Welcome to my hell

Nu närmar sig julafton, igen. Den absolut jobbigaste dagen på året. Eller värsta skall jag kanske säga.
Men detta året har jag en lite människa i min mage. Det gör det hela lättare.
Graviditeten har ju inte varit en lätt sak, snarare ett rent helvete. Med ett bagage som innehåller bl depression så blir det inte lättare. Då behövs mer stöd än vanligt, vilket har visat sig bli tvärt om.
Det märks vilka som är ens vänner när det verkligen gäller.
Vissa har bara försvunnit. Min far han har ringt EN gång under graviditeten. Det är inte det att vi är en stor familj, jag, lillasyster, pappa och farmor. Men det var ju väntat.
Men som jag alltid säger så finns det en mening med allt. Kanske dax att sålla bland "vännerna". Varför lägga ner en massa energi på sådant som bara gör mig ledsen.
Och mitt i allt så går min älskade lille bebis och dör, Linus. Jo jag vet, "bara" en hund, men för mig var han så mycket mer. Saknaden är så otrolig stor.