Vad fan har jag gjort!!!

När man är över 40 så räknas man som vuxen och skall klara sig själv.
Jag är över 40 och känner mig absolut inte vuxen. Får panikångest när jag skall åka till ett nytt ställe och inte kollat tex kartan ordentligt eller liknande. Detta gäller mest när jag åker själv.
Nu har jag nog gjort det "farligaste" jag kan göra.
Åka själv till Thailand med en 5 åring och då är det ingen charter vi snackar om.
Bokat flyg från Sverige till Bangkok med ett byte. Inrikesflyg från Bangkok till Koh Samui. Färja från Koh Samui till Koh Phangan. Och sedan därifrån till hotellet, som jag också bokat hemifrån. Har ingen aning hur jag skall ta mig mellan dom olika bytena. Men pengar fixar det mesta, eller?
Paniken bara bubblar i mig. Ångesten håller hårt i panikens hand. Jag frågar mig själv:
-Vad fan har jag gjort!!!
Jag brukar "utsätta" mig för olika saker som jag har svårt med (detta kallas KBT (kognitiv beteendeterapi, mer info ). Det kan vara sådana saker som att gå dit där det finns mycket folk. Alltså försöka övervinna sin ångest med att utsätta sig för den). Men det är för fan inte ens i närheten av detta. Jag letar febrilt på nätet efter allt som kan hjälpa mig. Information som är bra att ha skrivs ner. På så sett har jag lite trygghet med mig. Och det är inte det att jag har gott om tid. Vi åker om en vecka.
Jag har rest mycket och har varit i Thailand 7 gånger tidigare, så det är inget nytt land för mig. Men nu är jag själv. Usch, det känns som om jag är 11 år och skall resa jorden runt utan att kunna göra mig förstådd.
Vi skall möta upp en kompis med sällskap på Koh Phangan och hänga med dom i 10 dagar, dock olika hotell. Sedan till Koh Samui med dom, men där får jag hitta eget boende med lillan, dom andra har hyrt ett hus med en annan familj från Sverige. Så vi får se om vi stannar.
Eftersom vi kommer vara i Thailand tills den 4/2 så har jag ingen aning om när och vart jag kommer att åka efter Koh Samui. Jag tar det sen har jag bestämt mig för. Ingen ide att lägga den ångesten på den andra.
Även om vi kommer att träffa dom där nere så är fortfarande resan en utmaning som heta duga.
Det positiva är att jag har lillan med mig så henne kommer jag inte sakna. Inte en massa kläder och skor som skall pölsas på. Snålblåst och regn i sidledes är ett minne blott. Ta dagen som den kommer.
Jag vet att det kommer gå bra. Men känslan av ångesten blir inte bättre för det.