MEN = alt+ctrl+delit

Det var flera år sedan jag mådde så här bra.

Nu vill jag ut och ha en "praktikplats". Prova på jobblivet och se vad jag klarar av. Jag går in i affärer och kan ha en konversation med kassörskan eller någon annan där utan problem. Inga panikattacker som kastar sig över mig så fort jag stoppar näsan utanför dörren, eller behövde inte ens öppna dörren förut för att få dom. Nu sparkar jag upp dörren och kastar mig ut.
Som jag sagt så många gånger tidigare så händer det ALLTID någon skit som får mig att rasa igen. Och då är det inte att en nagel gick av eller att jag hade sönder svärmors mingvas. Utan något som verkligen vem som helst hade kunnat rasa utav. Har tänkt att denna gången finns det faktiskt inget som kan dra ner mig igen. Jag är starkare än jag var för 10 år sedan. Misshandeln jag var med om i början av året, tvisten om att min biologiska pappa stulit mammas arv som han inte ens hade rätt till känns som en match jag lätt kan klara av. Vilket jag aldrig kunnat drömma om. Jag är glad och sprallig igen. Myser med min dotter och känner verkligen hur min kärlek till henne rinner i mina ådror. En fantastisk känsla som är helt ny för mig. Euforisk är den.
MEN (det där ordet som är lika med alt+ctrl+delit) i dag kom det. Något som jag inte ens kunde hittat på var möjligt för mig att bli drabbad av. Livet är så jävla fucking orättvist. Jag är medveten om det men ändå blir jag förbannad när det drabbar mig. Varför just jag. Det är den frågan som alltid ploppar upp när någon skit händer. VARFÖR JUST JAG??????
Får jag inte svaret på den frågan när jag dör så stryper jag både ST Per och kassörskan när jag väl kommer dit. Ett liiitet problem bara, jag tror inte på den historien efter döden. Skit samma, jag kan ju hoppas på att den finns så jag får valuta för all skit som jag kånkat runt på.
Tillbaka till MEN.
Jag är med i ett forskningsprojekt om bipolär syndrom, läs om projektet här http://ki.se/cns/mikael-landens-forskargrupp. Har genomgått en massa olika tester mm och en av dom är att dom tar ryggmärgsvätska för att kolla att man inte har någonting som inte skall vara där. Mikael Landén, forskargruppsledaren, ringde mig i dag för att berätta om proverna som dom tog sist, 17 rör med blod och ryggvätskeprovet. Alla proverna såg bra ut, MEN på ryggvätskeprovet visade det sig att jag har förhöjd mängd vita blodkroppar, en bra bit över maxvärdet som man skall ha. Han frågade om jag märkt av några av en massa olika symptomen, orkar inte skriva dom nu. Och svaren blev ja på en hel del. Sådana saker som jag inte brytt mig om att lägga energi på. Petitesser i min kamp om överlevnad. När man tänker efter så ser man ett sammanhang. Nu när man vet vad man skall titta efter.
Så nu skall det dras igång en hel utredning om jag har MS eller inte.
Jag försöker skita i det. Det gör ju ingen skillnad om jag oroar mig eller inte. Svaret blir ju det samma ändå. Och den dagen jag får svaret får vi se vad jag gör. Så känner jag nu, idag. Hur jag känner i morgon, det tar jag då.

Byxorna vid knäna

I dag är det äntligen dags att ta på sig shortsen.
När jag tar på mig dom så åker dom rätt ner. Dom har blivit för stora (jag har en ny medicin som gör att jag äntligen tappar några kilon ist för att lägga till dom, inte mig emot). Där står jag med byxorna vid fötterna och skriker FAAAAN. Det är nämligen mina favorit shorts. Tänker efter en stund och vänder på det. Kul att dom är förstora för då är jag mindre och jag kanske äntligen kan ha mina andra sommarkläder som har hängt i garderoben i tre år om inte mer.
Tog fram min PP kjol som jag han att använda en gång. Den fick jag på mig utan att åla min i den. Knäppningen var inga problem det heller. Och, ja tro fan att den också är för stor. Försöker tänka att det var ju också ett bra tecken på att midjemåtter inkl röv har krympt. Men det finns botemedel mot detta i-landsproblem. Shoppa nytt :-D
Typiskt, aldrig är man nöjd ;-)

Ny huvudbild med sommarkänsla

Efter dom senaste dagarna med sol och värme har jag en förhoppning om att sommaren kanske har kommit. Och det firas med att byta huvudbild till något mer somrigt.

Detta är en av mina favorit bilder som jag tog i Lysekil ute vid Stångehuvud.
Den är tagen med mobilkamera. Det skulle man inte kunna tro...

Mediamord

Med risk för ramaskri.
Många inlägg är nu om Lisa som blev mördad. Det skrivs R.I.P, vi saknar dig, skänker en extra tanke osv.
Selfi läggs ut med någon text om att det är hemskt, samtidigt som tjejen står med fotoblick och putade mun. Osmakligt enligt mig. Tjejen passar på att utnyttja tillfället för att få sin bild delad så många gånger som möjligt. Och många puckon gör just detta, delar vidare.
Det skrivs i inläggen som om dom kände Lisa. Hur dom lider med familj och vänner. Hur fruktansvärt det är att just du, Lisa, blev mördad.
Tro nu inte att jag inte tycker det är hemskt och fruktansvärt det som hänt. För det tycker jag. Men det som jag tycker är irriterande är alla dessa inlägg som tycker att det är såååå fruktansvärt att det hänt XX som är i "ropet", som media uppmärksammar.
Vad hände med alla dom andra som blir mördade? Dom som inte media uppmärksammar.
Beror det på att man blivit "van" av alla dödsskjutningar och gängkrig att man skiljer på folk och folk. Alla har ju anhöriga och vänner som är inblandade och känner samma sorts smärta. Varför inte uppmärksamma dessa människor också.
Vist skall man göra sin röst hörd när det är något som berör en. Men detta hysteri och utnyttjande av situationen får mig att spy.

Fucked up

Att ta tag i vissa saker som är jobbiga är som att bli torterad.
I dag har jag ringt polisen för att höra vad som händer med anmälan som gjordes när jag blev misshandlad för tre månader sedan. Jag har dragit på samtalet för att det just är så jobbigt. Vill bara glömma allt men ändå så vill jag ha det undanstökat så det kan läggas bakom mig. Att dra tillbaka anmälan finns inte i min värld. När någon misshandlar mig skall dom inte komma undan med det. Skulle man dra tillbaka sin anmälan är det som om man säger att det var ok. Det är det inte. Jag vill att han skall få sitt straff för det brutala överfallet. Och det lidande det innebär.
När jag fick prata med handläggaren som har hand om fallet sa hon.
- Ja det kan ta tid. Just nu är vi på 15000-någon ting och du har ju 27000. Så vi vet inte alls när det kan tänkas bli.
Resurserna är inte stora för polisen. Helt jävla sjukt att behöva vänta så länge innan anmälan skall gås igenom och om förundersökning skall inledas, om åtal skall väckas och sedan vänta på rättegång. Jag kommer ju få vänta i över ett år innan det får ett slut.
Så jag sitter här och grinar och tycker att hela jävla rättsväsendet är fucked up.

Villkorslös kärlek

Jag ligger redan och "sover" när Cleo kryper ner gemte mig. Hon pussar och kramar mig samtidigt som hon viskar i mitt öra
- Jag älskar dig.
Det är då jag förstår vad villkorlslös kärlek är.
Är så otroligt lycklig att jag äntligen kan känna kärlek igen.
Tänk dig själv att inte känna någon kärlek till ditt barn från födseln och 3,5 år framåt. Att inte kunna känna det för någon, ingen alls. Och vilken ångest det föder när man inte älskar, vad det nu egentligen är, det som omvärlden förväntar, nej kräver att man ska göra. Och då betoning på SKA.
Jävla sjukdom som stjäl år ifrån mig.
Och alla år som jag bara har önskat att jag var död och inte sett något positivt i något.
Alla mornar jag vaknat och min första tanke varit
- Kan det inte bli kväll snart så jag kan få gå och lägga mig.
Alla dagar som livet gått förbi men jag har inte levt.
Jag hoppas på att livet skall komma tillbaka till mig med hjälp av rätt medicinering. Men det tar så lång tid med att få rätt kombination med dom olika medicinerna. Men efter 3 år, sedan jag fick rätt diagnoser, är jag närmare målet än någonsin. Nu kan jag till och med förstå att det finns ett ljus i slutet av tunneln.

Smärtan vid misshandel är inte synlig

Hon lastade in matkassarna i bilen som hon just hade handlat på Maxi. Klockan var bara 15.30 så hon skulle gott å väl hinna hämta dottern på dagis i god tid.
Hon backade ut från parkeringsrutan och körde mot T-korsningen. Hon tittade både höger och vänster. Hon noterade att det kommer bil från vänster sida men hon skulle gott å väl hinna svänga ut, då den var 50 metar bort. När hon svängt ut, fortfarande inne på den stora parkeringsplatsen, hörde hon någon som ställde sig på tutan. Hon bromsade till i ren reflex. Då såg hon i backspegeln en bil som näst intill låg inne i hennes bagageluckan. Hon sträckte upp händerna strax över axlarna och sa högt.
- "Men hallå!!!"
Hon hörde hur den irriterande föraren la i ettan och trampade gasen i botten för att köra om. Hennes första tanke var, detta kommer aldrig gå.
Han (det var en man som körde) insåg inte att det var alldeles för smalt och att han aldrig skulle kunna köra om där.
Han drog hela hennes vänstra sida på bilen så det skrek i lacken. Han hade så pass hög fart att han inte kunde stanna förrän en bra bit fram. Hon körde sakta framåt för att komma närmare honom. Hon tittade ner för att knäppa av sig säkerhetsbältet. När hennes blick riktades mot den andra bilen såg hon hur föraren var halvvägs ute. Hon öppnade dörren för att kliva ut men möttes av en hård smäll från mannen. Han knuffade hårt igen dörren ännu en gång med henne emellan, sen försökte han knuffa in henne i bilen.
-"Vad fan håller du på med, är du inte klok", sa hon med arg röst.
Hon lyckades ställa sig upp och flytta sig från dörren. Då kom ännu en hård knuff i bröstet och hon slog ryggen i bilen. Och en till, och en till. Han mumlande något och var helt svart i ögonen. Han bröt på engelska eller något han hon att tänka.
-" Är du inte klok, vad håller du på med. Vem fan tror du att du är." Hörde hon sig själv säga. Samtidigt som tankarna flög omkring i huvudet på henne. Hon knuffade bort honom och fräste åt honom.
-"Vem fan tror du att du är"
Han svor åt henne och sa något om att hon är helt jävla dum i huvudet som bromasar framför honom.
Ögonen var fortfarande svarta. Hon tänkte att vänder jag mig om nu så flyger han på mig bakifrån och jag har ingen chans att försvara mig. Så hon stod kvar och stirrade honom i ögonen.
Han greppade tag i hennes krage på jackan och skakade henne. Örfil efter örfil avlöste varandra. Hennes tanke när hon fick den första var. Vilken jävla kärring, en örfil.
Men den tanken försvann när första knytvävslaget kom. Hon tappade balansen och försökte greppa efter något för att inte falla omkull. Hon fick tag i bakrutans vindrutetorkare på mannens bil. Men fallet var för kraftigt för att hejda. Hon föll till marken med torkaren i handen. Oj, tänkte hon och tyckte det var lite komiskt mitt i detta tumult. Då såg hon att bilen var en Holländsk grön liten Peugeot. Hon insåg snabbt att hon aldrig skulle kunna memorera registreringsskylten. Mannen skrek åt henne, men hon hörde inte vad han sa, hennes enda tanke var att få upp telefonen och fota den och ringa polisen. Sedan slog det henne att det skulle aldrig gå. Pinkoden är omöjlig att slå i fickan lik så 112.
När hon tog upp telefonen för att ringa slog han den ur näven på henne. Hon sträckte sig fram för att krypa mot den. Då kom en rak höger mitt i ansiktet så hon föll baklänges. När hon låg på sidan kom en hård spark i magen, och några till. Hon tänkte att hon måste så fort som möjligt ta sig upp, liggandes kunde hon inte försvara sig. Hon han sätta sig på knä när han attackerade henne ännu en gång. Nu fick hon tag i hans jacka. Hon höll krampaktigt fast i den. Hon tänkte att han kanske hade sin plånbok i den och på så sett kunde polisen få fast i honom. Han skulle inte få komma undan.
När hon höll i jackan fick hon flera slag på ryggen och i nacken. Hon drog upp axlarna för att skydda nacken med sin vinterjacka med luva på. Hon kände att den dämpade slagen.
Han sa en massa saker. Kallade henne både det ena och andra. Men hon lyssnade inte så noga. Hon viste att han ändå inte hade något vettigt att säga. Hon var så koncentrerad på att försvara sig själv och tänka ut hur nästa steg skulle bli. Då insåg hon. Hon måste ropa på hjälp. Det tog emot. Hon ber inte om hjälp, så är det bara. Men nu var hon tvungen. Hon skulle inte klara av honom själv.
När hon låg där på marken och skrek samtidigt som hon höll fast i hans jacka, som nu hade börjat åka av honom, åkte en bil förbi. Hon skrek inte bara med rösten utan även med ögonen när hon fick ögonkontakt med föraren. Han var två meter i från henne men fortsatte bara titta och sakta att åka vidare. Hon kastades runt när han försökte komma loss. Hon såg hur folk stod och tittade. Men ingen gjorde något. Hon kände sig skit dum att ligga där och skrika på hjälp. Som ett jävla skådebröd.
Nu åkte jackan av och han tog några steg bakåt. Hon såg att det kom en kille rusandes mot dom. Det gjorde även mannen som snabbt gick fram och ryckte till sig sin jacka som låg gemet henne. Det första mannen säger när kille närmade sig är.
-"Hon tog min jacka".
Sedan började han vifta han mot killen. Killen tog tag i mannen och kastade omkull honom. Satte sig över honom och skrek åt honom.
-"Man slår inte tjejer, hör du det. Man slår inte tjejer. Jag skiter i vad hon har gjort, man slår inte".
Mannen fortsatte att försvara sig med att hon hade tagit hans jacka och hon gjort sönder hans vindrutetorkare.
Hon satt på marken och hostade och försökte få tillbaka luften som bankats och skrikits ur henne. När hon ställde sig på alla fyra såg hon blod på marken, men fattade inte vems det var. En man kom fram och frågade hur det var med henne. Sedan sa han att han skulle ta av hennes sjal, som redan var blodig, för att hålla mot läppen. Det var då hon kopplade att blodet på marken var hennes.
Efter en stund började hela kroppen skaka, tårarna sprutade och det enda som snurrade i hjärna var, vad hände? Vem hände det? Varför? Är det sant? Är det detta som är misshandel?
Det kändes som en film. Inget var på riktigt. Det var inte hon som var med.


Så om du ser eller hör någon som behöver hjälp så agera. Gör något. Skrik. Spring fram. Engagera flera runt omkring. Stå inte bara där och blunda och tänk, det där är inte mitt problem.
Det är inte ditt problem, det vet jag.
Men det blev mitt. Och fortfarande är.
Det som skrämmer mig mest är inte han som misshandlade mig. Utan mannen som bara åkte förbi när han såg mig ligga på marken skrika på hjälp. 

Hon i berättelsen är hon som skriver bloggen.

Ny huvudbild

Nu när våren har kommit så får jag ändra huvudbilden till något mer passande.

 

Jag överlevde!!!

Jag klarade det. Men i Bangkok kom klumpen i magen och tårarna tvingade sig ut. Väskan var inte med på bandet. Borta.
Cleo behövde gå på toa och jag passade på att gråta tyst i min tröja så hon inte skulle märka något. Nya tag togs och vi letade upp stället där man anmäler försvunnet bagage. Hon tog uppgifterna och pep iväg. Några minuter senare kom hon män väskan. Då kom tårarna igen. Men av lättnad att ha sitt bagage.
Nu var det dags att gå till inrikesflyget som skall ta oss till Koh Samui. Där i från är det båt över till Koh Phangan och den var minst sagt skumpig.
Nu var det bara den sista biten kvar. Ta sig till Hotellet.
Baan Panburi Yai Beach, bungalow nr 15. Ett sött litet hus. Eller mer som en söt hydda med palmbladsvävda väggar, ca 6 kvm, endast kallvatten, fläkt. Väldigt spartanskt milt sagt. Men Vi hade det bra i vår lilla hydda.
Några vänner bodde på hotellet som låg vägg i vägg. Och dom hängde vi med under dom 10 dagarna vi hade på den ön. Så kul för Cleo att få lite lekkamrater. Hon har verkligen saknat det.
10 dagar gick och vi packade i hop oss för art byta ö. Nu var det Koh Samui som skulle få bli vårt hem i 9 dagar.
Jag hade bokat rum på Seascape hotell i Chaweng. Detta hotellet ligger på stranden. Pool finns det oxå, enklare att hålla koll på lillan när hon befinner sig i vattnet flera timmar i sträck. Mycket nöjd med det valet. Skulle lätt kunna förlänga vistelsen här. Och har redan gjort ett en gång. Vem vet, kanske en månad till. Jag är inte den som är den. Då slipper jag ju åka hem till det som väntar en.
Så nu ligger vi här och skall sova för att orka med en ny dag av bad å stoj.

Den först bilden är på toalett i hyddan. Fraicht och välstädat var det.
Hotell nr 2 var som att kliva in i ett slott. Sängen är skön och 2 meter bred. Men det är väldigt konstigt. Hur stor än sängen är skall hon ligga på mig.

Vad fan har jag gjort!!!

När man är över 40 så räknas man som vuxen och skall klara sig själv.
Jag är över 40 och känner mig absolut inte vuxen. Får panikångest när jag skall åka till ett nytt ställe och inte kollat tex kartan ordentligt eller liknande. Detta gäller mest när jag åker själv.
Nu har jag nog gjort det "farligaste" jag kan göra.
Åka själv till Thailand med en 5 åring och då är det ingen charter vi snackar om.
Bokat flyg från Sverige till Bangkok med ett byte. Inrikesflyg från Bangkok till Koh Samui. Färja från Koh Samui till Koh Phangan. Och sedan därifrån till hotellet, som jag också bokat hemifrån. Har ingen aning hur jag skall ta mig mellan dom olika bytena. Men pengar fixar det mesta, eller?
Paniken bara bubblar i mig. Ångesten håller hårt i panikens hand. Jag frågar mig själv:
-Vad fan har jag gjort!!!
Jag brukar "utsätta" mig för olika saker som jag har svårt med (detta kallas KBT (kognitiv beteendeterapi, mer info ). Det kan vara sådana saker som att gå dit där det finns mycket folk. Alltså försöka övervinna sin ångest med att utsätta sig för den). Men det är för fan inte ens i närheten av detta. Jag letar febrilt på nätet efter allt som kan hjälpa mig. Information som är bra att ha skrivs ner. På så sett har jag lite trygghet med mig. Och det är inte det att jag har gott om tid. Vi åker om en vecka.
Jag har rest mycket och har varit i Thailand 7 gånger tidigare, så det är inget nytt land för mig. Men nu är jag själv. Usch, det känns som om jag är 11 år och skall resa jorden runt utan att kunna göra mig förstådd.
Vi skall möta upp en kompis med sällskap på Koh Phangan och hänga med dom i 10 dagar, dock olika hotell. Sedan till Koh Samui med dom, men där får jag hitta eget boende med lillan, dom andra har hyrt ett hus med en annan familj från Sverige. Så vi får se om vi stannar.
Eftersom vi kommer vara i Thailand tills den 4/2 så har jag ingen aning om när och vart jag kommer att åka efter Koh Samui. Jag tar det sen har jag bestämt mig för. Ingen ide att lägga den ångesten på den andra.
Även om vi kommer att träffa dom där nere så är fortfarande resan en utmaning som heta duga.
Det positiva är att jag har lillan med mig så henne kommer jag inte sakna. Inte en massa kläder och skor som skall pölsas på. Snålblåst och regn i sidledes är ett minne blott. Ta dagen som den kommer.
Jag vet att det kommer gå bra. Men känslan av ångesten blir inte bättre för det.  

Ny huvudbild