Långt mellan inläggen, men jag har inte haft ro/ork att skriva.
Vad har då skett den senaste tiden?
Att jag inte skrev i januari berodde på att vi var i Thailand.
Fyra veckor av värme och god mat.
Trodde resan skulle lyfta upp mig lite, men så var inte fallet. Badade 4 gånger. Bara det säger att något är fel. Satt under mitt parasoll. Så någon färg har jag då inte fått. Lika blek som när jag åkte.
Att vi åkte över nyår var att jag fyllde 40. Annars brukar vi åka senare, då det är billigare. Men jag ville verkligen inte vara hemma på min födelsedag.
Inte nog med att sjukdomen gör som den gör med mig utan att ha en 40 års kris gör ju det hela inte bättre.
Känner mig inte som fyrtio (klyscha, ja jag vet) men ändå så känns det förfärligt. Kanske för jag tänker på när man var i tonåren och sa fyrtiotaggare om dom som var ute på krogen och försökte vara ungdomliga, fast dom hade passerat den åldern med råge. Tyckte man då.
Att mamma dog när hon var 44. Och hon var då inte ung, i mina ögon.
Nu sitter man själv här.
Och säg nu inte att 40 är det nya 20. För så känns det absolut inte.
I går var jag på Sahlgrenska. Håller på med en utredning om min mage, som absolut inte vill vara med på noterna.
Började med att svälja en kapsel som innerhåller radioaktivt spårämne. Det gör så att dom kan spåra gallsalterna i kroppen. Sedan in på mätning. Låg i någon slags mega stor apparat. Kan inte låta bli att tänka, undra hur mycket denna kostar, varje gång jag ser en sådan stor maskin.
Nu skall jag vänta tills nästa vecka för att göra en ny mätning och så jämför dom proverna.
Får väl se om man har blivit självlysande tills dess.
Jag passade på att gå ner till labbet för att ta proverna, som jag gör var tredje månad för levervärdena.
Där satt en sur kärring i kassan som sa tyket, när jag lämnade fram mina kvitton för att få ett frikort: Du får gärna sätt in dom själv nästa gång. Detta tar en massa extra tid för mig (det rörde sig om 3 klisterlappar).
Jag frågade om jag skulle komma till baka å få mitt kort senare. Vilket hon svara, som att jag inte fattade hur dom gjorde där: Det får du när du tar proverna.
Ja ha trevligt, var min tanke när jag gick tillbaka för att vänta på att bli inkallad till sköterskan.
Kom in och satte mig i stolen och drog upp tröjarmen. Inte ett ljud om att "nu sticker det lite" eller något sådant. Utan bara rätt ner och göra runt för att det skulle komma något blod.
När jag skulle gå kom jag på att jag skulle ju ha mitt frikort. Frågade henne och fick ännu här ett vänligt (not) bemötande: Det ligger på bänken.
Nära att säga, vilken jävla bänk då. För det fans bänkar runt om i hela rummet.
Det måste vara den värsta avdelningen man kan jobba på. Surare folk får man leta efter.
Dom uppe på nuklearmedicinska var hur gulliga som helst.
Förra veckan gjorde jag koloskopi. En mindre trevlig upplevelse.
För er som inte vet vad det är så är det när man undersöker tjocktarmen med en lång slang med en kamera längst fram.
Även här kom tanken, undra vad denna maskinen kostar, hela rummet var bara en enda stor maskin.
Sköterskan var jätte bra. Berättade precis hur det skulle gå till, att provet dom tar från tarmen känns inte och frågade om jag ville ha lugnande och smärtstillande.
JA TACK! För när det skall tryckas in en slang i röven som samtidigt pumpar upp tarmen med luft för att inte skada den så vill jag helst ha narkos. Inget direkt som man ser fram emot.
Satte en nål i armen och sprutade in det. Det kändes då inget lugnande det medlet.
Hon sa att det kunde knipa i magen när dom skulle runt i första kröken. Att om jag känner att jag måste få ut luften så skulle jag inte hålla mig. Lätt för henne att säga. Jag brukar inte ligga å fisa med vem som helst.
Läkaren kom infarandes som ett yrväder (hon gjorde inte direkt att man blev lugnare inför undersökningen).
Det jag hade mest oroat mig för var inte det som blev värst.
Den där jävla kröken i tarmen gjorde så in i helvete ont. Fick mer smärt lindring. Men inte hjälpte då det.
Läkaren körde på som hon körde en flyktbil från ett bankrån.
Det hela blev ett, fort in fort ut. Fast 10 minuter är inte fort nog.
Sköterska sa sedan när läkaren lämnat rummet: Hon är lite snabb. Varav jag svarade: Ja effektiv är hon då.
