Jag är inte arg bara jävligt besviken. Besviken på att min så kallade far är född utan sympati och medkänsla. Han ringe EN gång under min graviditet, som inte var lätt.
Att jag lider av depression gör det hela inte lättare. Han tycker jag skall rycka upp mig. Och detta med gallstensbesvären har han sagt:
-" Det är väll all skit hon trycker i sig."
Senast han sa något positivt var när jag hade bantat ner mig till 60 kg. Vilket var 5-6 år sedan.
Så nu när jag är tjock så kan jag läsa hans tankar och se hans avsky.
Jag kan inte förstå att man själv kan leva i lyx och låta sin dotter gå på socialen.
Och vad som nu har bevistat sig inte äns är hans pengar, utan arvet som skulle ha tillfallit oss från mamma.
Men girig vill alltid ha mer.
Och skall sanningen fram så ser jag fram i mot att se honom lida. Pengar är det enda han förstår och nu skall han äntligen få känna på samma medicin.
Så nu har jag beslutat mig för att jag skiter fullkomligt i honom.
Men det är inte alltid så lätt. Jag råkar ha ett hjärta. Även om det är trasig...
All styrka till dig!
SvaraRaderaBra jobbat! C
SvaraRaderaVi har en stor medkänsla för er rätt skall vara rätt även om det är krokigt.
Blod är tjockare en vatten synd att hans blod har tunnas ut och hjärnan har fåt dålig med syre för att tänka rätt.