Läcktyr

När jag var inne på akuten dagen innan vi åkte till Thailand så skull jag kolla om det fanns något att läsa på rummet.  Det enda som fanns var en bok.

Lite regn

I går kväll öppnade sig himlen och monsunregnet blandat med åska slog till. Som tur var hade vi redan kommit hem så vi slapp att simma fram.

I morse kom svärfar och hans andra hälft för att vara här i två veckor.
Kul när folk kommer å "hälsar på".
Och nästa vecka kommer Greger och Marina.
Cleo tjatar om att dom skall komma NU. Hon längtar verkligen efter dom.

34 grader i januari

Då har vi varit här i Thailand i några dagar.
Det är verkligen varmt, 34 grader.
Men som tur är är ölen isande kall.
Vad vi gör om dagarna är nog inte så svårt att lista ut.  Badar å slappar är standar. Vi gör det som faller oss in. Inga måsten.
Problemen består mest av vad man skall välja att äta.

Mot varmare breddgrader

Nu är den äntligen här!
Den dagen då vi lämnar kalla Sverige för att åka till varma Thailand.
Jag har längtat så länge efter detta. Men dom senaste månaderna har det varit lite mycket.
Blivit utförsäkrad från försäknringskassan. Och det är otroligt stressande.
Hållt på att bråka med idioten till far som bara vill sätta käppar i hjulet för mig och min syster. Fick tillslut sålt Rosa huset, efter mycket bråk med banken. Men jag lyckades tillslut få igenom det vi ville, att lösa lånen. Men kampen mot SEB är inte lätt. Jag känner ändå efteråt att jag är jävligt bra som kan ta och lösa detta med chefer och jurister på SEB. Men det tog 1½ år. Men JAG vann den kampen.
Håller fortfarande på med rättsprocessen mot pappa, som stal hela mammas arv (som han inte ens hade rätt till, dom var inte gifta). Men en psykopat är farlig att ha å göra med. Men vi kan hans sett att aggera. Så man måste ha ett ess i rockärmen för att få övertaget. Och vi har haft/har flera. Han lär nog bli förvånad när polisen står och knackar på dörren för urkunsförfalskning, skattefusk osv. Det är ju inte första gången dom gör det. Han åkte in för att ha sålt stulna bilar och båtar för ca 7 år sedan. Han lever verkligen upp till fördomarna om bilhandlare. Ni fattar ju själva att han inte är någon ängel, även om han försöker framstå som en. Och vänder allt mot oss så vi verkar elaka och giriga. Och han lyckas med det. För folk lyssnar bara på den enes version. Psykopatens.
Svärmor fick en stor stroke i november.
Jag hittade henne när hon hade legat i 38 timmar.
Och hela scenariot när jag hittade min mamma död spelades upp igen. Och låg som en film i huvudet som bara spelades om och om och om igen.
Det tär otroligt mycket på en att behöva bearbeta allt detta, igen.
Detta är väl bara en bråkdel av allt som hänt, men dom största sakerna.
Och i förrgår fick jag åka in akut med ambulans för magsmärtor.
Magsår har jag lyckats få.
Men det klanske inte är så konstigt, med tanke på min situation.
Men det jag undrar är varför det inte kommit tidigare. Eller så skall jag skita i det och vara glad att det kom senare.
När jag var 17 fick jag magkattar. Ingen höjdare det heller.
Jag är medveten om att jag har ett liv som bara är fyllt med otur.
Jag har mer otur än tur.
All skit som kan hända händer mig, och lite till.
Min handledare sa (som jag har på "jobbet"):
Du har haft lite otur, det har hänt väldigt mycket i ditt liv just nu.
Varav jag svarade:
Nej det har jag inte. Så här ser mitt liv ut. Det händer skitsaker hela tiden. Så fort jag reser mig från den förra smällen så kommer nästa.
När jag pratade med läkaren förra veckan sa han att denna resan var det bästa medicinen jag kunde få. Och det har han rätt i.
Händer det något här hemma så vill jag inte veta det. Jag kan ju ändå inte göra något åt det.
Nu lämnar jag allt för att bara ha det skönt och avslappnat i 4 veckor.

ลาก่อน

Inte så jätte svårt att hitta hotellet. Det är nämligen den högsta byggnaden i Patong och ligger i mitten av staden.

Till akuten

Som jag har sagt förut så brukar vi alltid hanmna på sjukhus eller skada oss när vi är i Thailand.
Men denna gången han vi inte ens till Tahiland innan jag fick åka abulans in till akuten.
Det började i går kl 19.30, efter vi hade ätit, med magsmärtor. Trodde det var gallgångarna som spökade. (Har inte någon gallblåsa längre med gångarna finns kvar och levern produserar galla.)
Efter två doser med smärtlindring (dunderpiller), kräkningar och ont i 2,5 timmar så ringde maken ambulans.
När dom kom gav dom mig mer smärtsillande, vilken inte gjorde någon större förändring.
Maken fick stanna hemma med Cleo och jag fick åka med till Sahlgrenska.
Väl inne på akuten så fick jag träffa en läkare innom en timma. Vilken var väldigt skönt att få hjälp så fort. Fick mera morfin och smärtan avtog lite. Sedan fick det bli ännu en dos av morfinet.
Nu äntligen blev det lungt i buken. Så jag iaf slapp att vanka av och an.
Kl 02.20 kom läkaren in igen och sa att det skulle tas ett ultraljud på gallgångarna. Men dom "öppnade" inte förrän kvart i åtta. Bara att luta sig tillbaka och vila.
Jag kan inte sova när jag fått morfin. Så jag låg och halvslumrade. Och som tur var hade jag eget rum så det var lungt och mörkt.
Halv åtta kom en kille och körde upp mig till röntkenavdelningen, in och göra ultraljudet, och sedan ner till akuten igen.
Läkaren kom in och berättade att dom inte såg några stenar eller grus i gallgångarna så det var det inte.
Diagnosen, för tillfället, är magsår. Får en kur på en månad, och går det inte över efter det så skickas en kamra ner till magen som skall kolla omgivningen där.
Jag fick äntligen åka därifrån, med ett ok från läkaren att åka till Thailand i morgon.
Får jag ont när jag är där så skall jag uppsöka läkare.
Men tycker att traditionen av sjukhusbesök i Thailand skall brytas.
Jag har ju redan tagit den delen dagen innan vi skall åka.

Vit strand

Om 2 dagar så byter jag denna vita strand mot en annan. Skillnaden är bara 35 grader.

3 dagar kvar till värmen

Med bara 3 dagar kvar till avfärd så börjar jag känna av att det äntligen är dags.
Börjar planera i huvudet hur det skall packas, vad man skall ha med sig (tar bara fram min egengjorda checklista) så jag inte glömmer något.

Det är första gången för denna resan som jag verkligen får den där känslan av nu-åker-vi-på-riktigt.
Jag har inte sett min syster på en månad, då hon och familjen är på Bali och runt där omkring. Hennes sambo kommer där ifrån, så språket är inga problem för en inföding. Båda vill bosätta sig där vintertid. Vilket jag kan förstå. Men måste hon vara så långt från mig :-(. Lättare om hon hade träffat en norrman, inte så långt att åka för att hälsa på. Man tar ju inte direkt en tripp över helgen till Bali.
Hon kommer hem på söndag, och vi åker två dagar innan. Så det blir ännu en månad utan att ses.
Känns iaf bra att pratas på facebook. Då bli det inte så tydligt att man är ifrån varandra.

5 dagar kvar

I dag flyttade svärmor hem till sin lägenhet. Hon skall få mer hjälp av hemtjänsten. Så hon är inte avdumpad där om ni skulle tro det.

Och som tur var går tiden relativt fort. För om 5 dagar sitter vi på planet till Thailand.
Har skaffat fri surf och billigt telefonkort från HolidayPhone.
Jag kan ringa hem och folk kan ringa mig för nästan ingenting. Man har nämligen massor av fritimmar som man får på köpet.
Har haft det flera gånger i Thailand så det funkar kanon.

Så som sagt, fem  dagar kvar............

Cleo 3 år

I dag fyller min lillfis 3.
Med sina 60 videofilmer, som hon fick idag, bygger hon ett slott.
Man kan göra mer än att bara titta på dom.

 

 

9 dagar kvar....

Ja det börjar närma sig avresan till Thailand, igen. Favoritlandet som sagt.
Och i år blir det, också som vanligt, 4 underbara veckor med lata dagar och fullknökat med sol, bad, värme, god mat osv.
Nu skall det laddas batterier så det står härliga till. Måste klara mig till sommaren, om det nu blir någon här.
Jag biter i hop och försöker stå ut. Det är ju snart semester.

Ny huvudbild

Tycker denna bild är passande när snön lyser med sin frånvaro här på västkusten.

Samsung Galaxy note 2

Nu är den MIN!!

 

Är lite grinig för att den inte fanns något glittrigt skal att köpa.
Men jag hittar garanterat ett i Thailand, får hålla mig i 15 dagar till.

Nyårsdagen är min dag

Ännu ett år till räkning. Och inte nog med det, jag får också lägga på ett år.
Nackdelen att fylla år idag är att alla är bakis och att alla affärer har stängt. Med andra ord finns det inget att göra än att kolla på backhoppning och Ivanhoe. Sicken skit.
Jag har hittat en telefon/surfplatta som jag vill ha. Och när jag bestämt mig för någon så vill jag ha det NU. Det retar mig att jag inte kan köpa den förrän i morgon.
Valet hamnade på Samsung galaxy note 2. Istället för en ny telefon och en surfplatta, som är sket dyr enligt mig, så blev det en kombo av dom båda. Stans största telefon visserligen men en lagom surfplatta.
Har länge stretat emot en mobil med Internet. Jag vet att det kommer bli ett gift, ett beroende, en tvångstanke. Och jag behöver inte fler sådana.
Men nu när vi skall till Thailand en månad så vill jag inte släpa omkring med en laptop. Vill kunna surfa lätt och överallt. Man ringer ju också en hel del.
Jaja, ilandsproblem.
Tillbaka till mig.
Vad gör jag då denna dag som bara är min?
Tvättar och plockar.
Som jag sa, vilken sketdag att fylla år på.

Nyårsafton 2012

Då var den här. Den sista dagen på året, nyårsafton.
Det är dags att lämna 2012 bakom sig och blicka framåt till ett oförutsägbart 2013.
Jag har inte så höga förväntningar på nyårsaftonen längre, som jag hade förr.
Numera kan jag tycka det är skönt att vara hemma med bara familjen. För då kan jag gå och lägga mig när jag vill. Samtidigt som det skulle vara väldigt kul att gå på fest och fira med andra.
Förra året sov maken i soffan och Cleo i sin säng kl 12. Så då stod jag själv å kollade ut. Såg inte en enda jävla raket. Går man 300 meter så ser man Askimsviken. Men det orkade jag inte.
Men i år skall jag nog ta med hunden på en promenad kl 12 och kolla på dom fina fyrverkerierna (nej han är inte skotträdd).
Jag älskar dom.
Folk började redan i onsdags att dra av pjäser här. Jag kan inte låta bli att undra hur mycket det läggs på raketer som bara skall brinna upp, visserligen en fröjd för ögat i några få sekunder.
På Marstrand la man en slant till en gemensam pott, hos Hellmans tobak, så fixade dom med allt. Mycket smart. Då fick man njuta av dom istället vara på sin vakt för att sina egna pjäser (som är futtiga) att dom tog fyr.
Med första parkett på kajen så njöt man med alla andra Marstrandsbor.
När jag var lite frågade jag mamma varför vi smällde raketer kl 12.
Då svarade hon: Det är bara för att du fyller år.
Varav mitt svar blev: Ååå alla vet att jag fyller år.
Men riktigt så är det inte, även om jag fortfarande skulle vilja tro det.

Gott slut - God fortsättning

Årskrönika om 2012 känns inte aktuellt just nu.
I dag mår jag samma som igår, skit.
Hatar när folk säger gott slut. Låter som dom väntar på att man skall dö.
Och god fortsättning låter som jag skall fortsätta må som jag gör.
Jag som var på uppgång med min nya medicin för bipolär. Nu är allt raserat känns det som.
Maken hjälper mig så gott det går. Men det känns skit när han både har sin mor och mig att oroa sig för. Känner mig som en börda.
Gråter i tysthet. Försöker bli av med den mörka sidan av mig genom tårar.
Ingen större framgång.
Har ringt min läkare, men numera kan man inte ringa direkt till honom utan man måste ringa genom en kontaktpunkt som finns i psykiatrin. En helt okänd persom svarar och meddelar att hon skall lägga en notis till den personen man söker.
Det är inte det att man ringer å bölar i luren.
Hur fan skall den personen veta vem jag är och min historia. Och speciellt förstå hur akut vissa saker är.
Sist jag sökte min läkare tog det 2 veckor innan han hörde av sig. Måste man besöka psykakuten för att få bli hjälpt. När man ändå har en läkare på öppenvården. Ett team som vet allt om en och samarbetar. Man behöver bara säga det man vill till en av dom så tar dom upp det på mötet som dom har.
Vem fan kom på denna  jävla kontaktpunkt att ringa till?
Antagligen en politiker som inte har en aning om hur folk inom psykiatrin mår och behöver den.
Allt för att spara pengar.

Hur skall man göra?

Det har varit mycket tuffare än jag trodde att ha svärmor, som fick en stroke, boende här.
Trots trygghetsjouren så blir det ett heltidsjobb för oss andra.
Att ha en treåring som gapar å skriker och en svärmor som måste ha hjälp med allt tär på en.
Mina morgonrutiner har helt fallerat. Jag behöver den starten på dagen för att funka. Men det är bara att glömma.
I julhelgen har jag sovit 75%, inte ens hoppat ur nattlinnet. Orken är helt borta och tårarna ligger och trycker på. Jag känner att jag börjar snabbt gå neråt igen. Och det går fort.
Men hur säger man till någon som står en nära att man inte orkar med henne. Att ha ansvaret och allt runtomkring.
Hon klarar sig inte själv hemma.
Jag vill så gärna hjälpa henne. Hon lider i sin tysthet över att hon inte klarar sig själv. Inte ens kunna att gå på toaletten.
Hon har alltid varit självständig. Aldrig bett om hjälp, för hon har alltid klarat allt på egen hand. Och nu har hela hennes värld rasat. Inte ens att öppna en tandkrämstub går.
Hon är morgonpigg, vaknar vid halv fem - sex. Då sätter hon sig på sängkanten och väntar in morgonpersonalen som kommer kl 8.
Jag har sagt till henne säkert 100 ggr att hon kan trycka på tryghetslarmet så dom kan komma och hjälpa henne på toa. Det är oftast därför hon vaknar, för att hon är kissenödig.
Men svaret bli alltid detsamma: Nej men jag klarar mig, det brukar gå bra (enveten som synden).
Men jag själv kan inte gå upp när Cleo ylar om välling kl 7 för att sedan gå och lägga mig om jag vet att hon sitter där och väntar. Det har jag inget samvete till.
Jag vet att hon vill på toa och ha sitt morgonkaffe med macka till.
Jag får dålig samvete för att jag inte orkar hjälpa henne. Men det blir alldeles för påfrestande, hela situationen.
Hon blir lätt trött och med förmycket ljud omkring sig blir hon så kallat hjärntrött.
Cleo är inte direkt tyst, sjunger så det skall höras till Kina tror man ibland. Studsar omkring som en duracellkanin som går på extacy.
Vilket resulterar i att svärmor försöker säga till Cleo att dämpa sig. Men när hon inte lyssnar utan fortsätter så skriker hon ännu mer att Cleo skall dämpa sig.
Jag vill så gärna göra allt jag kan för henne. Allt för att underlätta och att hon skall känna sig välkommen.
Jag försöker tänka på att det är inte långt kvar tills vi åker till Thailand. Men innerst inne vet jag att jag kanske inte äns når målet. Att jag blir så dålig att jag måste stanna hemma, för läkaren inte vill släppa iväg mig.
Det är en knivig situation. Ni säger säkert att jag måste tänka på mig själv. Men mitt samvete blir ju värre om hon blir "ivägkörd" härifrån.
Jag vet att hennes värsta mardröm var att inte klara sig själv, inte kunna prata, vara beroende av andra osv. Och den mardrömmen lever hon just nu i.
Så om jag mår dåligt är det inte ens i närheten av vad hon gör.
Hur fan skall man göra. Jag vill inte att det skall vara så här. Jag vill kunna ta hand om henne, vara glad, känna att jag klarar av detta. Men istället går allt åt helvete.

Julafton 2012

Det blev en lugn julafton här hemma.
Lillasyster är på Bali med sin familj. Svärfar var bara över på jullunch.
Och så var det bara svärmor, svåger, make, Cleo och hund kvar.
En lugn dag. Och det var nog bra för svärmor, hon blir hjärntrött av förmycket ljud och stimm.
Vi bestämde oss förra året för att skippa det traditionella julbordet. Ingen äter upp allt ändå, och så är det inte så jätte gott tycker jag. Det blev kalkon istället med potatismos, ärtor och sås.
Så mycket godare.
Paketutdelningen sköttes av tomten  som vanligt. Cleo ville absolut inte gå fram till honom. Satt i mitt knä och tryckte. Inte alls som förra året då hon ryckte paketen innan tomten han att läsa vem det var till.
Jag hade sagt till att dom inte skulle köpa en massa grejer bara för sakens skull. Utan sagt  (till svärfar säger man bara vad han skall köpa så gör han det, mycket bra) att det skall vara lite grejer.
Utav farfar fick hon en egen liten dator, fingervantar i alla dess färger och en boll.
Från farbror fick hon griffeltavla, brandbil, en hel byggarbetsplats med alla bilar och lastbilar som kan tänkas behövas och en bok.
Svärmor hade inte kunnat köpa några julklappar och hon var så ledsen för det. Så jag skrev på alla julklappar som vi skulle ge Cleo att dom var från farmor istället. (Hon märker ju ändå ingen skillnad om det är från oss. Men om det kommer från farmor så vet hon.)
Så då fick hon en film med alla H.C Andresens berättelser, bok och ett pärlkitt så hon kan göra halsband och armband.
Från moster fick hon ett kök, med diskho, ugn, kyl och spis i ett.
Hon har ju fått en paket varje dag i sin kalender så det räcker med paket tycker jag.
Maken fick ett par nya grillvantar, en get som jag döpte efter honom (från barnmissionen köpte jag den), ficklampa (det är dumt att bryta traditioner, han får en ficklampa varje år från sin far. Varför vet vi inte men skrattar lika mycket varje år när det paketen dyker upp) och ett resebidrag.
Jag fick ett bäddsett från maken, blev riktigt förvånad. Inte något som jag räknat med, speciellt inte från honom.
Och så var det lite annat plock som var inslaget.
Jag gav bort poliosprutor, rent vatten, get och ett bidrag till WWF för att stoppa tjuvjakten. Tycker det var vettigare än en massa skit som ingen egentligen vill ha.

 

 

Julen 2011

Juldagen



Dopparedan

Då var julaftonen här.

Och som jag önskade mig kom det snö.

 

 

Dan före dopparedan

En dag kvar

 

 

Dan före dan före dopparedan

I dag har det kommit lite pudersnö.

Dan för dan före dan före dopparedan

Och hoppas fortfarande på en vit jul.

 

 

Snö

Detta längtar jag efter.

SNÖ!

 

 

 

Dagsschema

Jag är så trött. Skulle kunna gå och lägga mig och vakna någon gång efter nyår känns det som.
Dagarna är alldeles för fullknökade för att jag skall palla. Det börjar märkas nu.
En "vanlig" dag ser ut så här just nu.
Upp kl 7 och bråka med Cleo om kläder.
Kl 7.15 Maken åker, och lämnar Cleo på vägen.
kl 8 ut med hunden
kl 9 åker till Rekvisita
kl 12 åka och måla i svärmors lägenhet, eller något annat ärende, eller hälsar på svärmor osv
kl 14.30 hem och ut med hunden
kl 15.30 handla, om jag orkar
kl 16-16.30 hämtar Cleo
kl 16.45 ut med hunden en snabbis
kl 17 börja med middagen
kl 17.30 äta
Sedan vill jag bara dö.
Jag känner att detta schemat är alldeles för mycket.
Du tänker säkert att det är ett lugnt eller samma schema som du alltid har. Men så funkar inte jag. Stress för mig är samma sak som att trycka i en nötallergiker nötter. Jag blir skitdålig och hamnar förr eller senare på sjukhuset. Den där akutsprutan som finns om en nötallergiker blir dålig heter tabletter för mig. Men man han inte hålla på hur länge som helst och inte varje dag att äta nötter om man inte tål det.
Man måste undvika det. Och det är inte det lättaste i detta samhälle.
På fredag kommer svärmor flytta in till oss. Vi vill ha henne här för hon klarar inte sig själv. Och så slipper vi oroa oss för att det hänt henne något om hon är hemma. Men min ensamhet som jag behöver försvinner.
Jag måste ha egentid för att ladda mina batterier.
Och det finns inget utrymme för det just nu.

Planeringsmöte

Har varit på planeringsmöte för svärmor i dag.
Hon skall få komma hit till oss på fredag. Hemtjänst kommer hon också att få. Det känns bättre både för henne och mig om hon får "neutral" hjälp.
Hon kommer att stanna tills vi åker till Thailand. Sedan är tanken att hon skall hem till sig. Men det får tiden utvisa. Tredje våningen utan hiss, ingen höjdare.
Annars får hon bo kvar här. Hon har ju 240 kvm att sladda runt på med rullstolen. Och det är enplanshus. Bara att gasa!!
Har fått anvisningar om hur man skall hjälpa henne att ta sig fram, hur man skall hålla osv ifall hon ramlar. Hur man går i trappor mm.
Jag skall tillbaka på torsdag kl 10.30 för vidare utbildning i "förflytta svärmor".
Man måste vara försiktig med hennes högerarm. Hon hade ju legat på den i 38 timmar, så den har inte fått tillräckligt med syre. Muskeln i axeln är också avsliten. Men det går bättre å bättre med rörligheten.

Smyckesskåp

Nu har det kommit. Mitt efterlängtade smyckeskåp med spegel.

 

 

666

Man kan ju inte sluta handla när summan stannar på detta.