Orkar inte ta upp alla skitsaker som händer. Stora som små.
Försöker bara trampa vatten just nu, så jag håller mig flytande (igen).
Orkar inte att ha folk som lägger en kommentar som:
Du skall se att det blir bättre. Det är just nu lite mycket i dit liv.
NEJ, det blir inte bättre, och det blir inte mindre skit i mitt liv. För efter detta har gått över så kommer nästa slag. För det har det alltid gjort.
Jag hoppas på att detta skall vara den sista skiten som händer mig. Så hoppas jag varje gång. Nu är det över, tänker jag. Men sådan tur har jag inte. Men likt förbannat så tänker jag så.
Hoppet är det sista som överger människan säger man.
Alltså har jag bara hoppet kvar.
Ibland önskar jag att jag bara kunde redigera mitt liv. Ta bort dom där skitsakerna som hela tiden envisas med att klamra sig fast vid mig.
Så ni som tror att ni vet allt om mig. Det gör ni inte. Ingen kommer att få veta allt.
Det finns två-tre personer som vet en hel del, men inte allt.
Det där som ingen vet, kommer jag aldrig att berätta. Det är min hemlighet.
Och tror du nu att om jag berättar allt hos psykologen så jag kan bearbeta det förgångna så jag kan gå vidare, har du fel. Det är inte så i alla lägen. Och säger du nu emot mig, så vet du inte vad jag vet.
Och tycker du att jag får skylla mig själv, kan du dra åt skogen.
Jag behöver inte folk i min närhet som tycker att jag får skylla mig själv.
För du har ingen aning om hur mitt liv är. Och vad jag gått igenom för att komma hit, där jag är idag.
Hade jag berättat allt så hade du antagligen frågat varför jag lever.
Så tänk efter innan du säger något. Du vet aldrig vad vad en annan vet om sitt liv.
Men skrika kan jag göra ändå. Det kan hjälpa för stunden iaf.
Lägga av sig skriket här, så slipper jag ha det inlåst i skallen.
