Oumbärlig

Nu står man här igen, i vägskälet mellan himmel och helvete.
Har gett upp på att hoppas på att jag någon gång skall bli riktigt lycklig igen.
Det kommer alltid något i vägen som gör att man åker ner till botten igen.
Undrar vad det är som gör att det alltid skall drabbar mig?
Det är inte det att jag själv orsakar allt ont som kommer i min väg.
Bara att inse, helvetet klarar sig inte utan mig.
På så sätt kan jag se mig som oumbärlig.
Allt har något positivt med sig, eller?