta han mot killen. Killen tog tag i mannen och kastade omkull honom. Satte sig över honom och skrek åt honom.
-"Man slår inte tjejer, hör du det. Man slår inte tjejer. Jag skiter i vad hon har gjort, man slår inte".
Mannen fortsatte att försvara sig med att hon hade tagit hans jacka och hon gjort sönder hans vindrutetorkare.
Hon satt på marken och hostade och försökte få tillbaka luften som bankats och skrikits ur henne. När hon ställde sig på alla fyra såg hon blod på marken, men fattade inte vems det var. En man kom fram och frågade hur det var med henne. Sedan sa han att han skulle ta av hennes sjal, som redan var blodig, för att hålla mot läppen. Det var då hon kopplade att blodet på marken var hennes.
Efter en stund började hela kroppen skaka, tårarna sprutade och det enda som snurrade i hjärna var, vad hände? Vem hände det? Varför? Är det sant? Är det detta som är misshandel?
Det kändes som en film. Inget var på riktigt. Det var inte hon som var med.
Så om du ser eller hör någon som behöver hjälp så agera. Gör något. Skrik. Spring fram. Engagera flera runt omkring. Stå inte bara där och blunda och tänk, det där är inte mitt problem.
Det är inte ditt problem, det vet jag.
Men det blev mitt. Och fortfarande är.
Det som skrämmer mig mest är inte han som misshandlade mig. Utan mannen som bara åkte förbi när han såg mig ligga på marken skrika på hjälp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar