Jag börjar må bättre med den nya medicinen för bipolär.
Tänk om det bara var så lätt som en felaktig diagnos. Har ju dragits med depression dom senaste 25 åren till och från. Men dom senaste 6 åren, konstant.
Vågar inte jubla än, har gjort det förmånga gånger för att veta att när som helst så kommer ett bakslag.
Men än så länge är det på väg åt rätt håll. Hoppet finns ju alltid där.
I fredags åkte maken och Cleo upp till Solhälla för att hälsa på Andreas.
Jag fick en helkväll för mig själv. Det var välbehövt.
Jag åkte upp på lördagen. Farfar med "flickvän" (låter lite konstigt att säga flickvän när han är över 70 år, men det är det hon är ju) kom också upp. Skrapade och lagade ett fönster.
På söndagen fortsatte jag att skrapa och ta bort allt gammalt fönsterschit. Och oljade.
Så det har varit en slö helg men lite roligt jobb.
Söndagsmorgonens kottplockning.
Vart man är tittar ut så ser man havet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar