Utebliven förhandling

Två inlägg sedan skrev jag att jag hade fått behövd glädje. Ni som läst bloggen vet att efter glädje kommer en käftsmäll. Så är det alltid för mig. Ni som inte tror mig kan ju läsa bloggen och se efter själva. Och nej, det är inte jag som styr, att smällen kommer.

I går kom den iaf. Vi skulle varit i tingsrätten i dag för fortsatta förhandlingar mot min sk pappa. Förhandlingar till att vi vill ha våran rätt till mammas arv, som var hennes önskan enligt det sista testamentet.
Dom var inte gifta när mamma dog. Men ändå så tycker han att han skall ha ALLT (mycket klipp å klistrat med myndighetspapper och konstigheter i detta). Jag och lillasyster stod utan någon ting när hon dog. Och han med en jävla massa miljoner. Vi fick bo i ett kollektiv i en villa som vi hade (vilket vi inte viste var att det var vi två som ägde den). Nämnde man något om vart pengarna från arvet var fick men en utskällning så håret trillade av. Sedan gav han oss massor med skuldkänslor och att vi skulle vara jävligt tacksamma att vi fick bo gratis. Tror du att man frågar igen? Nej. Man är ju så korkad att man skyddar sin pappa och tror att han bara vill en väl. Vilket ingen psykopat vill. Ja det är det han är, psykopat. Kolla in listen som man brukar pricka av hur psykopater är och gör. Tror det var två som inte stämde in på honom.
Som jag sa skulle vi vart i tingsrätten i dag. I går kom detta på mail till oss från vår ena advokat.

Hej

Ber att få meddela att jag haft telefonsamtal med advokat XX som meddelat att förhandlingen vid Göteborgs tingsrätt imorgon är inställd. Motparten har enligt uppgift ingivit en stämningsansökan mot Er med klander av testamentet.  Vänligen kontakta mig så snart Ni mottagit stämningsansökan som tingsrätten kommer att skicka direkt till Er.

Med vänlig hälsning

Advokat

XX

 

Sist vi var i tingsrätten, i januari, skulle motparet klandra det nya testamentet (vilken vi velat hela tiden, det vill säga i 2,5 år). Det skulle skickas in en stämningsansökan snarast. Ett nytt mål blir det då.

Tro nu inte att det är en engångsföreteelse med att det kommer in i sista sekunden. Så har dom hållit på sedan dag 1. Att förhala allt. Var inte pappas ombud (inte ens advokat) fast i Dallas så var han sjuk eller så var pappa sjuk, hade fått en propp i benet osv. Kan tillägga att proppen är vårt fel, enl andra. Inga namn nämnda.

 

För någon månad sedan fick vi ett handskrivet brev från pappa. Det var skickat till min syster.

Där skrev han att han tycket det var så ledsamt att det blivit så här. Han tänker på mig, lillasyster och min dotter varje dag. Han vill att vi skall lägga allt detta bakom oss och bli en familj igen. Han förstår nu efter han själv varit sjuk att pengar är inte allt.

Stopp stopp stopp. Nu skall vi se vad det står.

Han tänker på oss?

OK, men det är inte tanken som räknas. Utan handlingen när det gäller en förälder iaf.

Han vill att vi lägger det bakom oss?

Nu vill han det när han antagligen ser att han håller på att förlora.

Familj igen?

Vi har aldrig varit en riktig familj med honom. Han har inte velat vara hemma för mamma var bipolär och hade alkoholproblem. Vilket gjorde att jag fick ta hand om både henne och lillasyster från det jag var 9. Liiiiite sent att komma på att vi skall vara happy family efter över 30 år, han har aldrig funnits där utan alltid mamma. Trots hennes kamp mot sin sjukdom.

Han förstår nu att pengar inte är allt?
Öööö, ja ha. Ge oss då vårt arv. Och skönt att du varit sjuk. Så du kanske kan få en tusendels procent förståelse hur det är att inte vara frisk.

Jag och syster har levt med depressioner i mer eller mindre hela våra liv. Och det stödet man har fått från pappa var varit i form av ett finger snurrandes vid sidan av huvudet, som om man är knäpp. Eller kommentarer som. Det har ni ärvt från er mamma, ryck upp dig, du får ju ta tag i ditt liv osv....

Inga stödjande ord direkt. När man försöker överleva och bara att andas är en hel vetenskap för en.

 

Jag kan ge min högra arm för att brevet inte betyder det som är skrivet i det.

1. Han vill att vi lägger ner målet mot honom.

2. Han skall förhala processen med stämningsansökan mot vårt klander om testamentet. Hade vi kommit springandes i hans armar och sagt, så klart vi lägger detta bakom oss, hade han inte behövt lämna in en klandran/stämningsansökan. Och allt hade varit över.

3. Han skall ha något att visa omvärlden hurdan bra far och att han är bered att förlåta oss. Vilket gör att vi ses som syndabockarna och han den gode fadern. Att han gör ALLT för sina döttrar.

 

Blir så arg när jag tänker på allt detta.

När vi var "sams" så varken ringde eller hälsade på oss om det inte var något han ville ha.

Vi bor i Göteborg allihopa så det är inga sträckor vi pratar om (om du skulle fråga honom är det direkt motsatsen, med att hör av sig alltså). Men han kan åka till Vietnam med sin fru för att hälsa på hennes ene son och barnbarn.
Det känns lite konstigt och skevt det hela. Kan tillägga att varken jag eller min syster har inte träffat hennes två söner. Den som bor i Vietnam kan jag förstå, men han i Göteborg? Har inte ens sett något kort på dom. Och dom har varit tillsammans i 9-10 år.

 

Men han glömmer en sak.

Han har suttit inne för att ha sålt stulna bilar. Vilket han blev lurad till, enl honom själv och hans totalt blåögda fru.

När han satt så var jag å hälsade på mer eller mindre varje helg. Trodde på honom och försvarade honom när man hörde ryktet sprida sig i bilvärden. Sicket jävla stolpskott jag känner mig som. Har varit lika naiv å manipulerad som hans fru. Men med facit i hand så är det inte så konstigt. En psykopat är mästare på just det.

Skön bild

Förra inlägget blev så långt så nu får det
 bara bli en skön bild istället.

Behövd glädje

Den sista tiden har mycket kul hänt.
Har varit skönt att känna att man har någon utanför husets fyra väggar som vill umgås med en. Ha vänner och träffas.
Jag är ju väldigt ensam annars. Har min syster, man, dotter som jag umgås med. Facebook är min sociala länk till omvärlden. Telefon fattar jag inte ens varför jag har. Maken och syster är de som ringer på den. Jag ringer för den delen inte heller.
När jag tänker att jag skall ringa någon så blir tankarna, tänk om jag stör, vad skall jag säga, vill dom prata med mig. Nej jag ringer i morgon istället. Vilket blir aldrig. Sedan orkar jag inte alltid. Har någon slags "fobi" för att ringa. Det går bara inte.
Ja jag vet, helt sjukt. Men ändå så säger någon inne i skallen så. Det kanske är schizofreni man är ;-)
Nu skiter vi i detta och ser på vad det är som har gjort mig så glad och lycklig det sista.
Jo, svärmor har kommit till insikt (äntligen) att det är inte hållbart att gå tre trappor upp till lägenheten. Och speciellt inte efter stroken när man gå illa. Och det är inte till fördel att hon bröt höftbenet för 7 år sedan och har ont av det.
Hon behöver heller inte ha en stor 4:a för sig själv.
Vi har hittat en tvåa närmare oss, som är helrenoverad, på markplan med stor uteplats.
Vi vann budgivningen och överlåtelsen är i början av maj.
Nu är det ju så att hon skall säja sin. Hon håller på att rensa där hemma och säger, Kan inte fatta varför jag har sparat på så mycket skit. Men har man bott där i 40 år så blir det en hel del.
Hon har en lägenhet som är väldigt ljus och fraiche. Möblerna kan man inte tro att dom hör till en som är 73 år. Vilket bara är fördel för försäljningen.
Jag är den som håller i hela köpet och försäljningen med allt som det kan innebära. Så slipper hon det. Hon har aldrig gjort det förr och jag har 5 objekt som jag sålt och/eller köpt dom senaste 10 åren. I dag var jag där för att styla den lite. Ta bort sådant som inte behöver vara framme, möblera om, slänga osv. Hon är så rolig. När jag säger att det skall vi ta bort och det skall ner och den skall flyttas, kan det komma en kommentar som, Nä tycker du det, den står ju bra där och så passar den.
Varav min blir, Jo men det skall ändå inte vara framme nu vid försäljningen. Då skrattar hon och säger, Ja ja gör som du vill.
Tur att hon har ett så ungt sinne. Ingen gammal tant som hutter med käppen när ungdomarna väsnas på gatan.
Som när vi var och kollade lite på nya möbler till lägenheten sa hon ang stolar till köket. Jag skulle vilja ha sådana som ni har vid barborden. Hallå!! hur skall hon komma upp och ner på dom, hon är 150 cm lång. Men då kontrade hon med, men dom är ju så snygga. Ja du, du kan ju alltid ha dom som skådebröd, blev min kommentar.
Ny soffa skall det också bli. Hon skall ha en i skinn och den skall vara svart. Och ingen ful omodern, en sådan som äldre har, sa hon.
Detta har gjort mig glad. Att få hjälpa till. Inga måsten som ligger på mig utan jag VILL detta. Och så jag tycker det är skitkul.

Det andra som hänt är att jag blev hembjuden till en kompis. Vi var fyra barndomsvänner som var där och åt middag med tillhörande melodifestival. Man sitter och pratar och har kul. Fjonk så var klockan närmare tre. Så blir det alltid när man har trevligt, tiden bara rinner iväg.

Det tredje är att vi hade dammiddag i går (som vi har hållit på med de senaste 19 åren).
Som vanligt mycket god mat, mycket kackel (det ju trots allt 10 fruntimmer totalt), många skratt mm.
Samtalen som lyder under middagarna är sekretessbelagda, så där får ni inget att gotta er i.

Sedan att min syster har flyttat hit gör så mycket. Hade jag fått bestämma så skulle hon aldrig få flytta här ifrån. Vi kan få varandra att skratta tills vi pinkar på oss. Vi stör oss inte på varandra när vi bor i hop, iaf inte jag. Vi tycker likadant i att hålla ordning mm. Maken har inte klagat. Kanske lite i början när hunden sladdade omkring på parkettgolven så mattorna flög. Han är nämligen väldigt pedantisk. Har visserligen blivit bättre sedan dottern kom. Nu kan han tåla ett handavtryck på glasdörrarna, även om man ser att han skruvar på sig.
Att ha henne här har bara känts skönt för mig.
Om man bortser från min man och dotter och dom andra på den sidan. Så är hon den enda familjen jag har och vice versa.