Tack!!!

När något händer en så får man veta vem som är ens vän. Även om man inte pratar med varandra regelbundet så betyder det så oerhört mycket när någon ringer eller skickar ett meddelande när man råkat ut för något som får världen att rasa eller om man bara mår skit.
Jag har inte många jag umgås med, knappt en handfull. Med umgås menar jag att vi ses kanske 2-5 gånger per år. Och nu visade det sig att jag har 3 som ställde upp av dom. Tre som hörde av sig när min värld rasade samman förra veckan. Och jag hade inte hört av mig till dom ang det som hänt. Utan dom hörde av sig och frågade om dom kunder göra något för mig. Och sedan hörde av sig igen för att bara påminna mig att dom finns där.
Jag blir ledsen när någon som man tror sig stå nära inte hör av sig. Man undrar om dom skiter i mig eller inte bryr sig. Ledsen kanske är fel ord. Sårad och besviken är det mer som.
Så till er som hörde av er, ett jätte TACK och det värmer verkligen i hjärtat att ni finns.
Ni vet vilka ni är.

Nu kom bakslaget, med ett självord....

För ett tag sedan skrev jag: Har det vänt? (se inlägget från 14/5)
Jag skrev att jag undrar när bakslaget kommer, för det gör det alltid. Nu har det kommit i alla fall.
Och hur bättre jag mår desto hårdare och värre är dom. Jag undrar vem det är som tester mig hur hårda slag jag klara av tills jag inte pallar mer. Och VARFÖR händer detta mig???

Nu kom smällen som är den värsta sedan min mamma dog för 20 år sedan.
I torsdags natt fick jag veta att en som står mig otroligt nära har försökt att ta livet av sig.
Över 150 sömntabletter och en massa alkohol hade hon tagit. Att hon blev hittad var rena turen.
När ambulansen kom dit så hade hon svag puls, 35 grader i kroppstemperatur och mycket svag andning. Hon kunde inte andas själv i ryggläge, så det var rena turen att hon inte ramlat i hop så.
Hon hade även skrivit avskedsbrev. Så det var inget litet rop på hjälp. Utan hon menade verkligen allvar.
Jag har varit hos henne så mycket jag kunnat. Första dygnet var stabilt med kritiskt. Dom viste inte om hjärnan hade skadats ang syrebristen. Bara att vänta......
När dom väl kunde göra en hjärnröntgen så såg allt normalt ut.
I går var en mycket lång dag. Jag var uppe hos henne redan kl 8 på morgonen.
Vid 13 skulle hon flyttas till ett annat sjukhus.
Ambulanstranporten kom och hämtade henne och jag började så sakta köra dit jag med.
På motorvägen så kör en bil vårdslöst och sick sackar mellan filerna. Jag ligger i 85 så den ligger betydligt högre.
Ser att det köar upp längre fram så jag släpper gasen. En bil som ligger sist i kön blinkar och byter fil till det vänstra. Dåren som har den svarta bilen hinner inte bromsa utan kör rätt in i den. Den svarta bilen snurrar runt och hamnar 100 meter längre bort än den som hon körde på. Den påkörda bilen, som är en liten Peugot, har nu mera inget bagageutrymme och halva motorn är borta. Den som förorsakade olyckan har inte så mycket kvar av sin front. Som tur var så tog mitträcket dom största smällarna.
När bilarna snurrade runt så kom dom åt flera andra bilar. 
Jag var den första bilen bakom dom. Så det var bara att stanna och springa ut till den närmsta samtidigt som jag ringer 112.
Jag var den enda som stannade och hjälpte till. Lite mäckigt när ena bilen står 100 meter bort att hjälpa alla. Och kolla så inga bilar har läckage. Jag viste inte hur många som var skadade eller chockade. Såg att dom i den bilen som förorsakade olyckan var ute och irrade runt på körbanan. Men inte om det satt kvar någon i bilarna.
Kollade så killen i bilen var ok och sprang bort till dom andra.
En av passagerarna hade slått huvudet i framrutan och spräckt den. Hon hade säkerhetsbälte men satt väldigt långt fram med stolen. Hårrester satt kvar i glaset.
Dom i den bilen var väl i 25 års åldern. 2 tjejer och en kille. Killen verkade sansad så jag sa att han fick ta hand om föraren som var chockad. Men efter som han kände henne så lät han henne göra som hon ville. Det var hennes syster som slagit huvudet i rutan och hade jätte ont i nacke och rygg. Satte den tjejen ner och sa att hon skulle vara lugn och inte röra sig. Den hysteriska föraren försökte jag lugna så gott det gick.
Dom andra i bilarna var omskakade.
Beordrade, ja faktiskt, någon att gå bort till killen som fått den värsta smällen och ha uppsikt över honom och se till att han satt stilla.
En annan fick i uppgift att prata lite med killen som satt i bilen som förorsakade olyckan. Så fick jag ta hand om den hysterika föraren och hennes syster.
Som vanligt var brandkåren först på plats.
Efter ett jäkla tag kom ambulanserna. Och sist polisen.
Förklarade för räddningsledaren vad som hade hänt i snabba drag och vem som var skadad. Jag satt kvar med tjejerna tills ambulansen kom och dom tog över.
Då var det bara att invänta polisen för att ge vittnesuppgifter.
Kan meddela att i går var det 28 grader och strålande sol. Jag hade shorts och t-shirt och bara ville in i skuggan. Brandmännen gick omkring i sin mundering. Kan meddela att det tyget dom har i sina kläder är inte direkt andningsvänligt. Deras kläder har flera olika lager med olika sorters tyg. Jag vet för jag har sytt kopior till brandförsvaret på deras jackor, visserligen i storlek barn som dom skulle ha när dom kom dit på studiebesök.
Så det var jag som var den enda som inte var med i olyckan som stannade.
Blir mörkrädd att folk inte har tid med att hjälpa andra. Vad kan vara så viktigt att man bara skiter i att stanna, eller åtminstone fråga om man behöver hjälp.
Inom ett år har jag varit den som först har hjälpt till på en olycksplats 3 gånger. Antingen har jag en uppgift i livet att få olyckorna där jag är så jag kan hjälpa till eller så är folk så jävla korkade att dom bara blundar för det rör inte dom.

Så med en rejäl försening fortsatte jag mot sjukhuset. Fortfarande lugn, vilket jag alltid blir när det gäller olyckor, och väldigt nöjd med min insatts. Fick också ett stort tack från räddningspersonalen och polisen vilket gjorde mig extra stolt.
Jag var inte hemma förrän klockan var över 21 i går. Lättad över att hon nu får den vård hon behöver. Som hon har behövt länge. När hon sist sökte hjälp fick hon till svar att det var väntetid på 2-3 månader innan hon kunde få träffa en läkare/psykolog hos psykvården. Vad svarar man då?
-Tack, då återkommer jag lite senare.

Jag vill också säga till sjukvården, som "skiter" i folks psykiska ohälsa, och till hennes ex som gav henne den sista knuffen över kanten.
FUCK OFF!!!

Torkvindornas Royce Royce

Kollade runt på nätet efter en torkställning som man kan ha ute, en sådan där liten ingen torkvinda, till svärmor.
Helt plötsligt blir jag förälskad. Ja jag blir det i saker. Där var MIN storkvinda. Ingen sådan där ful i aluminium som vi redan har utan en som är i teak.
Ååååå, vill haaa!!!
Men börjar ana ugglor i mossen när den är från danska Skagerak. Det märket betyder dyrt. Och vist hade jag rätt. Men en prislapp på ynka 10995:-. Nej, ni läste inte fel, tiotusenniohundranittiofem kronor.
Aldrig i livet att jag lägger det på en sak som jag skall hänga kläder på.
Men snygg är den i alla fall.

Blogga från mobil

YDet där med att blogga från mobilen är inte min grej alltså. Vet inte varför.  Men gillar det inte. Nu gör jag ett försök och ser om jag kanske kan ändra uppfattning.
Men nu till det som jag ingenting skulle skriva om.
Är uppe på landet och i natt skulle jag på toa.  Bäckmörkt i huset och jag går mot badrummet. Men brakar rätt in i kaminen och bränner låret rejält.
Min syster frågade varför jag inte skrek. Skrek tänkte jag, jag kunde ju för fan inte ens andas.
Men det var inte så farligt faktiskt. Vet inte varför det inte kändes så värst mycket. Men jag låter blir att fördjupa mig i den frågan.
Dottern undrade i morse vad det var för konstig blå plastsak som låg i sängen.
Nej det är inte jag som svaret kommer bli och inte heller en smurf, utan det var isklamp som räddade mig från smärtan idag.
Men två 15 cm långa sträck över låret kanske är rätt snyggt ändå?

Sommaren här???

Nu kanske värmen har kommit för att stanna. Detta med snålblåst, regn och max 10 gradera är ingen höjdare. Mycket skönare mer sol, sol och minimum 19 grader.
Passar också på att byta huvudbild till något mer somrigt och bohuslänskt.

Har det vänt???

Det var längesedan, jag kommer inte än i håg när det var, jag kände mig så här stark, tillfreds, lugn, positiv mm. Inte direkt jätte glad, men nöjd. Och det känns jävligt bra.
Men nu är det då detta med bakslag. Det kommer ju alltid, och det brukar vara värre hur bättre man mår. Detta är inget som jag själv påverkar utan något helt utanstående. Då pratar jag inte om att jag kör på en betonggris med bilen eller så. Utan så mycket värre.
Men nu skiter jag i det. Bara tänka på nuet och njuta av att min hjärna är på bättre tankar, eller kanske gått på semester. Vem vet?
Något som jag tycker är viktigt är detta med mediciner. Har läkaren föreskrivit en viss dos så skall du ta den, och inte hålla på med att självmedicinera.
Nu e det så att jag själ gjort det. Nu alltså.
Jag äter litium, två tabletter på morgonen och tre på kvällen. Detta skall vara med 12 timmars mellanrum. En diff på en timma är ok men inte mer.
Jag har haft lite konstiga rutiner , och medicinlarmet har jag inte hört (som är på min mobil) för telefonen inte har legat där jag kan höra den, på det senaste så jag har missat att ta kvällsdosen inom den angivna tiden. Och som alla vet skall man inte ta en dubbel dos när man glömt den förgående. Så det har helt enkelt blivit så att jag hoppat över kvällarna.
Efter detta nerdragande på tre tabletter så mår jag så här bra. Kan det vara möjligt??
Skall gå och ta prover nu igen. Vi får se vad dom svaren säger om mitt värde. Sist hade jag förhöjt levervärde, vilket kan innebära att det är för hög dos på litiumet.
Visar proverna att alla värden är kanon skall jag nog ta ett snack med min läkare, tror det är bäst att göra det om det är tvärt om också.
Jag har varit på två 40-årsfester det senaste. Vilket också kan bidra till detta. Att man blir bjuden på en fest, eller liknande, betyder ju att man vill umgås med en (förhoppningsvis).
Att känna sig utvald, det gör mig glad.

A B C D E....

Cleo har alltid varit en bokmal. Hon älskar böcker och bokstäver. Hennes favoritbok när hon var liten var.... telefonkattalogen??
Nu är det lite mer vanliga böcker. Hon verkligen älskar att titta på texter.
Hon har kunnat skriva sitt namn ganska länge nu. Men frågar hur saker och ting stavas. Hon kan inte alla bokstäver så man får visa. Sedan skriver hon det flera gånger.
I går hade hon gjort en teckning till pappa och skrivit pappa på den, helt själv.
Är så glad för att hon har så lätt för att lära sig skriva och har intresset.
Det värmer i hjärtat så jag bli alldeles tårögd att hon har inte har dom svårigheterna med stavning och läsning som jag hade.

Ny huvudbild

Dags att byta huvudbilden igen. Fortsätter med temat blommor.

Lite till

Jag tar min lilla sekatör och skall bara klippa lite på en rosenbuske.
Helt plötsligt står jag med sågen i handen och kapar både grenar och träd.
Varför kan jag inte bara gå ut och klippa lite och sedan gå in.
Nej då. Det blir alltid att jag tar lite till och lite till. Och där borta behöver det klippas. Oj, där står ju det trädet som skall tas ner. Och så vidare.
Jag är mycket väl medveten om detta "problem". Och vet att det alltid blir så när jag "bara" skall.
I går fastnade jag i Krikonträdet med sekatören. Jag tänkte trycka i hop grenarna jag tagit ner så det skulle bli lättare att hålla runt. Detta träd har nämligen taggar på sig på 5 cm. Visst tjena, trampade och fick så klart taggar rakt upp i skorna. Inga smartskor direkt jag tagit på mig, utan ett par foppatofflor.
I dag när jag höll på att beskära päronträdet, som jag "bara" skulle ta dom döda grenarna längst ner på, så slutade det med att jag stod på taket och klippte dom jag inte nådde från marken. Jäkligt irriterande att jag inte nådda alla bara, trots ansträngningen. Var på väg att ställa stegen och klättra upp i trädet när det ropades att maten var klart. Lika bra det. Annars hade jag fortfarande röjt runt bland träd och buskar.
Jag har testat mig själv att försöka gå ut och bara ta lite och sedan gå in. Lyckas det tror ni?
Nopp.