Har just kommit hem från syrran. Var bara tvungen att ta med lilla vovven hem. Han är ju trots allt min lilla bebis.
Konstigt att vissa (inklusive mig) av oss behandlar sina husdjur som sina bebisar. Man pratar med en konstig "gullig" ton och så får man helt plötsligt bebisspråk på köpet?
Vad sjutton är det som händer???
"vaffö är vi så söta idag då", kan det låta. Och va fan tror man, att hunden skall svara "Bara för att du frågar, ditt FÅN"????
Jag får verkligen hoppas att jag inte pratar så till mina barn, nu när dom kommer?
Brukar säga att jag har hund för den kan man avliva, när folk frågar mig om barn.
Har liksom inte förlikat mig med tanken att bli mamma. Jag skulle önska att jag fick trillingar så är det klart sedan. Men dom som redan sitter i träsket kan inte förstå hur jag kan önska mig det.
"Förstår du inte att du får tre ggr så mycket att göra"
NEJ, det förstår jag inte. Va fan det är väll inte lättare med en unge. Jag har ju inget att jämföra med så det gäller att få trillingar första gången.
Ok, lite slitigare i början. Men dom växer väll? (kollar innehållsförteckningen på närmsta unge)
Dom förblir inte små skrikiga nattdjävar för alltid. Eller?
Känner att klockan tickar inom mig. Men mitt mentala jag är inte redo. Är man någonsin redo för att ta hand om ett nytt liv på livstid. Det finns ju ingen ångervecka direkt. Va fan skall man göra om man inte pallar med allt? Sträcka fram babyn till någon annan och säga "Grattis, nu är det din tur"
Min man skulle inte direkt vara ledsen över ett barn. Han har villat ha barn länge.
FAN, jag känner mig inte som 34. Varför denna stress???
Jag vill göra andra saker än att ta hand om skrikiga, ner bajsade ungar.
Jag brukar säga: Den dagen den sorgen. Undra om jag kommer få rätt?
Konstigt att vissa (inklusive mig) av oss behandlar sina husdjur som sina bebisar. Man pratar med en konstig "gullig" ton och så får man helt plötsligt bebisspråk på köpet?
Vad sjutton är det som händer???
"vaffö är vi så söta idag då", kan det låta. Och va fan tror man, att hunden skall svara "Bara för att du frågar, ditt FÅN"????
Jag får verkligen hoppas att jag inte pratar så till mina barn, nu när dom kommer?
Brukar säga att jag har hund för den kan man avliva, när folk frågar mig om barn.
Har liksom inte förlikat mig med tanken att bli mamma. Jag skulle önska att jag fick trillingar så är det klart sedan. Men dom som redan sitter i träsket kan inte förstå hur jag kan önska mig det.
"Förstår du inte att du får tre ggr så mycket att göra"
NEJ, det förstår jag inte. Va fan det är väll inte lättare med en unge. Jag har ju inget att jämföra med så det gäller att få trillingar första gången.
Ok, lite slitigare i början. Men dom växer väll? (kollar innehållsförteckningen på närmsta unge)
Dom förblir inte små skrikiga nattdjävar för alltid. Eller?
Känner att klockan tickar inom mig. Men mitt mentala jag är inte redo. Är man någonsin redo för att ta hand om ett nytt liv på livstid. Det finns ju ingen ångervecka direkt. Va fan skall man göra om man inte pallar med allt? Sträcka fram babyn till någon annan och säga "Grattis, nu är det din tur"
Min man skulle inte direkt vara ledsen över ett barn. Han har villat ha barn länge.
FAN, jag känner mig inte som 34. Varför denna stress???
Jag vill göra andra saker än att ta hand om skrikiga, ner bajsade ungar.
Jag brukar säga: Den dagen den sorgen. Undra om jag kommer få rätt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar