fredag 28 december 2012

Hur skall man göra?

Det har varit mycket tuffare än jag trodde att ha svärmor, som fick en stroke, boende här.
Trots trygghetsjouren så blir det ett heltidsjobb för oss andra.
Att ha en treåring som gapar å skriker och en svärmor som måste ha hjälp med allt tär på en.
Mina morgonrutiner har helt fallerat. Jag behöver den starten på dagen för att funka. Men det är bara att glömma.
I julhelgen har jag sovit 75%, inte ens hoppat ur nattlinnet. Orken är helt borta och tårarna ligger och trycker på. Jag känner att jag börjar snabbt gå neråt igen. Och det går fort.
Men hur säger man till någon som står en nära att man inte orkar med henne. Att ha ansvaret och allt runtomkring.
Hon klarar sig inte själv hemma.
Jag vill så gärna hjälpa henne. Hon lider i sin tysthet över att hon inte klarar sig själv. Inte ens kunna att gå på toaletten.
Hon har alltid varit självständig. Aldrig bett om hjälp, för hon har alltid klarat allt på egen hand. Och nu har hela hennes värld rasat. Inte ens att öppna en tandkrämstub går.
Hon är morgonpigg, vaknar vid halv fem - sex. Då sätter hon sig på sängkanten och väntar in morgonpersonalen som kommer kl 8.
Jag har sagt till henne säkert 100 ggr att hon kan trycka på tryghetslarmet så dom kan komma och hjälpa henne på toa. Det är oftast därför hon vaknar, för att hon är kissenödig.
Men svaret bli alltid detsamma: Nej men jag klarar mig, det brukar gå bra (enveten som synden).
Men jag själv kan inte gå upp när Cleo ylar om välling kl 7 för att sedan gå och lägga mig om jag vet att hon sitter där och väntar. Det har jag inget samvete till.
Jag vet att hon vill på toa och ha sitt morgonkaffe med macka till.
Jag får dålig samvete för att jag inte orkar hjälpa henne. Men det blir alldeles för påfrestande, hela situationen.
Hon blir lätt trött och med förmycket ljud omkring sig blir hon så kallat hjärntrött.
Cleo är inte direkt tyst, sjunger så det skall höras till Kina tror man ibland. Studsar omkring som en duracellkanin som går på extacy.
Vilket resulterar i att svärmor försöker säga till Cleo att dämpa sig. Men när hon inte lyssnar utan fortsätter så skriker hon ännu mer att Cleo skall dämpa sig.
Jag vill så gärna göra allt jag kan för henne. Allt för att underlätta och att hon skall känna sig välkommen.
Jag försöker tänka på att det är inte långt kvar tills vi åker till Thailand. Men innerst inne vet jag att jag kanske inte äns når målet. Att jag blir så dålig att jag måste stanna hemma, för läkaren inte vill släppa iväg mig.
Det är en knivig situation. Ni säger säkert att jag måste tänka på mig själv. Men mitt samvete blir ju värre om hon blir "ivägkörd" härifrån.
Jag vet att hennes värsta mardröm var att inte klara sig själv, inte kunna prata, vara beroende av andra osv. Och den mardrömmen lever hon just nu i.
Så om jag mår dåligt är det inte ens i närheten av vad hon gör.
Hur fan skall man göra. Jag vill inte att det skall vara så här. Jag vill kunna ta hand om henne, vara glad, känna att jag klarar av detta. Men istället går allt åt helvete.





4 kommentarer:

  1. Jag förstår att du vill men utan kraft blir det inget. Du måste ta hand om dig för att orka med andra. Jag hoppas du hittar kraften till dig så att du kan göra det du vill. Mia

    SvaraRadera
  2. annika broljung-jonsson29 december 2012 19:21

    Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.

    SvaraRadera
  3. Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.

    SvaraRadera
  4. Samvete får man försöka dela på!
    Om hon inte kan bo hos er i slutändan så är det inte ditt samvete som skall belastas.
    Du kan ivf inte själva sköta allt det socialpraktiska - det kan ingen i denna situation.
    Bara för att man är "hemma" mest kan man inte förväntas klara av mer. Det är ju jobbigare att vara hemma o sköta barn, hem o annat. På jobbet får man omväxling o kommer till en oas.

    SvaraRadera