Maskrosbarn, barnen som klarar sig mot alla odds

Växte upp i en förmögen familj med en mamma som missbrukat tabletter och alkohol. Men i en familj från societeten så var det ingen som fick se den sidan. Vi var den "perfekta" familjen utåt.
En far som bara jobbade och aldrig var hemma, han flydde så fort det blev jobbigt.
Där stod jag med en lillasyster att ta hand om. Min syster har berättat att hon kommer ihåg att jag lagade mat till henne när hon var hungrig, jag var då 9 år och hon 6.
Sedan har det bara flytit på. Jag har vart mamma. Jag vet ju inget annat. Har inget att jämföra med.
Hela min barndom har varit i motvind. Har varit inlagd på BUP två gånger för självmordsförsök. Ett skrik på hjälp, men ingen hörde.
Har hittat mamma full proppad med tabletter, ringt ambulansen. Skällt på henne när hon varit full. Hotat att ta lilla syster med mig och flytta. Men inget hjälpte.
Kanske inte så konstigt, hon led också av manodeprisson. Alltså en knarkande alkoholist med manodeprission.

När jag var 20 år så tog mamma livet av sig. Jag har aldrig varit så lättad.
Äntligen slapp jag att ta ansvar om henne. Ingen oro om vad som skulle finnas innanför hennes sovrums dörr längre.
Men med den känslan kom skammen. Man får inte tycka så. Vilken normal människa tycker så om sin döda mamma?

Jag har alltid varit arbetsmyra. Har tagit mitt ansvar om alla andra, inte sett till mig själv.
Varje höst har en depression kommit. Men min tanke har alltid varit -"Bit i hop, det går över". Och ja, det stämmer. 6 månader senare är det över. Men vilket liv är det. Att bara leva ½ tid.
Så när jag var 31 år tog jag kontakt med vårdcentralen där jag bodde. Fick en läkare som var helt underbar. För första gången var det någon som såg mina problem. Jag började med lyckopiller.
Men tuffade på i vanlig takt när det gällde jobbet. Det kom en till baksmäll. Kroppen sa ifrån på alla möjliga olika sätt.
Min dåvarande chef tyckte att jag hittade på. En kommentar från honom var: -" Du har inga vanliga problem som andra i din ålder har. Med pengar och så. Så du skapar dina problem"
Jag trodde knappt mina öron.
Det hela slutade med att jag blev uppsagd. Dom ville inte ha någon som hade "tomtar på loftet" sas det.

När jag var 32 träffade jag min man. Jag ville byta tabletter för att sexlusten var helt borta med dom jag hade. Jag kände mig lycklig och stark.
Läkaren tog bort mina citalopram och gav mig några andra.
Det hela slutade med att jag på två veckor gick upp 20kg och fick en sådan kraftig ångest att enda utvägen var att skada sig själv.
Jag ringde min man och sa att jag har nog gjort något dumt.
Han kom hem och såg mig sitta på badrumsgolvet med blod över allt.
Blev inlagd på psyk. Där var det medicinreglering i 5 veckor. Samtidigt som jag fick ECT.
Det visade sig att läkaren som skulle byta ut tabletterna hade tagit samma dos som innan och bara flyttat över till dom nya. Så jag fick ingen dos alls av de nya.
Tänk att det bra tar två veckor kan rasera hela livet, och två år att ta sig upp över ytan.
Min man stannade vid min sida. Stöttade mig och älskade mig.
Och mitt i denna "återfödelsen" planerade jag bröllop. Helt sjukt, att jag aldrig lär mig.
Men det sitter väl i sedan barnsben. Bit i hop, det löser sig.

Så nu 34 år gammal hopas jag på att jag har lärt mig leva. Lyssna på mig själv.
Varje dag är fortfarande en kamp. Men det är så mycket lättare.